Elfte september

 

Det känns osäkert i dessa tider att skriva en krönika med en framförhållning på flera veckor, vem vet vad som hinner hända på verklighetens överraskningsscen under tiden. När detta läses har kanske ännu en terrorattack skakat USA eller något annat land eller också har USA skakat om Afghanistan som en vante eller också har parterna satt sig vid förhandlingsbordet efter att ha enats om att inte en droppe blod till får spillas. Det senare scenariot är dessvärre tämligen osannolikt.

  Jag tycker det handlar om dödsstraffet. Dödsstraffet är för mig en vattendelare i civilisationen. De länder som förespråkar dödsstraff anser jag fortfarande stå för en neanderthal-lik människosyn. Det vilar något fundamentalistiskt och gammaltestamentligt över dödsstraffsanhängarna och något djupt inkonsekvent i det att de i samma andetag brukar vara emot aborter och till exempel stamcellsutveckling.

  Man kan tycka att en pedofil som skändar och dödar sina offer eller en nynazist som begår upprepade mord på personer han uppfattar som invandrare skulle ha förverkat sin rätt att leva. Men så tycker inte Sverige. Vi har inte dödsstraff. Vem vill trycka på knappen, sprutan, avtryckaren och själv förvandlas till mördare om det så skulle ske med lagens välsignelse?

  De mördare som tog med sig flera tusen amerikaner i döden i USA går inte att straffa. Återstår deras medhjälpare. Ja USA har dödsstraff och USA ropar efter hämnd. Jag minns inga ord till offrens anhöriga från president Bush men jag kan minnas fel, vad jag minns är orden vedergällning, hämnd och att röka ut dom och det innan dammolnet ännu hunnit lägga sig över det som för flera tusen medborgare blev deras sista vilorum.

  Det terroristerna gjorde är så omänskligt att det går bortom varje sund människas fattningsförmåga. Ett svart hål i mänskligheten, egentligen vill vi inte ens veta hur man kan göra så. Vi vill inte att dådet ska följa någon som helst  logik för då skulle det framstå som ännu hemskare. Mord får aldrig vara logiskt. Mord är alltid ett brott mot mänskligheten.

  När världens mäktigaste män trumpetar om hämnd och vedergällning och öga för öga blir jag vettskrämd. Dessa dårar styra världens öden – vi sitter alla i en Boeing och vid spakarna sitter någon som visserligen tagit oss upp i luften men som inte har en aning om hur han ska landa.

  Och det värsta är att terroristerna segrar. De är inte många men deras aktioner får precis avsedd effekt – dödsstraffet plockas fram och med missiler och kanoner börjar supermakten skjuta omkring sig. Titta, säger terroristerna, vad var det vi sa, de dödar oskyldiga fattiga, kvinnor och barn. Inte vårt fel, säger supermakten, det var ni som började. Vi hade inte gjort något, kvider den föräldralöse pojken efter bombattacken, vi ville bara leva. Han har redan händerna på geväret, han har bara sin hämnd nu och därmed är nästa generation terrorister född.

  Man har ett val. Att mota ondskan med en liknande ondska eller med barmhärtighet och civilisation. Var skulle terrorismen finna sin bas om USA inte kom med stridsvagnar och bombplan utan med mediciner, näringsämnen och undervisning?

  Religionens makt förstår jag mig inte riktigt på men en mätt, frisk och välutbildad galning måste vara mindre farlig än en hungrig, sårad och vidskeplig. Terrorismen har ringa grogrund i en fungerande demokrati där folk – även kvinnorna – får skriva och säga vad de vill. Därför borde framtvingandet av demokratiska fri- och rättigheter stå allra högst på agendan.

  Massmördare ska ställas inför domstol. Massmord och krig är inte samma sak. När nu USA blandar ihop korten vet alla detta. Ändå hukar världen. Visst, USA måste ju få sin hämnd, säger även Sverige. Därmed hejar man på en våldsspiral som i värsta fall bara är i sin början.

-

SEKO-magasinet