Att skriva

 

För vem skriver man? De flesta anser att den frågan kan besvaras med en enda mening; antingen för sig själv eller för läsaren.

  Men egentligen borde svaret vara: för romanens verklighet, för karaktärernas och intrigens. Det är den verkligheten man skapar och skriver för.

  Hur man tar sig till detta märkliga landskap finns det däremot en hel del att orda om. 

 

En av mina mest gripande läsupplevelser skedde en tidig vintermorgon i Arendalsvarvets skrovhall. En truck med ett lass plåtar kom inbullrande från världen därutanför. Inne i skrovhallen var oväsendet från släggor, slipmaskiner och svetsaggregat kompakt. Jag råkade se upp från mitt arbete och fick syn på trucken med sin plåtlast där översta plåten var pudrad med nysnö.

  Och då såg jag - spåren efter en fågel. I nysnön. På plåten som låg överst i traven.  

  Hela skrovhallen blev till en kyrka, alla ljud försvann inför denna vackert skrivna text på ett så gåtfullt språk. En välsignad envägskommunikation starkare än traversens balkar, skriven i vatten, fruset!

  Sedan råkade trucken tuscha en fartygssektion, plåtarna riste till, snön kastades av och meddelandet från livet där utanför försvann som om det aldrig hade funnits!

  Livet är gåtfullt och generöst - eller hårt och obarmhär­tigt.

  Det hela är en fråga om inlevelse.

 

Val av ämne

Ni blivande lärare i den tänkta univer­sitetsutbildningen som vill förlösa författarskap, bör vara ytterst lyhörda vad gäller just den blivande författarens val av ämne.

  Visserligen är en framträdande egenskap hos de flesta författare mod - eller dumdristighet, hur man nu föredrar att tolka den självutlämnande attityden. Kanske rör det sig bara om en blind naivitet.

  Men likafullt kan en författare vara rädd, blyg, folk­skygg, tafatt och ytterligt villrådig i sina allra första val.

  Ett känsligt öra kan kanske höra vad som sägs mellan raderna och föra den blivande författaren in på den rätta vägen - alltså det hon egentligen har att berätta.

  De där tråkiga, kokboksmässiga men ändå oan­tastliga, texterna är kanske skrivna istället för något annat?!

   Något annat som är betydligt mer väsentligt men som också ligger författaren närmare och som det därför är jobbigt att riva i!

 

Jag tror inte att det är en alltför ovanlig attityd att man bär ett "heligt" ämne inom sig. Men man tänker att - inte än, inte än! Först måste jag bli så bra att jag kan göra mitt ämne full rättvisa.

  Under tiden skriver man en massa annat.

  Under tiden som man skriver en massa annat hinner kanske följande inträffa

 - den första glöden försvinner, man tappar bort patoset för det där viktiga ämnet,

 - man skriver bort sin originalitet eftersom man behandlar ämnen som inte är lika brinnande för en själv,

 - man uppfylls alltmer av skräck inför den dag man står inför sitt stora ämne och man drar därför ut på tiden tills man i bästa fall räddas av gonggongen – det vill säga: döden.

  Ett helt liv kan bäras upp av ett ämne och ett ärende man aldrig når fram till - och det gäller naturligtvis inte bara inom litteraturen!

 

När det gäller val av ämne finns tack och lov inga regler.  Vad är egentligen mitt stora ämne?

  Detta virrvarr av minnen, tankar idéer, upplevelser - egna och andras - detta svåröverskådliga skrotupplag - vad kan kastas och vad ska vara kvar?

  Vad är egentligen mitt stora ämne, djupast sett?

  Faran är att när någon annan ska locka fram debutan­tens rätta kvalitéer så blir ämnet sönderpratat och färdig­berättat - muntligt. Innan ett enda ord har kommit på pränt! Författaren förlorar därmed sin dyrbaraste energikälla, nämligen skapar­glädjen, berättarenergin, och det blir kanske ingenting skrivet alls.

  Det är av just denna orsak som de allra flesta författare tiger som muren om pågående och kommande projekt. De vet att det kan vara ödesdigert för dem själva att för tidigt öppna dörren till mörkrummet. Magin, visionerna och de ännu ordlösa bilderna försvinner ut genom springorna och kvar blir bara ett tomt och stumt skal.

  Hur sprängfylld man än är av sitt ämne ska man knipa käft tills man hunnit få ner det på papper, det är mitt råd! 

 

 

Den verklighet som lämnar material

Även om det är berättelsens egen verklighet man skriver så är det inte oväsentligt att diskutera den verklighet som författaren omges av. Det finns förbindelser mellan den fiktiva världen och den verklighet författaren lever i. 

  Även den mest rutinerade författare, etablerad, beläst och erkänd, påverkas av sitt dagliga - jag höll på att säga, dåliga - leverne. För att inte tala om det liv han redan levt.

  Vi påverkas alla av dålig ekonomi - eller bra, sjukdomar - eller inte, familjeangelägenheter - eller ej, och så vidare. Liksom av det dagliga nyhetsflö­det, årstider­na, minnena, sinnena, vännerna... .

  En vid sidan av verkligheten stående författare finns inte. Vi är alla satta under social, ekonomisk, geogra­fisk, köns­mässig och klass­mässig påverkan. Från debutan­ten till den mest etablerade. Så frågan är verkligen befogad; vems verklighet ska man skriva?

 

Inom litteraturen är all verklighet intressant som stoff. Ibland får den dock slagsida om bara en viss typ av människor kommer till att avspegla den.

  Jag missunnar inte alla dessa ensamstående ruelsefyllda män i Stockholms innerstad deras säkert välförtjänta litterära framgångar. Jag förbannar dessa starka kvinnor i Sundsvall och Årjäng och Nordingrå som inte släpper boken eller vävskeden ens en kväll i veckan för att själva skriva ner episoder, tankar och känslor.

  Tyvärr äger de inte äregirig­heten. De anser sig inte alls vara i särklass, och även om de tycker om att fundera kring människor och relationer så är det väl ändå en himla skillnad mot att vara författare - som bara hittar på!       

  Därför blir det ingenting gjort. Därför dånar tystnader­na från bokhandelsdiskarna. Därför ser vårt litterära landskap lite lustigt ut, myggfritt och barnfritt och märkligt konflikt­fritt trots teatrala uppgörelser.

  Man måste tro att ens verklighet duger. Även om man aldrig i hela sitt liv har läst en bok om det man själv varit med om så måste man tro sina sinnens vittnesbörd. Ty oftast är det så att just det man inte trodde var något värt är det verkligt originella!

 

De flesta författare skriver sig inifrån och ut. De första böckerna ligger ofta de egna erfarenheterna nära men ju mer rutinerad som författare man blir ju längre ut i periferin vågar man sig.

  Att forska sig till en verklighet man inte känner till kan vara svårt, i synnerhet om den är fredad, helig eller skenbart inte finns.

  Ingen erkänner sig njuta av eller ens ha makt. Trots att maktlystnad förmodligen är starkare och mer pockande än både sexualdrift och penningbegär. För det mesta går det ju också alldeles utmärkt att kombinera. De som ytterst bestämmer våra villkor är osynliga eller på sin höjd demoniserade. Avklädda - aldrig.

  Tänk dig å andra sidan att gå in på nästan vilken som helst arbetsplats och säga hej, jag skulle vilja reka lite om hur man får fram takpannor eller diskmaskiner eller hur man tar hand om dom gamla.

  I många fall får man full support från både fack och företag för att åtminstone nosa på en verklighet som så många lever i.

  Att börja med arbetet är naturligt. Arbetet ger människan hennes identitet. Dessutom hennes försörjning. Arbetet innebär ett engagemang eller det motsatta - hjärndöd.

  Häromkvällen ringde mig en gammal arbetskamrat. Hon hade fått fast jobb. Fast jobb efter åtta år, efter projek­tanställning på projektanställning, arbetslöshetsperioder, värdelöshetsperioder, ångest. Hon berättade att när hon äntligen hade fått sin fasta anställning så hade lättnaden varit henne överväldigande. Hon sa ordagrant; det går inte att beskriva - jag tror jag grät mer och levde ut mer än till och med när jag fick mina barn!

  Folket brinner. Hettan i de litterära hjärttrakterna, var kommer den ifrån?

 

Att all denna kunskap, denna verklighet, inte lockar fler författare förvånar mig. Material formligen skriker på att bli berättat. Jag menar inte rapportböcker. Jag menar levande verklighet. Numera tar jag det inte heller för osannolikt att en skicklig författare förmår skildra komplicerade sociala, ekonomiska och psykologiska skeenden fast han person­ligen inte levt i dem. Författare är ju ett yrke vilket som helst. Det hänger på yrkesskickligheten!

  Jag läste nyligen Schindlers list(a) - författaren hade rest i Schindlers fotspår trettio år efteråt, intervjuat folk, tänkt, engagerat sig, brunnit för att skriva denna bok! Och den blev ju mycket bra och fick Booker-priset långt innan den blev film.

  Så varför skulle inte en etablerad författare på samma sätt kunna brinna för ett stycke ännu ej skriven svensk verklig­het?

  Men det kräver naturligtvis inkännande och inlevelse, engagemang och kärlek, intresse och vissa förhandskunskaper. Och det finns ingen status i att skriva om arbete. Det anses töntigt, ute, fullständigt passé. Fastän miljoner lever där. Fastän arbetarlitteraturen, även om den som företeelse är unik för Sverige, ändå alltid varit marginell totalt sett.

 

Jag minns när jag skrev på manuset till min debutroman Socialsvängen, som jag då inte kunde drömma om skulle bli en bok, hur jag tänkte - eller kände - att det var mig det var fel på. Någon stor och viktig sanning hade gått min näsa förbi. Där fanns en kod jag inte förstod, ett mönster jag inte förmådde se, för annars hade väl någon för länge sedan skrivit om socialarbetarens omöjliga arbetssituation?!

  Jag skrev ändå, främst för att ingenting hindrade mig. Jag hade ännu inga barn, min man lät mig hållas och den första redaktör jag kom i kontakt med uppmuntrade mig. Jag hade helt enkelt en vansinnig tur.

  Det hade räckt med att någon auktoritet hade sagt; flicka lilla, du är ute i ogjort väder, det där begriper du inte. Och jag hade genast lagt ner pennan! Mitt liv hade fått en annan sträckning och jag hade aldrig skrivit eller ens tänkt det här.

  Ty jag har aldrig haft en inneboende vetskap om att jag skulle vara kallad till något särskilt. Jag skulle aldrig ha klarat refusering på refusering av en oförståen­de omvärld och att tills vidare skriva för skrivbordslådan. Jag har aldrig varit övertygad om att jag äger någon särart. Sällan. Jag var upplärd att tro att folk med akademiska examina var finare än andra, känsligare, insiktsfullare och med dolda, häp­nadsväckande kunskaper och talanger. Jag hade en sagolik tur som inte från början blev avsnop­pad av någon litteraturteoretiker.

 

Att våga

Ty att göra bort någon är alltid ett effektivt sätt att få tyst på vederbörande. Och obehagliga sanningssägare kan det finnas anledning att få tyst på.

  Ni blivande lärare i den kommande skrivarutbildningen bör vara observanta på detta. Det är en svår balansakt detta, för författaren. Att inåt, mot sitt skapande, vara fullstän­digt hudlös. Och samtidigt utåt, mot kritikerna och marknaden vara iklädd elefanthud.

  Den äregirigaste författaren behöver inte alltid vara den som har mest att säga. Och den som envist hävdar att hon ingenting har att säga behöver inte tala sanning i detta. 

  Jag var hudlös utåt, den gången jag debuterade, och hade som sagt stor tur som inte blev kväst.

Nuförtiden är det sällan det räcker med tur. Det gjorde det väl kanske inte då heller.

  Vad jag vill säga med detta är att man ska tro på sina ögons vittnesbörds och sitt hjärtas röst. Lever man i en verklighet som inte alls stämmer med den bild man blir påprackad så behöver det inte alltid vara en själv det är fel på. Det kan röra sig om en vit fläck på den litterära kartan. Det som inte är beskrivet finns liksom inte. Kejsaren blir naken i det ögonblick någon uttalar sanningen.

 

De egendomliga är att ju uppriktigare man försöker vara i sin text - ju mer udda man alltså upplever sig själv - ju större är chansen att andra människor känner igen sig! Genom att varken försköna eller lägga tillrätta efter något amerikanskt dramaturgiskt recept kan man ändå uppnå en enastående kontakt med läsaren eftersom denne vet att man inte ljuger. Minns Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink - det skulle aldrig ha fallit mig in att ifrågasätta trovär­digheten i det hon där skrev.

  Rent allmänmänskligt får vi i böckerna ögonkontakt med varandra på ett sätt som vore otänkbart i det levande livet. Skrankor av klass och kön till trots förmår vi vinna förståel­se och insikter. Vi möts som jämbör­diga och fria människor.

  Det kan man bara göra i litteraturen!

 

 

Mötet med ett ämne

Att möta - och se - ett nytt ämne, det är som att möta en förälskelse. Man blir alldeles betagen. Tittar på det från alla håll. Provar försiktigt berättarvinklar, tidsperspek­tiv och -linjer, scener, scenarier, miljöer. Det är härligt.

  Inkubationstiderna växlar, från en vecka till tio år. Man samlar lappar till sin roman-stack. Man värker kring sitt ämne som en äggsjuk höna.

  Sedan ska man bestämma intrigen och det dramatiska förloppet. Det är mindre härligt. Råjobb faktiskt, plötsligt ska man vara ingenjör när man bara vill ge sig hän!

  När man sedan äntligen kan börja skriva är det oftast tungt. Föräls­kelsen är över och vardagslivet är tillbaka. Usch så jobbigt allting känns, vad tjänar det här egentligen till, ingen människa kan vara intresserad av denna historia och vem tror jag att jag är?!

  De första hundra sidorna är dryga, det är uppförsbacke hela tiden.

  Sedan börjar bilderna åter leva, filmen går av sig själv. Den djupare känslan tar vid. Nu är det äkta kärlek som driver berättaren.  

  Men nu är det ju snart slut! Hjälp! Separationsångest! Inte än, inte än! Nu när det blivit så levande och varmt, mitt diktade landskap. 

  Med vemod tvingas man slutligen skiljas från sitt barn. Det ska nu vandra vidare på egen hand ut i livet, greppas av ovarsamma händer, kanske trampas på. Och jag kan inte längre vara med och ställa allt till rätta.

  Missfall förekommer även. Fasan när man skrivit sina hundra sidor och märker att materialet inte lever. Det är dött och var feltänkt ifrån början.

  Sådan vurpor är inte roliga.

 

Att vara feg är ingen lyckad egenskap. Man ska skriva där det oroar mest - det är där något sker. Och man ska skriva som det är - så som man själv upplever det - och inte hur det borde vara eller hur det har varit i alla böcker man hittills själv har läst.

  Visst kan man skriva av verklighe­ten, beskriva den, ifall det tjänar ens syften. Men att gestalta den är en betydligt större utmaning!

  Även om skrivandet är svårt så måste vi lita på läsaren. Samt även vinna hennes respekt. Ord på ord gör ingen roman. Vem ger mig som författare rätt att slösa med läsarens tid och uppmärksamhet? Jo att jag verkligen har något att komma med!

  Med små medel kan man ofta uppnå mer än med yviga gester. Yvighet försöker ofta kamouflera tomhet. Det gäller att komma ner till benet, vad är den minsta gemensamma nämnaren i den här texten? När jag vet det är jag också fri att sprida ord, för då hamnar de på rätt ställen.

   Att hålla sig till saken är alltså något även en förfat­tare bör tänka på.

 

 

Att ha något att berätta

Minns ni debatten om Fröken Smilla på DN:s kultursidor i somras? Frågeställningen i debatten var, grovt skissad; ska man sitta i sin flygkabin och ovanifrån styra skeendet i sin roman eller ska man kasta sig huvudstupa ner i den och skriva den med sitt eget blod? Utesluter profes­sionell dramaturgi, utstuderad orkestrering och väl uttänkta figurer, äkthet, sanning, liv och hög beröringspotential?

 

Rent tekniskt handlar det ju om förmågan att kunna berätta en historia. Det finns sådana som kan det och det finns sådana som inte kan det.

  Men sedan handlar det faktiskt också om vad man berättar.

  Om anslagets friska löften förbytts i besvikelse hos läsaren i upplösningen - vad har man uppnått då?

  Läsaren känner sig sviken av berättaren om hela historien är fel - tom, substanslös eller med tvivelaktig poäng. Då hjälper det inte vilket driv det är i tekniken. Ty strunt är strunt om än i vackra ord.

  Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö har jag inte läst och jag vill således inte uttala mig om denna bok som av somliga upphöjts till konstverk, av andra betraktas som en svekfull drift med läsaren.

  Men jag har själv tagit del av andra historier där knorren varit elitistisk eller rent av rasistisk. Sådana historier går aldrig att göra bra med hjälp av aldrig så fiffiga litterära grepp.

   I detta sammanhang måste jag ändå få sätta ett utrops­tecken efter ett måhända pestsmittat ord nämligen: under­hållning.

  Är det tillåtet att ens tänka sig att vara underhållande när man sysslar med så allvarliga saker som seriös svensk skönlitteratur?

  Självklart. Det är ju en plikt. Och underhållande det är man faktiskt så länge man inte är tråkig.

 

Genom att uttala trollens namn kan man förmå dem att försvinna. Nu gör jag det: faran med den typen av utbildning vi just nu är på väg att göra oss skyldiga till är att man från början skolas in i att bli manipulativ, beräknande, koketterande, charmerande.  

  Men inte sann.

  Sanningen, måste diktas fram, medan man med kalla fakta och absoluta beskrivningar kan svära sig fri från obehagliga insikter.

  Bruset från media gör oss inte klokare. Det är nämligen inte mängden fakta det kommer an på. Det är urvalet, tonvikten och inte minst analysen.

  En roman är i sanning ett urval, en hårt utmejslad sanning, världen sedd i en belysning, ur ett enda tempera­ment.

  Romanen kan vara skrämmande sann. För att fungera måste den dock även vara underhål­lande.

  Man behöver inte skratta en enda gång. Men man ska inte vilja lägga den ifrån sig. Då är den underhål­lande.

  En bra litterär text måste inte vara en vacker text. En bra litterär text drar mig med, flyttar solen så att jag plötsligt ser landskapet i en helt ny dager. När vi inte bara slagit ihjäl tiden med en bok, tuggat tuggummi med hjärnan, utan fått oss något till livs som vi bär med oss efteråt. Då säger vi att boken var bra. Underhållning för sin egen skull fungerar inte. Innehåll och underhållning är det eftersträvansvärda.

  Hur åstadkomma detta rara verk?

 

 

Syftet

Att skriva i missionssyfte är aldrig lyckat - nu ska ni minsann få veta hur det egentligen ligger till!

  I varje fall inte när man diskuterar skönlitteratur. En annan och bättre metod är att försöka skriva den bok man själv skulle ha velat läsa.  

  Personligen går jag en tredje väg. Jag ikläder mig forskningsresandens roll. I min hjärna bär jag en otydlig vägbeskrivning till mitt roman-land. Jag längtar dit, vill se hur där är. Jag är nyfiken på männis­korna och miljöerna och händelser jag nuddat vid i drömmen, ibland vet jag inte alls var jag ska hamna.

  När det är som bäst så är det just den känslan som uppfyller mig när jag går ut till min verkstad på morgonen.

Förväntan, nyfikenhet, en viss anspänning.

  Samtidigt känner jag tydligt att det är något nytt som jag tillver­kar när jag skriver. Precis som Tros Albert gjorde. Han satt fordom i min verkstad som då var skinnarverkstad och han tillverka­de arbetshandskar och storvästar. Alberts handsk-mallar hänger fortfarande kvar på väggen och nu tillverkar jag berättel­ser där. Skinn och mallar och nål och tråd det har jag redan men berättelserna - dom är mina egna.

  Mitt syfte är att berätta en historia för att själv få vara med om någonting samtidigt som jag kommunicerar med en presumtiv läsare. Men när jag skriver finns mottagaren sällan med, inte ens som en elak liten djävul på axeln - tack och lov.

  Det är först efteråt som han träder fram. Då, när lamporna slås på. Då, när det är dags för elefanthudpåtagningen.

  Syftet med mitt skrivande är att söka reda ut något för mig själv, göra upp med det och sedan i bästa fall kunna vandra vidare.

 

 

 

Hinder

Den vanligaste undanflykten till varför man inte skriver är att man inte har tid. Det är också den undanflykt som är lättast att punktera. För visst har man tid, att titta på tv, handla, laga mat, läsa, till och med umgås. Så varför skulle man inte tid att skriva? Det hela är ju en simpel prioriteringsfråga.

  Klock-tid kan man alltså alltid skaffa sig. Men det finns andra i:n; frid, energi. Man måste ha en sorts inre frid som gör att man tillfälligt kan välja bort allt annat och helt koncentrera sig på sin text. Och man behöver den energi, en viss besatthet, som gör att man envist och ibland mot alla odds genomför sitt litterära projekt.

  Jag har i alla år högmodigt hävdat att man kan skriva i en snödriva om så är. Jag har själv aldrig gjort det men jag har skrivit i bilen, vid spisen, i kriser, i tidsnöd och med fyra barn skrikande rätt in i mina pinade öron.

  Jag kan inte påstå att det varit njutbart men tillfälligt­vis har det fått gå. 

  Det finns folk som har suttit i fängsligt förvar under de mest vidriga omständigheter, som har skrivit på dasspapper, gömt manusen med fara för livet och smugglat ut dem. Det finns folk som har skrivit i djungeln, vid Nordpolen, under strapats­rika resor och i infernoliknande äktenskapskriser - när man skärskådar Strindbergs liv till exempel, är det ofattbart att han hann skriva alls med tanke på alla barn och resor och äktenskapsdramer och experiment.

  Nog finns det tid alltid.

  Och ändå. Jag har inte tid! Ty jag är ingen munk. De ovan nämnda exemplen är undantag. Jag klagar själv alltid över att jag inte har tid att skriva.  

  Jag är ingen munk och det är skrivandets dilemma. Ty skriva kan man inte göra ihop med någon annan. Man måste vara ensam, helst både fysiskt och psykiskt. En sådan yrkesroll är svår att kombinera med ett fungerande socialt liv. Man för ett ständigt samtal med sig själv; vad är viktigt, vad är det värt att leva för?

  Ändå är dock författaryrket - vågar jag påstår - tusen gånger lättare att kombinera med barn och familj än vilket som helst ordinärt industri­ar­bete!

  Så varför ligger vi författa­re egentligen i skils­mässo­statistikens topp?

  Det måste ha något med Tiden och det inre Egna rummet att göra.

  Författare är ofta tråkmånsar, självupptag­na, tillknäppta och frånvarande. En sådan figur är det inte så roligt att vara gift med. En författare har aldrig tid. Han bara sitter där. Stör mej inte jag arbetar, ryter geniet där han står och petar sig i näsan. Vem orkar med en sån?

 

Under rubriken hinder kommer förutom tid tyvärr också barnen.

  Ja de hindrar en. Naturligtvis inspirerar de också men vad har man för glädje av det när man aldrig får skriva!? Innan gräset vuxit upp är kon såväl död som begraven.

  Barn tar tid. Och inte bara det. De klipper av tanketrådar på det mest vidriga vis. Till sist känner man sig ut- och invänt som ett påslakan. Det är ingen ide' att ens börja fundera på någon konstruktiv litterär vändning för man blir ändå alltid avbruten mitt i språnget och det blir plågsammare för varje vurpa. Till sist avstår man helt och fogar sig i att endast bry sig om lek och smek och tv-tider.

  Man blir dum i huvudet av barn, känns det som. På kort sikt. På lång sikt lär man sig arbets­disciplin och tålamod, man lär sig att vänta och man lär sig att stå på för fullt när tillfälle ges. Säg finns en bättre inspirationskälla än två timmars ostördhet?

  Det finns många sätt att stjäla sig till skrivtid när man har barn. En del ställer klockan och går upp två timmar tidigare för att få vara ostörda. Andra gör tvärtom, lägger sig aldrig. Dessa heroiska fruntimmer beundrar jag, själv skulle jag inte orka.

  Att manipulera med nattsömnen är slitsamt och i längden håller det inte. Det kan också gå ut över barnen. Men i korta skov går det att håll sig igång på ren entusiasm - man skriver som i trance. Efteråt är man som en trasa.  

  Vill man skriva en längre tid är det nog klokt att hitta någon sorts grötlunk istället. Regelbundenhet framförallt även om skrivpassen inte kan bli så långa.

  Att sätta barnen framför tv:n är natur­ligtvis helt förkastligt. Och väldigt effektiv!

  Men om de nu ändå ska se det och det programmet, varför inte passa på att skriva lite, det stör ju ingen?

  Mindre barn brukar ju också sova middag. Då kan man passa på. Finns det fler, större barn, kan man låta dem höra på en kassettsaga under tiden. Här finns en timme dagligen att plocka ut mitt herrskap! Till glädje både för förälder och barn.

  Dessutom lägger sig barn tidigare än vuxna. Visst kan man skriva när man har barn!

 

Arbetet är ett uppskattat hinder för att slippa skriva. Man är så trött när kvällen kommer och när helgen kommer behöver man få vila sig osv. Men arbetet ger ju också energi! Häromdagen hittade jag ett gammalt brev från Torgny Karnstedt, skrivet på en pappershandduk från Volvofabriken i Arvika. Torgny hade bara förlängt sitt toalet­tbesök en smula.

  Maja Ekelöf lånade skrivmaskinerna på de kontor hon städade på kvällarna och själv minns jag hur jag krafsade ner meningar på bussen hem från jobbet, bussresan var en daglig chans till eftertanke och meditation.

  Ett monotont arbete ger dig tillfälle att låta hjärnan syssla med ditt ämne också på arbetstid och kanske att du till och med hinner kasta ner några stolpar mellan ar­betsmomenten.

  Ett engagerande arbete å andra sidan håller dig alert. Det ger dig energi och uppslag du kan kanalisera till ditt skrivande så snart du har chansen.

  Att för tidigt skippa förvärvsarbetet för att helt ägna sig åt att skriva är ingenting att rekommendera. Så länge skrivandet är en bisyssla och därmed i viss mening en lek, dansar man lättare bland orden.

  Personligen hade jag skrivit fyra romaner, ett tjugotal publicerade noveller samt två pjäser innan jag vågade säga adjö till arbetslivet. Och sedan tog det tre år innan jag slutade sakna pulsen och arbetskamraterna. Att välja bort yrkeslivet var nödvändigt men jag var och är medveten om att jag i och med det också på sikt förlorade en viktig inspirationskälla i mitt författarskap. 

 

 

Faror

Ju "bättre" ämne man så att säga valt ju större risk finns att inte göra det rättvisa.  

  Sentimentaliteten är dramatikens död, vid sidan av harmonin. En sentimental text är det klibbigaste som finns, läsaren börjar genast längta efter frisk luft och den värsta sortens sentimentalitet är den som vidlåder författarens alter ego.

 

Tråkighet är en dödssynd. Om man till exempel tar med läsaren in på en ett lärarrum och beskriver inredningen, vad som sitter på anslagstavlan, hur mycket kaffe det finns kvar i kaffebryggaren, vad det ligger för tidskrifter på borden, vilka som befinner sig i rummet, vilka ämnen de undervisar i, hur de ser ut, vad de påstår om sig själva och hur det egentligen förhåller sig med det och så vidare så måste det - när man ha läst färdigt texten - kännas fullständigt självklart med denna skenbara utvikning. Författaren ska aldrig inför en lektör behöva förklara, eller i värsta fall urskulda, varför vissa partier finns med.

  Tråkighet är också att bara påstå. Ungefär som det här materialet. Det skulle knappast utgöra någon vidare lyckad skönlitterär text eftersom jag ingenting visar, jag bara påstår och kräver att ni ska tro på mig. I essäer och föreddrag kan man göra så. När det gäller skönlitterära texter inte.

 

Ovederhäftighet. Om jag skriver en roman med en notarie som huvudkaraktär så ska de notarier som till äventyrs läser boken inte få allergiska reaktioner på grund av författarens bristande yrkesinsikt. Läsaren måste alltid känna sig trygg. Lugnt och med hela sin tyngd ska läsaren kunna luta sig mot författarens breda bringa och veta att texten håller - i alla väder. Först då slappnar läsaren av och tackar ja till att kliva in i författarens uppdiktade rike.

 

Dåligt språk. Under den här titeln kan man ta upp en rad underrubriker men rent allmänt; det dunkelt sagda är som alltid det dunkelt tänkta. Är bara stoffet tillräckligt bra och författaren vet vad hon vill så inte är några komma­tecken eller avstavningar några problem. Om det bara hängde på språkbehandlingen skulle ju till exempel rikets alla svensk­lärare vara författare.

  Däremot finns här en tondövsgräns motsvarande den i musiken. De allra flesta har ett normalt musiköra och sjunger inte hörbarligen falskt men några få är oförbätter­liga.

  De allra flesta kan knåpa ihop en hyfsad historia med inlevelse men det finns en del absolut obildbara - de som inte kan gestalta. De som bara påstår men som aldrig har täckning, de som bara rapar upp sida upp och sida ner tills läsaren ohjälpligt somnar. Där kan man tala om dåligt språk.

 

 

Redskap

Författarens viktigaste redskap är givetvis hans eller hennes eget inre. Det är ju också ofta just där man börjar. Efterhand brukar man som sagt skriva sig utåt och i allt högre utsträckning begagna sig av research, för att så småningom i bästa fall uppnå känslan av att dikta helt fritt.

  Problemet med att skriva om livet istället för att leva det brukar smyga sig på när författaren börjat kunna försörja sig på sitt författarskap.

  I värsta fall upplever han sig efter några år leva i en glaskupa, skild från verkligheten pga klassresa, familje­splittring, förlust av den gamla yrkesidentiteten osv. Genom att bara röra sig bland likasinnade fjärmas han också från de ämnen som från början så självklart fanns i hans skriv­kö.

  Det går att motarbeta allt detta - om man vill det. Man kan bestämma sig för att skrivandet inte är allt - även om man inte kan leva utan det! Det skadar inte att ibland fråga sig; om jag nu inte haft det skrivna ordet till mitt förfogande, hur hade jag uttryckt mig då?

 

Svaret är kanske nedslående; jag hade varit död - minst. Åtminstone halvdöd, sur och otrevlig.

  Jag hade å andra sidan kanske målat? Jag hade kanske sjungit i kör, oriente­rat? Vem vet om jag inte hade kunnat få utlopp för mina känslor - och kanske till och med för min gestaltande förmåga - även om jag inte hade blivit författare!?

  Författarens viktigaste redskap är hennes eget inre - men även om det inte är så märkvärdigt så ryms där mer än man tror.

  En författare får inte vara snål. En författare vet att ju mer man ger ut ju mer får man tillbaka - i livet såväl som i diktningen.

  En författare kan aldrig stå vid sidan om, en författare måste stå mitt i smeten.

 

I den redskapsarsenal, som är ens eget inre, ingår en egenskap som har stor betydelse för ens författarväg, oavsett om man är medveten om den eller ej. Det är det förhållningssätt man har till omvärlden.

  I mitt fall är det fyra fundament vad gäller förhållnings­sättet som mitt skrivande vilar på;

-         för det första inser jag att ingenting kommer ut ur intet, jag har en materialistisk syn på tillvaron,

-         för det andra inser jag till fullo att jag inte är unik, jag vet att jag är mer social varelse än individ och att mitt inre står i samklang med många andras,

      -   för det tredje är jag medveten om att världen varken är ond eller god men att det finns ett val man kan göra. Här finns en knivstunn strimma frihet att gräma ihjäl sig eller att tro på något. På detta bygger jag min moral.

       - för det fjärde slutligen anser och inser jag att konst inte är någonting konstigt. Ärligt menad konst är livslust och livskraf­tig konst är aldrig destruktiv. Vid sidan av naturen är konst i olika former något för människan att glädjas åt, hämta kunskap ur - och styrka!          

Detta är vad jag vet om mina mer djupgående motiv som alltså inte är några regler utan sanningar för mig - en del av det redskap som är mitt eget inre.

 

Ett viktigt - och mycket konkret - redskap slutligen är rödpennan. Förmågan att stryka är viktig hos en förfat­tare. Kanske den viktigaste rent utav? Kan författaren i sin geggamoja till text likt i en fixeringsbild få syn på sitt egentliga ärende så kan han faktiskt stryka fram ett storverk!

 

 

Kvinnligt författarskap

Att hitta sin kvinnliga identitet i sitt författarskap är plågsamt och pinsamt. Ty att som kulturvarelse ha varit flicka och kvinna under femtio-, sextio- och sjuttiotalet är att ha varit föga stolt, föga heroisk, föga självupp­skattande.  

  Jag tror att de flesta kvinnor i min generation skäms på något sätt. Skuldkänslor det har vi såklart, för hur vi än vrider och vänder på problemet så är det vårt fel alltsam­mans med skola och omsorg och sjukvård och barnavård och till och med kriminalitet och prostitution, ja hela budgetunderskottet. Vi är liksom så tärande - och en sådan insikt är aldrig bra för självkäns­lan.

  Förtryck skapar sällan högresta och ädla hjältar, det är tyvärr en myt. Förtryck skapar mer förtryck, det sparkas nedåt, och i den mån man alls växer sker det snett och vint och krokigt och man hukar sig och förminskar sig och löper runt i labyrintens uppgjorda spår även om hindren sedan ett tag är borttagna.

  Jag tror att kvinnorna måste skriva fram sin identitet. Fråga sig vem som är galen och hur mycket man ska stå ut med för att duga. När jag ser tillbaka på mina egna begränsade erfarenheter så är det pinsamhet på pinsamhet, jag vill aldrig ha det så mera. När jag ser tillbaka bara på mina forna kompisar och allt de fick utstå så är det idel upprörande, förödmjukande upplevelser.

 

Att vara kvinna i arbetarklassen är mycket värre än att vara kvinna inom medelklassen. Och det är inte säkert att det alltid är i arbetet det värsta förtrycket manifesteras.

De skrivande arbetarkvinnorna lyser än så länge i stort sett med sin frånvaro.

  Men snart är barnen stora, snart är dagarna längre, jag hoppas, hoppas att dessa vita fläckar på litteraturens karta snart fylls upp av färgstarka berättel­ser, skrivna i skratt och tårar.   

  Ingen är så ensam som den skrivande arbetarkvinnan. Hon har inga salonger, inga kolleger, ingen akademisk kultur­bakgrund. Hon har inte fått säkerheten och förmågan att ta sig fram i samhället med modersmjölken. Hur skaffar man sig fakta på ett vanligt bibliotek? Vad gör man när en del av ens referenslitteratur är på ett främmande språk?

  Har hon otur blir hon dessutom bekämpad av sina egna.

  I kvinnorollen ingår inte att hålla på och pyssla med något eget, så vid närmare eftertanke är det väl bäst att lägga ner de där skrivardrömmarna.

Sedan finns det kvinnor och män vars o-skrivande är en förutsättning för att många andra ska fungera. Vars författardebut vi måste betacka oss för eftersom den skulle innebära ras av stora komplicerade sociala sammanhang. Vars böcker vi måste undanbe oss därför att vi behöver allt det där andra så mycket mera. Ni vet, hon som alltid finns där, hon som alltid lyssnar, hon som alltid ställer upp.

  När jag ligger på sjukhus är jag skamlöst tacksam för att syster så helhjärtat går upp i sin vårdargärning, för att hon om och om igen räknar millilitrarna i sprutan, för att hon kommer ihåg sänkan och trycket och för att hon är uppriktigt intresserad av mina magfunktioner.

  Jag vill inte bli vårdad av en blivande poet med näsan i det blå! Och jag vill inte att en lekisfröken som grubblar på en häftig romanint­rig ska passa min son och hans nitton kompisar när de försöker lära sig simma på djupt vatten!

  Ändå är det konstigt att inte fler gör ett försök. Intuition - en så typiskt könsklassad egenskap - är ju kanske det allra förnämsta sinnet när det gäller att skriva. Att gå på sin intuition. Det är ju så författare gör. Majoriteten av dessa är än så länge män!

 

 

Att bli författare

Enligt min mening finns det två brytpunkter som avgör huruvida man kan ta sig fram som författare.

  Den ena är; har du ett ärende, någonting att säga, något som angår en publik? Finns där något som står på spel även för dig!? Jag efterlyser alltså patoset och engagemanget. En litterär text måste ha en riktning, en lidelse, en strävan inbyggd i sig. Den vill någonting. Den vill mig någonting!

  Den andra är; gestaltningen! Kan man gestalta så kan man författa. Att inte bara påstå utan också övertygande visa - bevisa.

  Sedan måste man vara envis, uthållig. Men det måste man vara i många andra jobb också.

 

Precis som i livet i övrigt så för man olika samtal - kommunicerar på olika sätt - vid olika tillfällen. På en begravning förväntar man sig inte spex, man vill ha tröst. På namn- och nyttsidorna förväntar man sig inte djuplodande analyser. När man väljer tv-program är tablåerna så utformade att man snabbt kan välja den sinnesstämning man strävar efter: kunskap, djupsin­nighet, underhållning eller bara tuggummitugg för stunden.

  Att välja genre har alltså stor betydelse och ger i sig direkt en signal till mottagaren om vilken typ av material det rör sig om och därmed också nästan vad jag vill säga.

  Att välja rätt genre för sitt ämne är en grannlaga uppgift. Alltför ofta går man på slentrian. Man har lyckats med sina romaner och då fortsätter man med det. Man har lyckats bra med sin lyrik och då får det blir dikter även i fortsättningen. Men att byta genre kan ge spännande resultat. Och att vara gräns­överskridan­de är kanske den allra största utmaningen?

 

 

 

Slutligen

Att skriva är att ha tillgång till en extra dimension, det är att plusa på livet flerfalt i ena änden utan att bli bestulen på något i den andra.

  När jag samlade material till romanen Offshore stötte jag på begreppet vätskeandning. Om man lyckades lösa problemet med vätskeandning, alltså att få kroppen och lungorna att dra syre direkt ur vätska istället för som nu gas, så skulle man kunna spränga djupdykningsrekorden flera gånger om. Om människan kunde bli ett med det vatten hon dök i, då skulle där inte finnas några gränser.

  Att skriva är att vätskeanda. Man kan ta sig hur långt och hur djupt som helst, oceanerna är oändliga liksom vår frihet.

  Det är fantasien som sätter gränserna - vår ännu ej tillräckligt utvecklade fantasi - vår ännu ej optimerade kreativitet.

  Här möts vetenskaperna. Forskare, politiker, journalister, kemister, fysiker och musiker måste lära sig vätskeandningens svåra konst. Ty där är framtiden.

-

 

 

Seminariediskussioner:

 

Något om denna utbildning

* De som har behov av att utbilda sig till författare bör i konsekvensens namn vara de som har sådant att berätta om som vi tidigare inte har hört - alltså folk som av olika skäl hittills hindrats i sina författarskap.

  Isåfall gäller det att få dessa människor att lita på sin historia - och i viss mån sitt språk. Att vara lyhörd för det nya så att ni - blivande instruktörer och lärare - inte prackar på dem er snäva bild av hur det ska vara.

  Klassammansättning, ålder, kön och ursprungsnationalitet skapar förhoppningsvis en så heterogen grupp som möjligt i den kommande utbildningen. Att känna alla dessa universa är naturligtvis omöjligt för lärarna.

  Lärarna ska vara barnmorskor, ingenting annat.

  Om materialet är dött är det ingenting att göra åt annat än att beklaga så barmhär­tigt som möjligt.

  Men lever det så hjälp det ut i ljuset! Vem vet och vem vågar döma. Vår svenska arbetarlitteratur kommer att leva vidare. Kanske med kvinnliga förtecken. Inte nödvän­digtvis med rötter i förorten som en del tror. Alla dessa kvinnor som börjat tänka och ta ansvar överallt - nog kommer det att ge återklang i litteraturen i mycket högre utsträck­ning än hittills!

  Hur ska denna utbildning motverka snedrekryteringen? Kan man tänka sig punktstipendier som bygger på någon sorts uppsökande, uppspårande verksamhet? Hur motverkar man då å andra sidan vänskapskorruption? Kanske kräva motpresta­tioner? Varför inte?

* Skrivövningar är det värsta jag vet. Om det så bara gäller en lista för inköp på Hemköp så måste det vara på riktigt från början för mig, annars känner jag mig manipulerad.

  Hur ska man kunna lära folk att skriva "på riktigt" utan att samtidigt beröva dem deras ammunition redan innan kriget har startat?

* Jfr underhållningsnyheter och lekkunskapsin­hämtning på universitetsnivå.  Ö h t tenderar gränserna mellan fakta och fiction att suddas ut oavsett vad vi tycker om det. Allt igenom "påhittade" romaner känns redan tråkiga, man vill tro på det man läser och tillvänjningen har gjort att vi numera måste öka dosen. Nyheterna å andra sidan tenderar att kännas alltmer overkliga. Spännande men overkliga. Vårt behov av underhållning verkar vara omätligt. Vad är det som händer och efter vad ska vi sträva?

 

-

 

Göteborgs universitet 1994

 

 

En handfull författare på en Författarfestival i Filipstad 2008.

  För pekaren över bilden för att få veta vilka vi är.