Domaredansen

 

Kom med i hambosvängen, frustar jag och lindar mina armar runt Valfrids rygg. Han lägger sina armar om min hals.

  Stolen står precis intill sängen. Fotstödet är nerfällt och ett tu tre snurrar vi runt och Valfrid har med min hjälp förflyttat sig från sängen till rullstolen.

 

Vi utbyter spjuverblickar, rester efter sarkasmer vi i detta läge brukat yppa och vilkas ord under årens lopp nötts ner ett efter ett så att vi nu inte längre behöver formulera dem.

  Jag rullar ut honom i badrummet. Hans vita, tunna nackhår är fortfarande svettigt efter sängvärmen men jag vet att han vid dethär laget redan fryser så innan jag gör något mera hämtar jag hans filttofflor.

  Det går inte att vända därinne och jag får ta ett djupt andetag innan jag pressar mig förbi mellan stolen och dörrkarmen. Jag håller upp tofflorna, han nickar godkännande och jag hukar mig och trär dem på de knotiga gammelmansföt­terna i huden numera märkligt skära och mjälla sedan han börjat hos fotvården.

  Så där, säger jag och reser mig. Vi ser på varandra och vet att det svåraste nu återstår. Av underdånighet i hans blick finns nästan inte ett spår kvar och jag tror inte att mitt ansikte heller uttrycker någon speciell hurtfriskhet. Allt är sedan länge avskalat och nu gäller det ett jobb vi gemensamt har att utföra.  

  Det gäller hundraåttio grader.

Först ska han upp i ett för oss båda inbillat stående och sedan ska han runt mig ett halvt varv för att kunna sätta sig på toalettstolen. På denna långa färd har han första sträckan stolen att hålla sig i, nästa etapp kan han hjälpligt stödja sig mot tvättfatet och den sista biten har han handtaget vid wc-stolen att gripa tag i. Och så mig förstås. Jag är den majstång han ska klamra sig fast vid och ta sig runt utan att gå i däck.

  Precis som Annikas Oskar när han söpet, sa han i början.

  Får jag lov? Jag böjer mig djupt och omfamnar Valfrid någonstans runt midjan.

  Har du sagt det så, svarar han och vi reser honom.

  Jag svajar som en fura i storm. Han är längre än jag och jag känner hur hans högerarm darrar när den sträcker sig efter tvättfatskanten. Så fort han fått tag mojnar stormen och jag vet att vi inte faller på denna etapp. Mitt hjärta arbetar dånande liksom hans. Jag känner dess bultande genom pyjamasjackans tunna tyg.

  Efter ensekunderspausen fortsätter vi. Jag tar ett kort steg bakåt och han följer. Vi böljar åter i tyngdlagens kraftfält, jag lutar mig ytterligare något bakåt i en typisk tangopose och känner äntligen hur han får landkänning med vägghandtaget. 

  Tusen tack för dansen, stönar vi i korus allt medan jag i ett väl inarbetat tempo drar ner hans byxor strax innan han dimper ner på sittringen. 

  Vi ler mot varandra. Triumferande och varmt. Vi prisar ordlöst varandras insatser.

Nu rullar jag ut den tomma stolen och stänger dörren efter mig. Valfrid vill vara ensam när han skiter. Vi får egentligen inte lämna våra vårdtagare utan uppsikt så där men det har min förhärdade hjärna sedan länge rational­iserat bort. Valfrid vill vara ensam när han skiter. Resten skiter jag i.

  Jag öppnar fönstret, skakar lakanen, bäddar och plockar upp alla tidningar han sprider i en ring kring sitt läger. Om detta har vi pratat. Det är färdigpratat. I femtio år har han släppt tidningarna på golvet nedanför sängen och det kan fem års invaliditet inte ändra på.

  Så jag plockar tidningar och tänker att jag har betalt för det men vore du min gubbe så. Och vore du min käring så. Brukar han säga. Och så nåt annat vad som helst, olika varje gång. Skulle du inte fått ha sånt där blått på ögonen, eller skulle du fått göra sillbullar, eller skulle jag nog fan ha lärt dej hur en riktig hambo ska dansas ni unga vet ju ingenting.

  Så den trettiofemåriga ungdomen ler och plockar tidningar och slätar till överkastet och ropar är du klar nu.

 

Jag torkar honom. Han har dålig känsel därnere och därför gör jag det åt honom så blir det riktigt gjort. Samtidigt blaskar jag av underlivet och torkar noga den ömtåliga huden i alla veck och skrymslen.

  Under tiden sitter Valfrid med tankarna långt borta. De följer årets skiftningar och vid den här tiden brukar han tänka på slåttern. Han har berättat om de stora myrslogarna norr om fäboden, om slitet och glädjen i vildmarken.

När jag rätar ut ryggen för att ta itu med rakningen och sedan en summarisk morgontvätt av huvud och hals skönjer jag en dallrande glans i hans tankfulla, fjärrskådande ögon.

  Han tänker på något smärtsamt. Det händer ibland. Tack och lov ganska sällan, Valfrid är en gladlynt gubbe trots sitt handikapp och han sörjer inte sina förbrukade ben mer än vad som oundgängligen är nödvändigt. Värre då med hustrun hans.

  Jag låter min handflata vila på hans nacke längre än vanligt och han förstår att jag märkt. Tvätta du, säger han lugnande.

  Men när han är tvättad och kammad märker jag att han är långt från sitt vanliga jag. Ögonen tittar fulla av smärta på mig och jag utbrister Vad är det Valfrid. Det är bara något jag minns, säger han. Bjud upp nu så jag kommer från den här jävla skithusstolen nån gång.

  Jag tycker han fattar för dåligt tag i mig när jag griper honom om midjan men säger ingenting för det här har vi gjort hundratals gånger och han vet väl vad han gör.

 

Ingen storm denna gång - orkan! Jag vacklar hit och dit och mina fötter trampar runt i en vansinnesstepp medan jag kall av skräck pressar fram Hjälp till Valfrid för Guds skull annars tappar jag dej!

  Vi har knappt kommit halvvägs och nu vacklar jag till med min levande börda och hans tunga kropp besegrar min och drar mig med sig framstupa snett ner under tvättstället så att wc-borsten och plast­kisseflaskorna far åt olika håll. Vi faller, men eftersom jag hamnar underst förstår jag att han inte kan ha slagit sig särskilt mycket.

  Sablar, säger jag och gnider min armbåge.

  Rullsto­len gnäggar hånfullt uppifrån sina höjder, tvättstäl­let tornar upp sig som en jättelik trumpetsvamp, hur ska vi ta oss härifrån?

  Jag söker svaret i Valfrids ansikte men det är nu över­sköljt av tårar.

  Jag blir förtvivlad, jag har aldrig förut sett honom gråta. Eftersom jag tror att det är det för­nedrande i själva situationen sträcker jag mig mot honom för att genast med en gång lyfta upp honom kosta vad det kosta vill.

  Men han skakar avvärjande med handen. Jag kom att tänka på nåt, säger han, när du tvättade mej. Att det var vid den här tiden Stjärna försvann. Jag har aldrig berättat för dej om Stjärna för det angår ingen och det är inget att orda om. Så därför har jag aldrig något sagt ser du.

  Han håller upp handen som en skärm för ögonen och så kommer hela historien i ett svep, inte om hans avlidna hustru men om en häst.

 

Det var slåtter och hon hade gått lös på skogen hela sommaren. De andra gubbarna fick tag i sina kräk den ena efter den andra, en morgon var en hel flock hästar samlade uppe vid utgårdsledet och det var bara till att hämta. Jag läste för säkerhets skull på alla halsstickorna fast jag såg att Stjärna inte var med.

  De flesta var redan färdiga med sitt när jag fortfarande gick på skogen och letade efter henne. Grannen ville låna mig sin märr men då blev jag förbannad fast hela min skörd var i fara.

  Jag minns inte hur många dagar, morgnar, kvällar, ja nätter jag strövade runt faktiskt alldeles förtvivlad på jakt efter Stjärna. Far min lånade till sist grannmärren. Egentligen var han alldeles för gammal för arbetet, men på nåt sätt lyckades han ta tillvara det mesta av skörden. Jag var till ingen hjälp. Jag sökte min Stjärna.

  När det började bli minusgrader på nätterna och potatis­blasten frös ner blev jag ännu oroligare, jag måste finna Stjärna till varje pris.

  Och nog fann jag henne.

 

Valfrid gråter öppet och länge innan han kan fortsätta.

  När jag äntligen fann henne - satt halva kroppen fast i ett myrhål. Hon var död, ja, död sedan kanske bara någon dag tillbaka.

  Valfrid gråter, gråter.

  Men hon hade levat länge förstår du. Jag såg det på marken runt hålet. Hon hade gnagt av vartenda grässtrå hon hade kunnat nå. Jorden var naken. Hon hade suttit fjättrad i veckor, fastsugen utan underkropp men överlevt tack vare den frodiga grönskan runt hålet. Men när den var slut var hon det också. Hon svalt och törstade ihjäl där mitt på den ännu gröna myren. Hon kunde se allt gräs men nådde inte fram. Hon dog där min medarbeterska mitt i naturens sköte och jag förmådde inte finna henne innan det var för sent. Varför fann jag henne inte?

 

Vi sitter länge under tvättstället. 

  Jag drar upp honom själv, det är inga problem.

  Hans nittio kilo klarar jag lätt.

-