Bitringen

 

- Bit inte.

- Knapra inte.

- Ta ut fingrarna ur munnen.

  Och nu har även barnen börjat. Bit inte mamma. Det är fult att bita på naglarna. Man får inte, mamma. 

  Jag är förföljd. Ibland går hela dagar under vilka de hinner växa flera my - eller vad det heter - innan jag äntligen får sjunka ner i nåt hörn och ge mina autokannibala böjelser fritt spelrum.

 

En gång, år nittonhundrasjuttioåtta, höll jag upp i sju månader. Då hade jag skrivit en bok som handlade om en nagelbitare och rädd som jag var att alla skulle inse att hon var jag, slutade jag genast bita.

  Under de där sju månaderna vet jag inte att jag arbetade eller läste eller lagade någon mat. Jag satt mest och filade mina naglar. Det gick åt mängder med nagellack. I affärer, på möten och i alla möjliga sammanhang så var det först mina naglar. Sedan kom jag själv. Vad pratades det om? Oväsent­ligheter. Jag beundrade mina spretande naglar. Det jag minns från denna period av mitt liv är dessa mina undersköna klor. Som tog hela min kraft och all min känsla i anspråk.

 

Likt en till förtvivlan torrlagd alkoholist tog min destruktiva sida till sist över. Och likt den återfallne alkoholisten hade jag i början hundra goda bortförklaringar. Bara den här lilla kanten som sticker ut. Bara lillfingret. Bara tummen. Bara vänsterhanden. Bara idag när jag har så många problem. Bara den här veckan när alla är bortresta och jag är så ensam.

  Och sedan, när sanningen var omöjlig att blunda för: jag är så olycklig - jag är så värdelös - jag blev för hårt pottränad - jag är så ful - ingen förstår mej - ingen älskar mig. Och så vidare. Till och med: jag är värd att få bita på naglarna!

 

Motvilligt har jag nu accepterat mitt öde. När jag under tio år i en skitig verkstadsmiljö inte lyckades bryta med biteriet lär det inte finnas minsta chans nu, med fingrar vita som snö. Järndamm knastrar så utmanande mellan tänderna, skäroljor smakar f-n och rostskyddsfärg förvandlar läpparna till två skrynkliga russin.Men jag offrade mig. Skulle jag då ge upp nu?

 

Jag har fått rådet att smeta in fingrarna med senap. Skulle aldrig falla mig in. Nu när jag äntligen sluppit ifrån gisslet med svarvspån mellan tänderna.

  Sticka, säger man. Jag har stickat till ett helt kompani, jag biter inte mindre för det.

  Betala femtio öre för varje gång, säger man. Jag är ruinerad - biter ändå.

  Jag biter. Var som helst, i bilen, på badstran­den och i hängmattan. Jag biter i badkaret och i sommarstugan och i garaget. Men allra helst biter jag i soffhörnan med en god bok sedan alla nagel-tjatare gått och lagt sig.

 

Snart ska jag starta en motrörelse där vi bitare äntligen biter ifrån oss, för vår rätt att få finnas till. Bitringen ska den heta. Statsbid­rag kan man förstås glömma.

  Såvida man inte kamouflerar den till en länk-rörelse. Nagelväktarna kan vi heta. Eller Nagelbandet. Rabatterade introduktionserbjudanden vid särskilt påfrestande perioder såsom dek­larationstider, julklappstider, revisionstider och semestertider inte minst. Vi skulle kunna stötta varandra och ge varandra tips. Till exempel hur man bär sig åt för att få upp fem tappade enkronor från golvet inne på posten medan en hel folksamling otåligt står och väntar.

 

Vad har man egentligen naglarna till? Vet ej, det är så länge sedan att jag har glömt hur det var. Såvitt jag minns används dom - förutom att plocka upp slantar på posten med - mest till att fånga karlar med. Man ska sätta klorna i de stackars karlarna och sedan förföriskt vifta med de knallröda historierna och då faller gubbarna som fullmogna frukter, halvdöda av åtrå.

  Ack ja, man kan inte få allt här i livet. I nödfall får man väl ta på sig lösnaglar.

  Sådana är vackra att se på. Dock värdelösa som tilltugg till litteraturen där i soffhörnet.

-

 

 

 

Värmlands Folkblad 90-talet

.