Hon skulle aldrig glömma scenen, aldrig. Hon hade varit på aftonmässa och sedan hade det blivit  the som dragit ut alltför mycket på tiden hemma hos Emil och Jon. Därefter hade hon stått och pratat med Fanny utanför hennes port i säkert en halvtimme innan hon cyklat vidare genom den lilla parken när den plötsligt öppnat sig som en Jesuskrubba, upplyst som på dagen av starka strålkastare och med en fond av poliser och deras blåvispande bilar runt omkring överallt i buskarna. Hon hade hög fart nerför backen och hann inte bromsa innan hon var innanför. Hon hann se, innan de motade bort henne.

  Den döda låg på rygg och med tungan utanför och ögonen vitt uppspärrade som om de var på väg ut ur sina hålor och benen var också utspärrade och hon var naken på nederkroppen. Fast det var frostgrader.

  Katarina kände genast igen henne. De var lika gamla, hon mindes henne som liten fast de gick på olika dagis och nu jobbade hon visst på badpalatset. Hade jobbat. Hon var ju död.

  Katarina var tjugosex år gammal och hade aldrig sett en död människa förut. En polisman förde henne varligt men bestämt därifrån, hon hade kommit så fort, de hade inte hunnit få upp avspärrningarna men nu skulle hon bara åka hem, det kom säkert i tidningen imorgon alltihop, hon skulle nog få veta.

  Jag känner henne, hackade hon, jag menar, jag vet vem hon är, vi är lika gamla. Åk hem nu, upprepade polismannen, försök glömma det du såg, vi har honom snart, nu har han definitivt gjort bort sej.  

  Mardrömmen var således inte över, tvärtom, den hade trappats upp. En våldtäktsman gick lös sedan ett halvår och nu var han även en mördare.

  Tre gånger hade kvinnor våldtagits i staden och stämningen var redan nära hysteri. Våldtäkterna hade varit råa och kvinnorna hade hamnat på sjukhus med brutna revben och sargade underliv. Men nu hade alltså en avgörande vändpunkt skett i våldtäktsmannens beteende, han hade passerat en gräns. Det han gjort var irreparabelt. Nu kunde vad som helst hända.

  När hon kom hem till sin trygga lägenhet synade hon för första gången i sitt liv garderoberna och utrymmet under sängen. Hon bodde på femte våningen så ingen skulle kunna ta sig in via balkongen men för säkerhets skull kände hon på alla fönster och på balkongdörren. Ytterdörren hade säkerhetsgrind och sjutillhållarlås. Hon var skyddad.

Det tog ett par veckor innan den hemska synen började blekna och hon åter kunde komma hem utan att genast leta igenom lägenheten efter presumtiva mördare.

  Kyrkan var hennes fasta punkt, där hade hon sina vänner och sitt sociala liv. Kyrkan var hennes familj och hela trygghet. Hon var kyrkvärd och hon sjöng i kören. Hennes relation till Gud var kärlek utan krusiduller. Hon levde ett bra liv.

  Våldtäktsmannen höll ännu staden i ett järngrepp. Ingen kände sig säker, männen kände sig skuldmedvetet utpekade som kollektiv och kvinnorna var rädda så snart de var ensamma. Också i kyrkan dryftades de hemska dåden. Polisen hade få eller inga spår efter gärningsmannen. Spår fanns förvisso, både i form av sperma samt som hudflagor och hårstrån under offrens naglar. Men DNA-analysens svar krävde en fråga: är det han? Och eftersom gärningsmannen inte fanns i polisens register så kom aldrig den frågan upp, den som hade kunnat matcha svaret och därmed lossat terrorgreppet över staden.

Det blev många kvällar och många baljor the´. Mest var det Emil och Jon och Fanny och mest satt de hemma hos Emil och Jon och pratade. De var inte två par. Utan fyra kompisar. En svag och knappt förnimbar förväntan fanns i luften vid deras träffar men kamratligheten hölls i helgd. Tids nog skulle någon ta det avgörande steget.

  Det var inte av romantiska utan av säkerhetsmässiga skäl som Emil och Jon alltid följde Katarina och Fanny hem efter händelsen i parken. Troget som gårdvarar cyklade de båda killarna bredvid dem och stannade utanför respektive port tills de såg att det lyste i rätt fönster och att en hand vinkade.

  Katarina slappnade av. I dagsljus var hon inte rädd. Hon hade dessutom nära till arbetet. Aktiviteterna i kyrkan behövde hon inte heller försumma tack vare killarnas gentlemannamässiga kvällsritualer.

  Hon hade alltid sportat och nu ökade hon på styrketräningen. Hon mådde bra av det. Även mentalt påverkades hon av sin fysiska styrka, hon blev trygg och lugn. Allt skulle bli bra. Och en dag skulle Emil räcka ut en  hand och hålla hennes hand lite för länge.

  Fanny och Jon skulle också bli ett par. Men ingenting brådskade. De visste alla fyra att efter den dagen skulle ingenting bli som förut. De var ämnade för varandra. De hade sparat sig för varandra. De for inte runt och provade på vem som helst så att allting skulle vara besudlat den dagen. De bestämde sig först. Sedan lät de Guds vackraste känslor uppfylla deras själar, och kroppar. Och den kärleken skulle vara livet ut, tills döden skiljde dem åt.

  Fanny var hennes bästa vän, med henne kunde hon prata om allting, nästan.

  Fanny arbetade på ett daghem och var lättsammare och gladare än hon själv. Fanny hade tillsammans med två kollegor hand om tjugofem små telningar, hon hade ett stort ansvar. Katarina avundades henne inte. Själv var hon laboratorieassistent vilket också innebar ett stort ansvar - det fick inte bli fel - men ändå kändes hennes arbete administrativt. Hon behövde  inte alltid vara glad, huvudsaken var att hon var noggrann och grundlig. Att provsvar blandades ihop var obegripligheter för henne. Hon var systematisk och hon chansade aldrig, ej heller litade hon på slumpen. Gud höll sin vakande hand över henne så att hon inte orsakade någon katastrof. Men han gjorde det bara om hon själv tog sitt ansvar och detta var hon väl införstådd med. Gud var ett imperativ. Egentligen var allt mycket enkelt.

  Om Emil skulle be henne gifta sig med honom så skulle hon tacka ja. Han skulle bli en bra far till hennes barn och han var bra för henne själv också eftersom han alltid var så glad och eftersom han var så mån om att också få henne glad. På så sätt var han en tvillingsjäl till Fanny. Men det var henne själv han var intresserad av, det visste hon. Jon å andra sidan var lite som hon själv, lite mera tungsint, grubblande. Till Jon hade hon enbart systerliga känslor, hon förstod honom. Och hon förstod honom alltför väl, därmed fanns inte den nödvändiga gnista som olikheterna kunde tända.

  Ibland kunde hon fantisera om dubbelbröllop. Men än var det för tidigt, än var deras respektive relationer i sin linda.

En kväll när Emil som vanligt följt henne till porten böjde han sig fram över cykeln och kysste henne. Hon lät det ske, och log emot honom. Också detta, ja. De skulle ha sex med varandra en dag, när de blivit ett par på riktigt, när de hade bestämt sig, när Gud var på deras sida.

  Hon skalv till. Den dagen måste hon berätta för honom. Eller skulle hon? Kunde hon inte bara låta det vara och låtsas som om ingenting? Men skulle hon orka bära sin hemlighet genom äktenskapet, i ett helt liv? Tänk om det brast, till exempel när de fick barn? Men tänk å andra sidan om han tog sin hand ifrån henne när hon berättade?

  Hon trodde inte det. Han var kärleksfull och varm. Han skulle inte döma henne. Hon var ju dessutom oskyldig, per definition.

  Hennes känslor sa något helt annat. Hon var inte alls oskyldig utan skyldig och den smutsigaste av alla. Fast hon bara varit fjorton år den gången.

  Fjorton år hade hon varit och hon hade handlat fel, varit fel, sagt fel saker och gjort så många fel man kunde göra eftersom hon drog på sig dessa starka känslor, detta besinningslösa förakt och denna eld.

  Med en pipett droppade hon försiktigt tre droppar koksaltlösning i tio olika provrör. Hon var ensam i lokalen. Och hon lät minnet skölja över sig med full kraft. Minnet av hur hon förlorade sin oskuld till en medelålders man som bodde granne med hennes familj och som påstod att hon skulle få en hundralapp om hon städade hans kök.

  Efteråt fick hon hundralappen. Precis som om hon varit en prostituerad. Och han var besviken därtill. Sa att han inte vetat att hon var oskuld, det hade varit besvärligt för honom.

  Hennes underbyxor hade blivit nedblodade och det rann något slags slem ur henne. Hon minns att hon smög sig hem, nästan dubbelvikt, hon hade ont. Underbyxorna gömde hon i en tom mjölkkartong som hon slängde i sopnedkastet.

Ingen fick någonsin veta. Hon såg honom ibland. Han låtsades som om ingenting. Han hade ju inte gjort något. Hade inte behövt använda våld, bara vara en smula påstridig och bestämd, han var ju så mycket äldre. Hon hade inte fattat förrän det varit för sent, när det redan gjorde ont och han svor. Därför att det var så besvärligt och för att hon inte visste någonting om hur man gjorde. Han hade tvingat på henne kunskap hon inte visste att den fanns.

  Hon flyttade stället med provrör till laboratoriets kylskåp och gjorde några anteckningar. Det var ju över tio år sedan, det var historia nu, preskriberat. Hon skulle berätta för Emil när han friade så fick han själv fälla avgörandet, om hon var en slampa eller om den där grannen varit en pedofil.

  Församlingen var det som slutgiltigt hade räddat henne. Hennes jämnåriga hade festat runt och annat också men själv hade hon mött Jesus en underbar varm vinterkväll när sången lyfte henne anonymt och härligt mot himlen så att hon villkorslöst och utan rädsla kunde överlämna sig. Därmed fick hon äntligen en tillhörighet, som en stor famn och så småningom även vänner och hon tänkte att det där som hände, det var kanske någon mening med det också, ja säkert hade Gud en plan med att pröva henne så.

  Hon tog på sig ett munskydd och började arbeta under en fläkt. Hennes arbetskamrater kom tillbaka från sin rast. Ja säkert fanns det en mening, att hon våldtagits utan våld och i så unga år, Gud älskade henne, han visste vad han gjorde med henne också i det allra svåraste, tids nog skulle hon få veta.

Svaret kom redan tre dagar senare. De satt som vanligt hemma hos Emil och väntade på fika. Han hade gått ut för att köpa muffins och Fanny kom plötsligt på att hon glömt sin mobiltelefon i kyrkan. Om jag rusar hinner jag innan vaktis går hem, sa hon och kastade på sig ytterkläderna. Jag följer dig, sa Jon men hon gjorde bara en grimas åtföljt av ett leende och försvann nerför trapporna innan de hann reagera. Och det var ju bara fem minuter till kyrkan om man tog genvägen, det var så nära. Jon och hon fortsatte att se på den intressanta dokumentärfilmen på tv, Emil kom så småningom med doftande muffins från Seven Eleven och de beslöt att vänta på Fanny innan de hällde upp.

  När programmet var slut började de undra. Jon slog numret till hennes mobil. Men den var avstängd, så som den varit under mässan.

  De sa ingenting utan satte på sig ytterkläderna och gick för att möta henne. Skratt och skämt var dock borta, som om de redan visste.

  Vaktis höll på att låsa. Nej han hade inte sett någon Fanny.

  Och de hittade mobilen, den låg i bänken där hon hade suttit.

  Genvägen ja. Nu hade de inte längre så bråttom utan strövade sakta genom den lilla parken, man skulle ha haft en ficklampa sa Emil. Katarina vågade inte säga någonting, rädd att börja gråta.

  Hon låg väl synlig om man bara gick av stigen. Hon låg utsträckt under ett träd och det var Katarina som fann henne. Ögonen hade nästan trängt ut ur sina hålor och tungan var utanför. Hon hade fortfarande på sig jackan men på underkroppen var hon bar.

På akuten, redan några timmar senare, fattade hon sitt beslut. Medan sjukvårdspersonalen duttade med henne och pratade om hennes chock så arbetade hennes hjärna med iskall precision. Detta djävulens redskap, nu skulle han stoppas. Och nu visste hon vilken uppgift Gud hade haft i beredskap åt henne.

  Du måste gråta, sa en sköterska, gråt, annars kommer det surt efter och du kan få mentala ärr för livet.

  Det ger jag fan i, tänkte hon rått, som om hon redan börjat bryta mot församlingens alla normer. Och hon kom inte på något annat att säga än svordomar och till sist uttalade hon dem högt, alltfler. Men sköterskan verkade inte förvånad. Det är bra, sa hon bara, ut med skiten, du har sett din bästa vän ligga strypt, du måste reagera.

  Äntligen släppte de henne och lät henne åka hem. Emil och Jon var vita som lakan men erbjöd sig ändå att följa med. Hon sa att det inte behövdes.

  Hon hade redan fattat sitt beslut. Den jäveln, nu hade han satt sin sista potatis, nu skulle han åka fast.

  Hon sov utan drömmar den natten.

Efter begravningen invigde hon Emil och Jon i sin plan. Det var mycket enkelt. Också under Fannys naglar hade man hittat hudfragment, liksom sperma i hennes slida. Svaret fanns. Det var bara själva frågan som fattades – är det han?

  Och jag ska leverera den frågan, fastslog Katarina. Ni kan inte hindra mig, börja ingen övertalningskampanj. Men ni kan stödja mig, eller låta mig vara.

  Hennes avvisande hållning hade effekt. De var ju fortfarande de bästa vänner. Emil tittade henne extra länge i ögonen. Det får inte hända dig något, sa han. Det kommer inte att hända mig mer än vad jag själv vill, svarade hon, samtidigt som hon skämtsamt klämde på sin ena överarm – du vet hur vältränad jag är.

  Tyvärr var det inte bara hon som kommit på denna strålande plan. Även polisen hade lagt ihop två och två och insett att mördaren var snabb och kall och att minsta tänkbara park kunde utgöra nästa mordplats. Alltså var dessa satta under intensiv och så kallad diskret bevakning. Dessutom var hysterin monumental, inga kvinnor vågade över huvud taget vistas ute efter mörkrets inbrott. Restauranger och pubar knorrade över utebliven publik, de råa dåden var förstasidesstoff i flera veckor.

  Men naturligtvis lugnade allt ner sig så småningom. Människans psyke är rationellt och tiden läker faktiskt. Han har nog flyttat någon annanstans, tänkte man, nu har det inte hänt något på ett halvår men dessförinnan hände det något varannan månad, han sitter kanske på hispan, eller är död. Ja han har nog tagit livet av sig, kanske har polisen redan lagt ner sedan någon självspilling visat alla tecken på skuld.

  Kvinnorna var fortfarande försiktiga men sakta fylldes åter kvällens attraktioner och nu fanns det ytterligare en ung kvinna att stöta på vid stadens bardiskar och hon drack friskt.

  I varje fall såg det så ut. Gesterna blev slängiga och hon skrattade högt, hennes vulgaritet var nästan obehaglig. Hon fick ofta vara ifred. Och även om någon stötte på henne – ty hon såg bra ut – så vinglade hon alltid ensam hemåt i natten.

Och alltid hade hon ärende in i någon park. Låtsades kissnödig. In och ut i olika parker, halva nätterna, hoppades vara iakttagen. Ja. Hon skulle leverera frågan. Till det redan givna svaret. Hon skulle dra till sig en hel karl med DNA. Så att de bara hade att välja var de skulle ta det nödvändiga provet.

  Hon var inte rädd. Bara beslutsam. Hon var även beväpnad, hon hade en kort och tung blydagg i kappfickan, minsta prassel och hon skulle svinga den som en diskus mot angriparen, det hade hon tänkt ut, han skulle inte vara beredd, ,omtöcknad av alkohol som hon verkade vara. Hon skulle sänka honom med blydaggen och sedan muddra honom för att få reda på hans identitet. Resten var ren polisrutin, en anmälan, en undersökning, bristande alibi och till slut rättsligt krav på avlämnande av prov för DNA-analys.

  Hon visste att hon spelade ett farligt spel. Han var kanske atlet, han var kanske snabbare och tystare än hon kunde ana. Han var kanske slugare än hon. Han hade säkert redan sett henne men avvaktade, väntade med att slå till. Han väntade på något.

  Hon visste inte på vad. Men hon var säker på att han iakttog henne, att han bara bidade sin tid.

Och hela tiden fanns Emil och Jon i periferin. De var mycket oroliga för henne och de försökte ha henne under uppsikt utan att hon märkte det vilket inte var lätt. Ett par gånger hade de blivit utsatta för hennes vrede - fruktansvärda utbrott. De var rädda att förlora hennes vänskap. Vi kan väl också gå på krogen, försökte de. Drick då, provocerade hon, visa vilka festprissar ni är.

  Men de tålde alkohol dåligt och de stack ut, som sparvar i tranedans. Katarina skrattade rått när Jon började må illa och Emil var tvungen att eskortera honom hem. Så var hon av med dem.

  När hösten övergick i vinter var allt i staden nästan som vanligt. Men Katarina mindes att det var vid den här tiden hon för första gången hade sett mördarens verk, den där gången när hon cyklade genom parken.

  Så hon fortsatte med sina nattliga kvällspromenader i stadens olika parker, flera kvällar i veckan. Hon var besatt.

  I tunna strumpbyxor, högklackade skor och kort kjol gick hon omkring i mörkret som om det var den naturligaste saken i världen men den ende hon träffade på var en och annan förvånad hundägare. Till och med hundarna såg ut att frysa och drog i kopplen för att snabbt få komma tillbaka hem till värmen.

  Slutligen tog vintern ett isande järngrepp om staden, temperaturen föll till minus tjugo och på det kom det snö, massor av snö.

Hon hade låtsats bli berusad på puben Black Velvet och vinglade nu iväg utefter trottoaren. Hon såg hur dörrvakten oroligt tittade efter henne och hon var rädd att han skulle komma efter för att rädda henne undan en eventuell förfrysningsdöd. Men han stod kvar tack och lov, hade ju sitt jobb att sköta.

  Hon hade en kilometer hem och halva sträckan kunde hon gå genom den stora stadsparken.

Hon såg redan träden höja sig över den närmaste hyreshusen. Vinden tjöt och ylade och snön hade packat ihop sig på trottoaren så att det var svårt att komma fram även i helnyktert tillstånd.

  Hon var klädd i svarta strumpbyxor, höga men tunna stövlar, kort kjol och leopardfuskpäls. Barhuvad. Hon såg ut som ett riktigt fnask. Det var bara det att betraktare saknades, gatorna låg folktomma. Ovädret och kylan hade jagat hem också de allra mest förhärdade kroggästerna.

  I parken var det om möjligt ännu svårare att komma fram. Hon fick pulsa och det var svårt att se berusad ut. Snarare såg hon väl sinnessjuk ut som alls begav sig in bland de ursinnigt piskande träden och den vinande snön. Hon frös så hon skakade och benen kändes bortdomnade, liksom fingrarna, liksom tårna, liksom ansiktet. Sminket sved i ögonen, hon gnuggade bort det, såg väl ut som en idiot men ingen såg ju detta. Hon fick vara glad om hon alls tog sig hem denna natt. Det  hade varit ett idiotiskt påhitt att ge sig ut, hon hade ju själv sett väderprognosen, hon borde ha förstått bättre. Bittert ångrade hon nu sin rigida hållning, något förnuft måste man ha även när man jagar mördare och deras DNA. Ingen gav sig ut en natt som denna. Utom hon, dumma gås. Hon snyftade, ja hon grät. För att hon frös, för att hon var så ensam, för att hon inte ens visste om hon skulle orka gå hela vägen hem i detta fruktansvärda väder men om hon satte sig ner för att vila var det kört, det förstod hon. Slutligen grät hon för Fanny. För första gången vällde sorgen fram. Och den kommer att ta livet av mig, tänkte hon. Hennes bästa vän, Fanny med de ekorrpigga ögonen, det smittande skrattet, den varma omtanken. Fanny som varit som en mor och syster, som varit hennes allt. Att aldrig få se henne mera. Hon grät så hon skakade.

  Till sist satte hon sig ner. Det var skönt. Lite lä bakom en trädstam. Hon var ju så trött och känseln var borta överallt. Ändå skakade hon, utan att kunna göra något åt det. Jag ska bara vila lite, tänkte hon. Men bakom den tanken låg en annan, det spelar ingen roll, ingen kommer att sakna mig om jag dör. Jo kanske Emil, stackars tåliga lojala Emil som hoppas få gifta sig med mig en dag. Nu får han försöka hitta någon annan.

  Nej hon måste fortsätta framåt. Det var inte alls dags att dö. Det var emot Guds bud att göra på det viset. Å andra sidan hade hon redan syndat mer än de flesta så vad spelade det för roll.

  Ändå reste hon sig och fortsatte streta framåt mot vinden. Med järnvilja skulle hon ta sig hem.

  Om nu järnvilja räckte. Mot denna fundamentala dumhet detta syndiga högmod, vem trodde hon att hon var.

Plötsligt hörde hon ett ljud genom vindens ylande. Motorljud. Och en röst. Katarina! Katarina!!!

  Och ljus. Strålkastare. En bil hade kört in i parken och stannat bredvid henne. När hon såg chauffören föll hon i gråt. Tack gode Gud!

  Det var Emil. Han hade lånat församlingens bil och rutorna var frostfria, den var uppvärmd, beredd att ta emot henne.

  Snabbt hoppade han ut och lotsade henne till passagerarplatsen. Sätet har värmeslinga, sa han ömt, du blir snart varm ska du se. Fläkten blåste en tropisk vind mot hennes ansikte, ljuva värme.

  Han satte sig åter vid ratten och stängde dörren. Vindens tjut försvann och ersattes av en stillsam blues på bilradion. Hur visste du, viskade hon lättad.

  Du skulle inte ha gett dig ut en sån här kväll, anklagade han henne, det var dumt av dej, mycket dumt.

  Hon nickade. Jag trodde jag skulle dö, sa hon. Av mitt eget högmod, jag trodde jag skulle få mitt straff.

I detsamma hörde hon ett litet klick.

-         Vad var det?

-         Centrallåset älskling.

  Älskling? Hon orkade inte reflektera över det nya tilltalet, att hon plötsligt blivit så intim med honom, blivit hans älskling. Hon var bara lättad.

Han körde ut ur parken och fortsatte norrut, mot hennes stadsdel. Hon tinade långsamt upp. Såg sig om i den ombonade församlingsbilen som de brukade hämta åldersdigna kyrkobesökare i. Som en räddande flotte på ett stormigt hav, denna välsignade värme. Och denna välsignade man, hennes Emil. Ljuset från den reflekterande snön utanför glänste i hans ögon, han log stilla, såg på henne.

  Hon log tillbaka. De var snart framme. Det var oplogat och så mycket snö att det inte skulle gå att köra in till trottoarkanten. Men det var ju å andra sidan ingen trafik. Du kan släppa mig här sa hon, jag hoppar av på gatan. Vinkar när jag kommit upp.

  Men han stannade inte. Utan fortsatte förbi hennes adress. Vänta Emil, nu kör du för långt.

  Han verkade inte höra henne.

-         Emil, vart kör du?

-         Till en ny park. En som du har missat under alla dina nattliga vandringar.

  Han log åter mot henne. Men leendet var annorlunda, kallt och spydigt. Eller inbillade hon sig bara?

-         En annan park älskling, variation och förnyelse you know.

Insikten gjorde fysiskt ont. Tunga taggiga järnklumpar föll i hennes kropp – en annan park! Kunde det vara möjligt, kunde det vara han?

  Hon sneglade skyggt på honom. Han log brett nu och körde i hög fart genom staden. Det han sagt kunde bara tolkas på ett sätt. Eller skojade han?

  Nej, den Emil hon kände skulle aldrig hänge sig åt ett sådant skämt. Här satt en främling, en hon inte kände.

  Hon visste inte att känslor kunde göra så ont ren fysiskt. Musklerna värkte, huvudet dånade, hennes Emil, det fick inte vara sant!

  Men orden hängde obönhörligt kvar i den varma kupén. Han hade sagt det. Det var han.

Du kan få göra det ändå, viskade hon. Du behöver väl inte döda mej?

  Han fnös till svar. Det är just det, svarade han sedan. Att du är en sådan slampa, det är tur att det kom fram. Och dej höll jag på att ingå det  heliga äktenskapet med.

-         Vad har jag gjort?

-         Se på dej!

-         Du vet ju varför. Emil! Fanny då? Vad hade hon gjort?

-         Du måste vara blind. Minns du inte hennes blickar, hennes skratt, hennes sätt att röra sig?

-         Hon var söt Emil, är det ett brott?

-         Hon kunde ha skylt sig. Hon måste ha vetat. Men hon valde att exponera sig och röra till det för folk.

-         Du blev upphetsad?

-         Vilket ord. Typisk dej. Jag blev förtvivlad. Jag straffar – så som ni tigger om att bli bestraffade.

  Hans ansikte var totalt förändrat nu. Den svaga belysningen från instrumentpanelen underströk ytterligare hans groteska karaktär. Insikten som stålkrampor i hennes kropp. En inre kyla nu mycket värre än den yttre. En glasklar närvaro i nuet. Hon knäppte fast sitt säkerhetsbälte. Noterade att han inte använde sitt. Blytyngder i kroppen, blydaggen i handen, han svängde in mot den stora kyrkogården jaså det var parken, hon drog till med hela blykraften rätt mot hans oskyddade tinning. Och sedan blev det svart.

En vecka senare visste hon att en hel karl DNA var tillfredsställande levererad samt att han skulle överleva, skulle få sitt straff.

  Själv skulle hon lära sig leva i sin ensamhet och utan tryggheten som Gud ger. Hans skydd fanns inte någonstans, inte ens i hans egen heliga församling. Ett imperativ det var han ännu, men av outgrundlig, smärtsam art. Den kärlek som hon trott sig vara föremålet för var något som hon själv var tvungen att försöka skapa, ge till någon, fast hon själv var svårt förfrusen utav brist på denna värme. Det hjälpte inte. Hon måste älska själv och inte vänta på att någon kom och frälste henne.

  Lite var hon ändå nöjd att hon frälst ett antal kvinnor ifrån en våldsam död, att våldets järngrepp hade släppt och att just nu i denna stund behövde inga vara rädda.

-