"Fråga författaren"

Hösten 1999 besvarade jag under tre månader inkommande mailfrågor till Författarcentrums FRÅGA FÖRFATTAREN. Här nedan följer några svar, en del säkert på så kallade FAQ.

Hej Linda.

En novell kan var allt mellan 1 och 100 sidor men det normala är mellan 2 och 8 sidor. En novell som inte är längre än 5 sidor är perfekt för de flesta tidningar.

Det finns inga åldersgränser vad gäller publicerandet av böcker. Är man omyndig får man ju inte sluta avtal hur som helst men det borde inte vara

något större problem i detta sammanhang.

Man behöver inte ha någon utbildning för att bli publicerad i bokform. De flesta författare har faktiskt ingen formell utbildning i yrket. Det finns en författarlinje på Göteborgs Universitet och en del folkhögskolor har också kvalificerade skrivarkurser varav den främsta sannolikt är Biskops Arnö.

Tyvärr tjänar man inte särskilt mycket på att vara författare och det är endast ett fåtal som kan försörja sig på det. Men man kan ju ha det som hobby. Det kan vara en fördel att ha ett ”vanligt” jobb - då får man kanske stoff till nya berättelser.

Print on Demand vet jag inte så mycket om men du kan ta reda på en del själv genom att gå till den hemsidan, den finns länkad från Författarcentrum.

Författarexemplar är i min vokabulär de 1 – 2 exemplar man som författare

själv får direkt från tryckeriet före alla andra. Lite senare kommer sedan friexemplaren, författaren brukar få 20 - 30 friexemplar vilket görs upp om vid

kontraktsskrivningen på boken. Detta gäller vanliga förlag. Om man ger ut på eget förlag gäller inte detta, då står man själv för kostnader, risker och eventuell vinst.

Hoppas du är nöjd med dessa svar, i annat fall får du återkomma.
Vänliga hälsningar

Aino Trosell

Hej Maria!

Tack för din mail-förfrågan.
  Du gör helt rätt i att skicka ditt barnboksmanus till en tävling, där avsändaren förmodligen ska vara anonym. Precis som du skriver är chansen att vinna naturligtvis liten men om du skulle vinna så vet du att det har skett i ärligt spel, ingen har haft någon fördel framför den andra pga t.ex. tv-mässigt utseende, rätt kontakter el.dyl.

Vilket förlag du därefter ska skicka manuset till finns det inget givet svar på. Det finns olika metoder man kan använda när man ska välja, detta är mina förslag;
a. Kolla vilket förlag som ger ut dina barns favoritböcker och skicka ditt manus dit.
b. Slå upp Gula sidorna i Stockholmskatalogen och ring runt. Hör efter vilka som kan vara intresserade samt om deras utgivningsprofil passar just ditt projekt.
c. Skaffa - eller om den går att låna - boken "Den svenska bokbranschen" utgiven av Bokbranschens Marknadsinstitut AB. Där står profil och inriktning samt hur stora förlagen är.
Chansen är dock stor att du står och tvekar mellan flera förlag, vad göra då? Jag tror att de flesta skickar sina manus till ett förlag i taget. Refuseringar är dessvärre mer regel än undantag och det kan ta en evig tid och många tårar innan det blir napp. Varför inte kopiera manuset och skicka ut det till flera samtidigt? Om man vill kan man i följebrevet förklara att manuset går ut till flera förlag för påseende. Om då ditt material är bra gäller det för förlagen att först hinna fram till kvarn! Å andra sidan kanske någon förläggare blir sur, jag vet faktiskt inte hur ett sådant "flerhänt" utskick skulle tas emot. Om jag själv befann mig i samma situation som du skulle jag dock inte tveka att agera på detta sätt. Man har en vara och det finns en marknad och en viss efterfrågan. Utan manus stannar förlagen, det ska man inte glömma när man ibland känner sig som något som katten släpat in. Att erbjuda sitt manus till flera spar också tid och nerver för författaren.

Beträffande dina dikter kan jag inte ge dig så mycket hopp, knappast ens om du är en ny Sonja Åkesson, dikter är svåra att få ut. Diktsamlingar går nästan aldrig ihop ekonomiskt och förlagen ligger lågt förutom när det gäller några få mycket väletablerade författare. Men sedan finns det undantag förstås vilka kan ge amatörer hopp. En sådan poet var Gunnar Ehne, Millmarkörn kallad , en lokal begåvning i Värmland vars diktsamlingar gått ut i flera tusen exemplar. Gunnar Ehne är starkt förankrad i sitt eget landskap, i Stockholm är han närmast okänd. Hans diktsamlingar går ihop ekonomiskt förutom att de skänker många läsare både glädje och eftertanke.
   Mitt råd beträffande dina dikter är att vänta och se, om du kan vill säga. Börja med att försöka få ut din prosa först är mitt råd, då känner du om vingarna bär. Tematisk förankring, geografiskt, yrkesmässigt eller på annat sätt torde öka chansen att få ut en diktsamling. Det viktigaste är dock naturligtvis ett originellt, vackert, målande, sensuellt och distinkt språk.

Du frågar efter tidningar som tar in material.
  Utan att veta vad eller hur du skriver så vill jag rekommendera fackförbundspressen. För mången s.k. arbetarförfattare har fackförbundsorganen fungerat nästan som barnmorskor för skrivandet. Det var i Metallarbetaren (som heter Dagens Arbete numera) jag själv för första gången såg en egen litterär text i tryck. Känslan glömmer jag aldrig - att vara erkänd, förstådd, till och med uppskattad. Inga litterära erfarenheter har senare kunnat mäta sig med denna eufori.
  Kanske tillhör du själv något fack som det faller sig naturligt att vända sig till? Mina erfarenheter har visserligen ett antal år på nacken men jag hoppas att förbundsorganen fortfarande fångar upp okända begåvningar och ger dem en puff i rätt riktning. På den tiden skickade jag systematiskt noveller till de olika tidskrifterna; Mål och Medel, Kommunalarbetaren, Sia, Transport, Sjömannen osv. Jag blev refuserad i ungefär tre av fyra fall men jag blev alltid korrekt bemött och ofta fick jag en vink om vad som kanske inte var så bra. Dessa redaktörers omdöme var gott och när jag hade slickat mina sår efter refuseringen var det dags att försöka ta till sig vad som stod i det där brevet. Kunde det vara så att slutet på novellen inte riktigt korresponderade med dess innehåll? Var huvudkaraktären verkligen klichémässigt beskriven? Det är aldrig särskilt kul att skriva om, men det brukar kännas bra - efteråt.
  Andra tidskrifter som tar ett kulturellt ansvar är Ordfront Magasin som brukar ha debutantnummer ibland samt Vår Bostad som har en årlig novellpristävling där proffs och amatörer deltar sida vid sida. Det kan också vara idé att höra med någon dagstidning, kanske har du en text av mer kåserande karaktär som exempelvis passar deras lördagsbilaga? Själv har jag heller aldrig känt mig för fin för att skriva noveller för veckopressen. Jag har dock heller aldrig blivit refuserad så ofta, veckotidningsnovellens estetik är sträng. Betänk dock hur många som läser dessa magasin - din egen mamma, dina kusiner, kvinnor som sliter och arbetar och behöver lite avkoppling.
  Ytterligare ett råd: gå till biblioteket och bläddra dig fram i tidskriftsavdelningen så får du ett hum om var dina alster skulle kunna platsa.
Fram till 2014 anordnar Umeå en årlig novellpristävling med fina priser. Men också med över tusen bidrag varje gång. Men vad är det som säger att inte just du skulle kunna vinna? En lott i denna utmaning kostar faktiskt bara ett frimärke.

Beträffande betalningen är detta naturligtvis en förhandlingsfråga. För sina först publicerade texter skulle man nog snarare ha varit beredd att själv betala för att få se dem i tryck men med tiden blir man mera luttrad. Författarcentrum har rekommendationer för hur mycket man bör begära för noveller och dikter och Journalistförbundet har sina normer för vad artiklar ska betalas med. Beträffande böcker finns, eller snarare fanns, det ett ramavtal mellan Författarförbundet och förläggarna som man bör följa.
  Som amatör är man säkert beredd att lägga sig lägre än dessa rekommendationer och det kan väl vara i sin ordning men om du inte värderar ditt arbete särskilt högt kan du heller inte begära att någon annan ska göra det. Tänk också efter hur mycket tid du har lagt ner på din text!

Du frågar dig också om det kan finnas något i dina texter som någon annan kan må bra av att läsa.
  Ibland känner man i magen när det är rätt men ibland kan man verkligen fråga sig vad det är man håller på med. I det läget är det bra att ha några skarpa lektörer - människor som man litar på, som man vet har gott omdöme och som man vet är hundraprocent ärliga. Mina första bokmanus lät jag ett tiotal människor läsa. Om fler än två fastnade på ett ställe förstod jag att det förmodligen fanns anledning att ändra där. Svårare var att ta in deras allmäna omdömen - de här var väl bra, det är kanske för detaljerat ibland, jag tycker inte om den där figuren osv. Men även om man inte kan göra vid sitt manus så mycket mer så är det en trygghet att s a s ha haft det ute på remiss, särskilt när man är ung och oetablerad.

Din sista och avgörande fråga är; hur fortsätter man för att inte datorn och familjen ska bli full av ord som aldrig blir något?
  Mitt svar är (som väntat antar jag); arbete, arbete, arbete, sittfläsk och envishet - tänk på Thomas Wassberg! Det ska ta emot, det ska göra ont, det ska kännas förtvivlat. Och ensamt det är det, sanna mina ord! Glöm inspirationen och inrikta dig på transpirationen. Guldkornen kommer - håll ut!
  Din familj kommer inte att sitta emellan. Det är bara sådan man som mamma tror. Vad sjutton gör det familjen om jag smyger mig ut till min datorn när ändå allihop sitter och stirrar på dumburken och inte säger ett ord? Jag har aldrig i hela mitt liv försummat barnen för mitt skrivande men ändå har jag lidit av dåligt samvete. Det dåliga samvetet måste vara genetiskt, det har sällan något med verkligheten att göra. Barnen vill ha en mamma som mår bra och fungerar och det gör hon när hon skriver. Det är inte konstigare än att de själva mår bra av lek eller datorspel. Även om du kanske ännu inte är så lycklig som jag så att du kan skriva när de är i skolan så ska du ändå inte tveka att ta plats med ditt skrivande. Titta på älgjägarna, vilket russel det är i varje hem vid den tiden - finns det något viktigare än att skjuta en älg?! Sporten ska vi över huvud taget inte tala om.

Sätt genast igång och skriv din första roman Maria, du verkar vara mogen för det nu! Om du skriver två sidor varje kväll när barnen har somnat eller varje morgon innan de vaknat fem dagar i veckan så har du ett första råmanus efter ett halvår!
  Det är egentligen inte alls svårt Maria. Det är myterna kring författandet som är svåra, att komma över.
Lycka till och låt mig gärna veta hur det går!

Aino

Hej Tarja.

Som debutant har du det naturligtvis extra knivigt. För den skull tycker jag inte att du ska rata de större förlagen. Förlagens hela existens hänger på att det finns folk som skriver och som skriver bra. Tillhör du den senare kategorien så har du en chans även hos jättarna, de har inte råd att låta dig gå värdshus förbi.
  Personligen tycker jag att man ska kunna skicka manuset till flera förlag samtidigt. Det tar orimligt lång tid att vänta på ett förlag i taget, det kan ju ta uppemot ett halvår innan de har läst och tyckt till. Se även mitt svar till Maria ovan.
  Ett litet förlag är å andra sidan oftast inte sämre, ibland kan det tvärtom vara bättre för den enskilde författaren. På ett mindre förlag får man en personlig relation till förläggaren och en känsla av att man sitter i samma båt medan det på ett stort förlag kan upplevas som att ägare och chefer befinner sig på en annan planet. Även på ett större förlag kan naturligtvis goda vibrationer uppstå mellan förläggare och författare. Mina förläggare har alltid älskat litteratur vilket borgat för ett respektfullt och förtroendefullt samarbete. En bra förläggare, vare sig det rör sig om en ensamföretagare eller en redaktör på ett större förlag, är inte bara administratör utan också bollplank och påpushare ty författaren är extremt ensam i sitt värv och konsten att vara hudlös i sitt skapande men läderseg utåt behärskas inte av alla. Förläggaren ska kunna förmå dig att ge ännu lite mera, ska kunna se de möjligheterna, att de finns där hos dig.
  Men om eller när du blir refuserad Tarja, tänk på en sak: det är inte du som har blivit refuserad, inte ens dina känslor eller dina tankar i skrift. Det är en produkt som har refuserats, ett stycke text som bedömt och på den kommersiella, och eventuellt även på den konstnärliga, vågen befunnits vara för lätt.
Lycka till och hör gärna av dig igen!
Aino

Hej Anders.

Det svåraste med sjösättningen av en roman är givetvis att få den antagen av ett förlag, såvitt man inte ger ut den själv.
  Innehållet är därvidlag helt avgörande. Även ett "fult" manus vinner respekt om det innehåller en fantastisk story, ett njutbart språk och insiktsfulla livserfarenheter.
  Men utformningen rent tekniskt saknar inte heller betydelse. Jag kan tänka mig att en förläggare, förlagsredaktör eller lektör suckar djupt och lägger ett handskrivet manus längst ner i traven av inkommet material. Likaså om ett datautskrivet manus är fullt  av "fluglortar", alltså rättningar i efterhand. Omvänt skulle jag tro att man känner sig hemmastadd och åtminstone lyfter upp och bläddrar i ett snyggt utskrivet material.
  Att göra prydliga och lättillgängliga utskrifter är att visa respekt för den som ska läsa. Detta gäller även interpunktion, stavning, disposition osv. Genom att vara noggrann och verkligen nagelfara sin text innan man skickar in den visar man att man respekterar lektörens tid och arbete lika mycket som man respekterar sitt eget.
  Var och en gör givetvis som han eller hon behagar. Här är mina egna tumregler:

dubbelt radavstånd
rejäla marginaler
Inget "krafs" - enkel utskrift utan krusiduller, jag använder Times New Roman 12 genomgående
på första sidan skriver jag enbart titel, genre, namn och adress medan själva texten börjar på sidan två
eftersom jag skriver i World har jag givetvis en kopia i datorn, dessutom en säkerhetskopia på diskett eller i en annan dator. En papperskopia på den utskrift jag skickat till förlaget har jag oftast också.
i följebrevet - som är kort, högst en halv A4 - nämner jag att manuset om det blir antaget även kan levereras elektronisk i vilken form förlaget önskar fådet.

Se upp med följebreven. Jag minns hur jag själv en gång, när jag nyss hade börjat skriva hade skickat in en novell till en tidskrift och fick tillbaka materialet med påpekandet att det jag berättade i mitt långa följebrev verkade betydligt intressantare än det som skildrades i novellen!
  Man ska inte krångla till det. Varken i fiktion eller i verklighet.

Lycka till Anders!

Aino

Hej Susanne!

Här kommer svar på dina frågor.

Hur kunde jag få tanken att bli författare?
Den tanke kom sent och först efter att jag skrivit två böcker började den hisnande tanken snurra att jag faktiskt skulle kunna bli författare. Då var jag 30 år.
  Den första boken skrev jag av mig i, kan man säga. Jag hade vurpat som socialarbetare och efter en blixtkarriär på tio månader omskolat mig till varvssvetsare. Jag kravlade mig upp ur mitt depressionshål genom att skriva. Det började med att en novell med motiv från socialvården blev antagen av Metallarbetaren. När jag såg min text i tryck och med illustration och allt blev jag svindlande lycklig.

Jag fortsatte skriva. Skrivandet fungerade terapeutiskt. När materialet var över hundra sidor anade jag att det skulle kunna bli en bok. Men det var långt dit. I två år satt jag på helger, kvällar och semestrar och gnetade och skrev. På den tiden skrev jag för hand. Fyra gånger skrev jag sedan om texten på maskin.

Första boken är alltid värst.
  Socialsvängen blev positivt, ja faktiskt översvallande, mottagen.

På styrfarten av den framgången skrev jag bok nummer två, Hjärtstocken, eftersom varvet då höll på att läggas ner och jag ville berätta inifrån det.

Vilket år såldes mina böcker som mest?
Svar: mina böcker har aldrig kommit ut i några stora upplagor. Lustigt nog är det den första och den sista som gått bäst, det vill säga Socialsvängen samt Ytspänning som kom ut i år, 21 år efter debuten.

Vilken är min mest kända bok?
Svar: Det är nog Socialsvängen, eller kanske Facklorna som kom ut som En bok för alla 1987. Offshore från 1991 och Vintergatan från 1997 har bägge kommit ut som LO:s medlemsbok, liksom Ytspänning från i år som jag fick Polonipriset för.
  Lokalt här i Malung är min absolut mest kända bok Jäntungen från 1994 som beskriver min egen barndom i 50-talets Malung. Alla känner igen sig och kan nästan peka ut personerna i boken, vilket det i och för sig inte är meningen att man ska kunna.

Vad är viktigast när man skriver en bok?

1. Man ska ha något att berätta! Det räcker inte med att man tycker att det är roligt att skriva. Det ska finnas en historia.

2. Man ska tycka det är roligt! Eller intressant eller viktigt. Ja - det är av betydelse att man själv blir berörd.

3. Man ska visa respekt för sina läsare. Läsaren ska uppleva något, bli berörd, få tankar och känslor och kanske insikter. Om jag väljer att publicera mig är texten inte till för min skull utan för publiken. Man har gjort ett val. Det betyder att man inte kan vara alltför privat så att man utestänger den man vänder sig till. Däremot bör man vara personlig. Man kan vara mycket komplicerad men absolut inte krånglig. Man kan vara eftertänksam men absolut inte slapp osv.

Det finns mycket att tänka på när man skriver en bok. För mig var det bra att först skriva noveller och det rådet vill jag förmedla. Skriv noveller, hitta ett uttryckssätt, lär dig strukturera! Novellskrivandet är överblickbart så att man inte misströstar. Man lär sig också att rensa i texten.
Om du själv skriver Susanne: lycka till!

Aino

Hej Charlotta.

Det är kul att du vill bli författare. Du frågar hur mycket man tjänar. Svaret är att det varierar, högst avsevärt. Författare är ett låglöneyrke, jag har för mig att meianinkomsten ligger någonstans runt 40.000:- om året, alltså långt under en industriarbetares lön så om man vill tjäna pengar är detta inte rätt yrke. Undantag finns naturligtvis men endast ett handfull svenska författare tjänar riktigt, riktigt bra. Svenskan är ett litet språk, böckerna kan inte komma ut i så stora upplagor - detta är en viktig orsak till den låga lönenivån.
Du frågar också om man får pengarna när boken är färdig. Svar: ja, det stämmer. Man skriver alltså boken utan några pengar alls, detta tar i allmänhet ett år. Sedan ska ett förlag anta boken och först därefter skriver man kontrakt varefter man får sitt garantihonorar. Det är inte särskilt mycket pengar. Om boken ska tryckas i en upplaga på 3000 ex. får man ungefär en normal månadslön inklusive de sociala avgifterna.
  Rik blir man alltså inte. Men roligt är det. Och din dövhet är absolut inget hinder, tvärtom. Döva författare är det ont om.
  Innan du satsar på en författarkarriär bör du skaffa dig ett "vanligt" yrke, som du kan försörja dig på. Då har du dessutom något att falla tillbaka på om det inte skulle gå så bra. Och så hinner du leva, uppleva saker och samla stoff till dina berättelser.
Lycka till!

Aino

Hej Nadde&Paula!

Förlagen tillämpar inga åldersgränser, vare sig uppåt eller nedåt. Även barn har skrivit böcker även om det är mycket ovanligt.
  Däremot låter det illavarslande när du nämner ordet "kladd" att skicka in till ett förlag. Aj, aj, det ska man inte göra! Den text man skickar in ska vara den allra bästa man någonsin kan åstadkomma! Ingen kladd! Den ska vara renskriven och prydlig. Det ska kännas att man absolut inte kan komma längre - detta är det bästa man skrivit!
  Ändå är tyvärr risken att man blir refuserad - får nobben - väldigt stor. De flesta blir nobbade. Det är inte så kul.
  Kul är det däremot att skriva. Man kan ordna skrivarcirklar där man träffas och pratar om skrivandet. Kanske kommer man överens om något man ska skriva: "Ett höstäventyr", "Kärlek och en bortsprungen katt" eller bara "En berättelse om mig". Nästa gång man träffas läser man upp sina texter för varandra. Pratar om dem. Försöker förbättra dem. Man kan ha några enkla regler för en sådan grupp: att man inte får skvallra utanför gruppen om vad man skrivit, att man bara får kritisera texten om man har ett förslag på lösning, att alla stilar är tillåtna, dikt, novell, sångtext, insändare osv. Huvudsaken är att man har roligt och att man får ut någonting.
  Att skriva brev är ett annat sätt att träna "skrivarmuskeln". Tyvärr är det inte så vanligt med brevväxling längre. Det är synd, det är kravlöst och intressant att utbyta tankar på det viset och man har kvar breven. Det har man inte om man pratar med någon i telefon.

På senare tid har bloggskrivandet vuxit explosionsartat. Om du vinnlägger dig om att skriva väl, personligt, intressant och lite allmängiltigt i din blogg, alltså inte bara privata noteringar, så är bloggen en god träningsarena för ditt skrivande.
Lycka till med ditt skrivande!

Aino

Hej Thina.

Frågorna i ditt brev innehåller essensen av skrivandets hela problematik. Det är verkligen inte lätt att skriva. Men bara med det faktum att du tycker det är kul är en del vunnet. Skrivandet är förvisso en plåga. Men det är roligt - också. Den där lusten ska man var rädd om - den ska man inte låta någon äta på eller trycka ner. Lusten till skrivandet kan vara ditt guld som så småningom ger dig bra texter.
  Du skriver att du har många bra ideér men sedan när du sätter dig för att skriva så blir det ändå ingenting.
  Kan det bero på att du glömt vad det var du tänkte, det där som var så bra? Isåfall är ett enkelt trick att omedelbart kasta ner några stolpar på ett papper när en sådan där bra idé kommer flygande. Minnet är ett opålitligt redskap - goda ideér kan svärma som myggor kring huvudet när man är ute och handlar eller sitter och pratar med en kompis. Sedan när man är ensam vid sin dator så är huvudet tomt.

Lura minnet! Skriv ner ideérna, även om du står i en affär eller sitter och pratar med någon. Låt folk tycka vad de vill!
  Du skriver också att du inte kan variera dina ord och du efterlyser tips.
  Du ska bara stämma ditt instrument Thina, så att det låter riktigt vackert. Lars Forsell har i en dikt beskrivit hur viktiga de enskilda orden är; ombord på en segelbåt går det inte att stå i den rytande stormen och skrika: reva den där. Vilken då? Man måste ha rätt ord för rätt saker annars kan det rent av vara livsfarligt.
  Ett rikt språk tillägnar man sig genom att tex läsa mycket. Det behöver inte vara svåra eller krångliga böcker. Astrid Lindgrens böcker är t.ex. utmärkt läsning.
  Ett bra språk tillägnar man sig också genom träning, genom att själv skriva och skriva om. Träna, träna - precis som i idrott!
  Det muntliga berättandet slutligen har varit och är en rik skatt att ösa ur. Ty dig till berättarna, lyssna och lär. Berätta själv! Lägg dig vinn om att berätta bra. Det kanske du redan gör, förresten?
  I ännu ett mail frågar du vart du kan skicka dina noveller. Om du läser mina tidigare svar ska du finna att jag inte tycker man ska skicka något någonstans om man inte verkligen tror att det man skrivit kan vara något även för en större läsekrets. Tidningar och tidskrifter tar ibland emot noveller. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i vilken policy de tidskrifter har som vänder sig till en yngre publik. Ta reda på det själv, Thina!

Tyvärr kan jag själv inte ta emot dina noveller som du föreslår. Min roll skulle bli ungefär densamma som din svensklärares och en sådan har du väl redan? Använd dig av din svensklärare! Jag hade själv stor glädje av mina svensklärare när jag var ung. De sa inte att jag kunde bli författare men de uppmuntrade mig ändå genom att värdesätta mina uppsatser och ge mig tips på förbättringar. En del tips kommer jag ihåg än i denna dag, t.ex. "att beskriva och att berätta är inte samma sak". Nähej? Nej just det!

Att påstå och att gestalta är inte heller samma sak.
  Lycka till Thina med ditt skrivande! Glöm inte att leva bara - och lev inte bara för att ha något att skriva om!

Aino

Hej Sanna.

Tack för dina frågor som jag besvarar i tur och ordning;
Hur får jag mina ideér till mina böcker? Åh, Sanna, idéerna är som himlens alla stjärnor - jag kan icke räkna dem alla! Öppna bara en dagstidning! Träffa en människa! Minns något! Begrunda något! Gör något! Hur kan man låta bli att andas? Vi lever berättelser.
  Men för att vara lite mindre flummig och lite mera konkret kan jag ge dig tre exempel: min allåldersbok Jäntungen fick jag idén till när mina barn började fråga ut mig om hur det var när jag var liten. Häpet insåg jag att jag, som levt före tv-åldern, i barnens ögon var lika exotisk som om jag hade vuxit upp i Afrikas djungler. Min egen trista barndom var i själva verket ett fantastiskt äventyr.
  Idén till romanen Vintergatan fick jag när jag såg konstnären Lars Lerins akvarellmålning föreställande Munkfors Shell-station. Den där bensinmacken hade jag åkt förbi hundratals gånger utan att bry mig. Tavlan fick mig att se den på ett nytt sätt. Bensinstationen var inte tråkig och ful och den låg inte i en håla. Allt blev magiskt. Så skrev jag I Vintergatan som skildrar en mellansvensk stad under ett vinterdygn, i centrum finns Liv som återvänt från Stockholm och som börjar jobba på Shellstationen. Efter ett dygn har många människors liv förändrats, ändå har till synes ingenting hänt. Det glöder under snötäcket...
  Idén till årets bok Ytspänning fick jag för hela tjugo år sedan när jag träffade en yrkesdykare som berättade om det spännande arbetet under havets yta.

Idén ja. Men sedan tog det många år innan jag hade tillräckligt med material för att kunna skriva boken. Därmed kommer vi osökt över på din nästa fråga;
Hur lång tid tar det att skriva en bok?
Det beror på hur man räknar. Inberäknat resercharbetet tog Ytspänning tjugo år att göra. Räknar man bara själva skrivandet av löpande text tog den ett halvår att få fram. Vissa böcker kan man inte skriva förrän man uppnått en viss mognad eller har de nödvändiga kunskaperna eller erfarenheterna - hur mäter man sådant? Å andra sidan tar en del böcker ingen tid alls eftersom de redan är skrivna så att säga - det var t.ex. fallet med kåserisamlingen Röda Lacket som innehåller ett urval kåserier från mina två år som kåsör på Värmlands Folkblad. Likadant med min novellsamling Kärleksbrottet vilken innehåller noveller som redan varit publicerade i t.ex. fackförbundstidningar.
  Personligen blir jag fort uttråkad så det ska gå undan när jag skriver. Andra menar att en sådan attityd är farlig för konsten och att man bör ta ett par år på sig för varje bok. Ett sådant tålamod har dock inte jag, hellre sitter jag natt och dag tills boken är färdigt.
Hur fick du din första bok publicerad?
Det är en lång historia. Till sist fick jag i alla fall kontakt med Tom Carlsson som då var redaktör på Ordfront. Han lyckades få mig att skriva om min historia fyra gånger och efter två år gav hans förlag ut min debutroman, Socialsvängen.
Kan man försörja sig som författare?
Ja, om man är tillräckligt bra. Sedan måste man vara produktiv också och man kan nog inte förvänta sig att bara få skriva böcker om man är en medelgod författare utan det gäller att ta det som bjuds, skriva krönikor, noveller, antologitexter osv och dessutom får man vara beredd på att ge sig ut och föreläsa då och då. Endast de bästa författarna kan leva på att enbart skriva böcker - de kommer upp i tillräckligt stora upplagor. Sverige är ett litet land och svenskan är ett litet språk men det kunde vara värre, undrar hur det är att försörja sig som författare på t.ex. Färöarna?
  Dessutom finns det många stipendier de svenska författarna kan söka. Hälften av biblioteksersättningen går t.ex. till en fond där vi kan söka arbetsstipendier - i realiteten blir det så att de författare vars böcker lånas mest sponsrar de författare som har det sämre ställt. Ett sorts utjämningssystem eller solidaritetssystem om man så vill.
  Uttömmande svar hinns inte med på detta begränsade utrymme men jag hoppas ändå att du har fått lite kött på benen Sanna. Roligt att du tycker mina böcker är fina, det tycker faktiskt jag med, särskilt I Vintergatan som fått ovan nämnda målning som omslagsbild.
Hälsningar

Aino

Hej Johanna.

Du undrar om nån av mina böcker handlar om mig själv. På det kan jag svara att allåldersboken Jäntungen (Lindelöws -94) i stort sett skildrar mina egna upplevelser från fyraårsåldern och tills jag började skolan. Men som med all skönlitteratur har jag lagt till och dragit ifrån. Mest dragit ifrån. Verkligheten är alltid för stark - man måste skruva/skriva ner den, det är min uppfattning. Även min debutroman Socialsvängen (Ordfront -78) är självbiografisk när det gäller själva upplevelsen av att ´gå in i väggen´ som socialarbetare. Däremot har jag hittat på en del yttre saker.
  Du undrar även vilken bok som är min bästa. På det kan jag tyvärr inte svara. Mina böcker är som mina barn - de är väldigt olika sinsemellan, jag kan inte dra fram någon framför den andra. Naturligtvis tycker jag mycket mer om mina barn än om mina böcker men jag tror ändå att du förstår hur jag menar. Böckerna uttrycker olika sidor av min personlighet, jag ville olika saker med dem när jag skrev dem. De var rätt just då. Däremot brukar mina läsare säga att Offshore (Ordfront -91) är min bästa bok. En del säger att det är årets bok som är min bästa - YTtspänning (Prisma -99).
Hjärtliga hälsningar

Aino

Hej Anna.

Tack för din fråga.
Det är bra att du söker kunskap om hur man gör när man skriver, nedan listar jag några böcker jag tycker är bra i detta ämne. Det bästa sättet att lära sig skriva är dock enlig min mening att läsa god litteratur. När du t.ex. läst ett oerhört fängslande kapitel - gå tillbaka och läs om! Hur bar sig författaren åt? Ibland tror man att författaren skrivit mycket mer än vad som är fallet. God litteratur ger läsaren de rätta ledtrådarna - resten fyller man själv i. På så sätt kan man nästan säga att boken läser läsaren. Bra skönlitteratur fungerar så.
  Att läsa andra får dock inte ha den effekten att man försöker skriva som andra. Håll fast vid ditt språk! Vad är det unika med just din berättelse? Om alla skulle ha härmat alla så hade litteraturen imploderat och dött. Kanske är det du som ska föra in nytt friskt blod? De oskrivna berättelserna du har är kanske precis de som vi alla längtar efter?
  Du frågar också rent konkret hur man skriver när någon tänker, kan man använda kursiv stil undrar du.
  Javisst kan du det. Varför inte? Då slipper du ju några "tänkte hon" t.ex. Men tankarna kan också smygas in i texten så diskret att man inte tänker på att det är någon som tänker (sic!) - man är bara i den människan just då. Ju närmare din litterära gestalt du är ju mindre behov brukar det finnas av markörer.
  Lycka till med ditt bokmanus Anna! Här kommer en lista på några läsvärda handböcker i författandets svåra - och roliga - konst:

Att skriva romaner och noveller av Lars Åke Augustsson
Skriv - en bok om att skriva av Bente Clod
Skrivandets hantverk av Sven Wernström
Konsten att tala och skriva av Siv Strömqvist.

Detta är bara ett axplock, det finns många fler böcker i detta ämne - hör med biblioteket!

Hjärtliga hälsningar

Aino

Hej Selam.

Svaret på din första fråga är att jag har skrivit en bok som handlar om min egen barndom, den heter Jäntungen och skildrar mitt eget liv i stort sett som det tedde sig från det jag var fyra år tills jag började första klass. Låna den gärna på biblioteket, den är lättläst och du kommer att finna att mitt liv i 50-talets Malung kanske skiljer sig mer från ditt än om du jämför dig med en jämnårig från ett annat land.
  Din andra fråga, varför jag blev författare kanske bäst besvaras med hänvisning till min envishet. För man måste nog vara det för att orka sudda och skriva om tusen miljoner gånger, kändes det som, vilket jag gjorde innan debutboken var klar. Så egentligen tror jag att det går omkring ganska många författarämnen på vår jord. Det är bara det att de flesta inte orkar skriva om.
  Sedan finns det en del andra skäl till att jag blev författare också, läs tex mitt svar till Susanne ovan.
  Din tredje fråga gäller vilket som var mitt bästa ämne i skolan. Jag skriver bara: gissa!
Svar: svenska naturligtvis. På min tid var ämnet uppdelat i två; det ena gällde uppsatsskrivning och det andra rörde språklära mm. Jag var bra i båda men allra bäst var jag i uppsatsskrivning. I övrigt var jag ingen stjärna i skolan men just uppsatsskrivning gick som smort, och nästan alltid blev mina uppsatser upplästa inför klassen, ibland inför hela aulan. Detta kunde ibland väcka ont blod ända upp i gymnasiet. Elever som var duktigare i allt fick finna sig i att bli omkörda i denna fria gren. Så är det med litteraturen - den går inte att styra och den går inte att tvinga. Den kan bara finnas på sina egna villkor.
Hoppas du är nöjd med dessa svar Selam!
Hjärtliga hälsningar

Aino

Hej Marianne.

Mina inspirationskällor varierar över ämnen och över tid.
  När jag s a s var ny i gamet inspirerades jag mycket av att läsa Ivar Lo Johansson. Hans författarskap har något bjudande över sig, han inbjuder till samtal och han är inte finare än att man vågar och rent av blir inspirerad att skriva själv. Man ser att han roar sig. Ändå skriver han om viktiga saker, i varje fall för det mesta. Han är ibland tjurig och kompromisslös och i den mån han koketterar är det så subtilt att man inte märker det.
  Däremot skulle jag aldrig i mitt liv kunna bli inspirerad till eget skrivande av en författare som tex Sara Lidman - Sveriges enligt min mening största nu levande författare. Sara Lidman har ett så speciellt och alldeles eget uttryckssätt att det vore rena självmordet att ens titta åt det hållet vad gäller eget skapande.
  Som ung läste jag poesi. Någon enstaka gång kunde en skicklig poet göra mig lycklig. Då såg jag isbergs-konstruktionen och jag insåg språkets enastående lyskraft - då ville jag själv omedelbart sätta igång.
  Nuförtiden blir jag aldrig inspirerad av andras skriverier. Visst brottas jag med mitt material och svårigheterna har inte minskat, men de ser annorlunda ut nu. På sätt och vis har jag nog hittat min röst. Den är inte alltid vacker. Men den är min.
  Musik borde kunna inspirera. Jag kan lyssna och tycka det är upplyftande men efter ett tag stör ändå den mest finkänsliga panflöjt och jag vill ha det alldeles tyst så att jag kan höra vad som pågår i mitt eget litterära stenbrott.
  Av konstnärer är Lars Lerin den som direkt inspirerat mig - en gång till en hel roman nämligen I Vintergatan, det var när jag såg hans jätteakvarell föreställande Shellstationen i Munkfors.
  Det är själva livet som är min inspirationskälla - människor, minnen, händelser, drömmar, hur det är. Hur ont det gör. Att det är så orättvist. Att det är så vackert. Så hemskt. Att det är ändligt.
Hälsningar

Aino

Hej igen Janne!

Roligt att du gått vidare med specialarbetet Att skriva en roman. Sedan du sist hörde av dig har många frågor besvarats via Fråga Författaren så ta gärna del av dessa svar också.
  Du har en lista på fjorton frågor så om jag ska besvara dem med ett litet mail som du önskar, blir varje svar väldigt kort. Och det är nog bra för egentligen kan varje fråga besvaras sida upp och sidan ner.
  Korta svar alltså, så du får ta dem för vad de är.

Jag skriver skönlitterära böcker inom följande genrer: vuxenromaner, barnböcker, novellsamlingar, kåserier och thrillers. Mest skriver jag vuxenlitteratur och mest romaner. Det som ev. skiljer mig från andra författare är att alla mina figurers försörjning finns med och det spelar en roll - direkt eller indirekt - hur de får sin försörjning. En del kallar mig arbetarförfattare för att arbetet spelar en jämförelsevis stor roll i mina historier.
Ja, jag kan leva på mitt författarskap men jag tjänar sämre än en svetsare. När jag slutade jobba och blev heltidsförfattare hade jag som målsättning att komma upp i minst en svetsarlön per år. Det lyckades inte. Det som har räddat mig har varit ett generöst öde eller hur man ska uttrycka det som givit mig såväl penningpriser som stipendier. Detta är jag mycket tacksam för.
Så här ser en vanlig arbetsdag ut: 9.00 - 15.30 skriver jag eller ringer eller reserchar eller svarar på frågor till Fråga Författaren eller planerar författaraftnar eller svarar på mail eller i telefon. Sedan kommer barnen och jag blir hemmafru. På kvällen kan jag ibland åter förvandlas till författare men inte för länge ty jag är kvällstrött.
Den enda komplikation jag upplevt som författare är frånvaron av arbetskamrater. De första tre åren riktigt sörjde jag. Ingen att fråga, ingen att slänga käft med, ingen att fika med och ingen att få eller ge stöd av. Det är tråkigt men det kan inte vara annorlunda. Nuförtiden ser jag mina litterära figurer som mina arbetskamrater, det är lite knäppt men det fungerar. Några begränsningar kan jag egentligen inte komma på annat än tid och pengar men det gäller ju för alla.
Det sämsta med att vara författare? Svar: att det finns en risk att s a s flyta ovanpå även om man inte är en höginkomsttagare. Ju längre bort man kommer från ett normalt arbetsliv ju större är risken att författarskapet blir introvert. Tror jag. Detta stämmer naturligtvis långtifrån på alla, tvärtom, många författare blir ju bara bättre och bättre med åren kanske just därför att de helhjärtat får ägna sig åt sin konst. För andra kan det dock gå åt det mer syrefattiga. Jag tror att man måste anstränga sig själv att hänga med i vad som händer ute i samhället. Att t.ex. bara umgås med författare kan skapa en rundgång som är föga fruktbärande. Å andra sidan måste man även få vara introvert ibland, kanske måste man få isolera sig helt ty det finns forskningsresor att göra också inåt. Ingen lätt fråga med andra ord. Det finns inte något sämst egentligen med att vara författare. Det är ett privilegium.
Det bästa med att vara författare är friheten, även om den är en chimär. Friheten att själv välja uppdragsgivare, ämne, genre, arbetstid och -plats - ja allt. Friheten.
Jag läser mindre nu än förr, tyvärr, det beror på tidsbristen. Jag läser mest skönlitteratur och jag läser mycket tidningar och tidskrifter. Jag gillar att läsa populärvetenskap. Just nu läser jag Stämma i havet av Stewe Claesson och jag skäller och diskuterar med honom hela tiden, det är ansträngande. En mycket bra bok, den har ju även blivit Augustnominerad.
Mina miljöbeskrivningar? Hm. Det har jag aldrig funderat över. Jag försöker vara konkret. Jag försöker vädja till sinnena; hur luktar det? Hur känns det? Vad är ögonen med om? Hur låter det? Ibland måste jag vara pedagogisk, t.ex. när jag beskriver ett tryckkammarsystem inuti ett dykerifartyg, då gäller det att hitta liknelser så att läsaren ändå får en känsla för hur det är. Jag försöker integrera miljöbeskrivningarna med intrigen och det psykologiska förloppet. På 1800-talet stod man ut med långa miljöbeskrivningar men nu har vi tv och film som på en sekund kan berätta vad en 1800-talsförfattare tilläts använda ett helt kapitel åt. Det måste gå undan, även om man skriver en långsam historia.
Reserchen kan variera oerhört mellan olika böcker. Nära tjugo års reserch (dock av och till) ligger bakom min senaste bok Ytspänning. Min självbiografiska Jäntungen däremot reserchade jag medan jag skrev, materialet fanns alltihop inuti mig själv i form av minnen. För romanen Under Södra korset reserchade jag ett par veckor så att jag tryggt och säkert kunde placera två utbrända systrar på en öde ö i Söderhavet (detta var före Robinson). Det beror således på ämnet.
Det svåraste med att skriva en roman är att hålla kvar en ton. Det tar ju som bekant ganska lång tid att skriva en roman. Att läsa den däremot kan gå på en dag, då gäller det att tonen är kvar och att språket är konsekvent.
Jag valde egentligen inte att bli författare. Jag bara skrev. Först en bok och sedan en till. När jag skrev min tredje bok började jag drömma om att bli författare. Skulle det gå? Efter min fjärde bok släppte jag taget om förvärvslivet och började skriva på heltid. Då valde jag, ja. Då kände jag att jag hade tillräckligt med stoff för att kunna skriva ganska många år framåt. Sedan visste jag naturligtvis inte hur det skulle falla ut men risker tar man ju i alla yrken. Att vara författare är det roligaste jobbet som finns.
Ja, jag rekommenderar absolut detta yrke. Om marknaden är hård? Jajamen. Stenhård. Det är bara att jobba på och låtsas som det regnar. Det gäller att vara hudlös inåt - mot de egna berättelserna, samtidigt som man har pansarskinn på näsan utåt mot marknaden. Till fullo lär man sig nog aldrig detta men man ska veta vad det är fråga om och inte bli personligt förolämpad, sårad eller knäckt om man åker på däng då och då. Ta det inte personligt är mitt råd. Det är dina texter det handlar om. Texterna är varor, på en marknad. Text är text och du är du. Håll detta i minnet.
Tips till en blivande författare:
a. lev ett liv, ha inte för bråttom med att bli heltidsförfattare,
b. Tangentbordsträning så att din skrivhastighet ökar så att avståndet mellan hjärnan och papperet blir så kort som möjligt.
C. Regelbundna vanor, dvs hellre korta skrivpass men ofta förekommande än längre och mer sporadiska,
d. Andra har innebandy, aeorobics, ridning eller krogen. Du har ditt skrivande. Håll på det och be inte om ursäkt.
E. Lustläs ofta! Var rädd om din lust.
F. Ost måste mogna. Likadant med texter. Din författarverkstad bör innehålla minst en ost-låda där texterna får ligga och eftermogna 1 vecka - 1 månad. När du tror texten är klar lägger du den i lådan. Skicka inte iväg den någonstans förrän mognadstiden gått ut. Då är det dags att ta fram texten igen och upptäcka alla pinsamma fel. Vilken tur att du inte skickade iväg den till den där tidskriften för en månad sedan! Skynda långsamt med andra ord.
G. Sky beskäftiga råd - bli din egen lyckas smed och gå din egen väg. Upptrampade stigar vet man ju redan vart de leder.
Tips till ditt specialarbete. Vill du verkligen ha det? Ok. Eftersom du själv tänker skriva en roman vore det kanske en poäng att parallellt med att du skriver den redovisa i dagboksform eller på något annat sätt hur du går tillväga, vilka svårigheter du stöter på, hur du löser dem, hur arbetet fortskrider och hur du har planerat att få färdigt din roman efter att du lämnat in specialarbetet. Eftersom en romans tillkomstsätt är lika många som antalet romaner så kan man inte vara särskilt generell, din text bör ha en resonerande ton. Som jag nämnt i andra svar på frågor till denna spalt så tycker jag att Lars Åke Augustssons bok Att skriva noveller och romaner är den bästa handboken, den ska du läsa! På sidan 100 har han åtta viktiga punkter man bör tänka på när man skriver skönlitterärt. Ett tips är naturligtvis också att samråda med din handledare - vilka förväntningar finns det på ditt arbete? Hur ska det redovisas? Allt sådant.

Lycka till Janne! /Hälsningar Aino

Hej Carina.

Det finns något väldigt tråkigt som man brukar få lära sig i ämnet svenska i skolan och det stavas disposition. Själv avskydde jag att skriva disposition när jag skulle skriva uppsats. Läraren krävde det. Då skrev jag uppsatsen först och dispositionen efteråt. Så att han skulle vara tyst. På den tiden tyckte jag disposition mest var till för att göra livet surare för oss elever.
I ditt fall Carina kan jag dock inte låta bli att dra fram detta förkättrade redskap. Vad jag inte förstod då men vilket jag inser nu är att läraren - hur tafatt och klumpigt som helst, det medges - dock ville ge oss just ett redskap. Han visade oss ett verktyg man kunde ta till när materialet inte ville gå dit man ville. Om man har svårt att komma igång eller svårt att veta hur man ska få slut på sin berättelse så är en disposition en hjälp, en ledstång.
Det handlar helt enkelt om att disponera sitt material. Vad är det jag vill berätta? Vad ska komma först, kanske något som fångar intresset och antyder vad berättelsen ska handla om? Vad kommer sedan? Någon form av fördjupning kanske där man lär känna personerna närmare och där själva handlingen eventuellt också sätter igång. Och sedan ska man väl komma till själva poängen, någon sorts förlösning, urladdning eller upplösning? Är det klart sedan? Nej, där bör nog finnas något som knyter ihop säcken, en avtoning av något slag nästan som en sammanfattning.
Man disponerar sitt material på detta sätt genom att skriva upp ledord, ett sorts kör-schema om man så vill där man i punkter drar upp linjerna för berättelsen och även hur den ska sluta.
Använd detta redskap Carina. Tänk igenom hela berättelsen i förväg, innan du börjar skriva, så hamnar du inte i den situationen att det plötsligt tar stopp.
Lycka till!
Aino

Hej Annie.

Ja det är kul att vara författare, man rår sig själv även om man måste jobba lika mycket som alla andra om man ska kunna försörja sig. Men kul det är det verkligen.
Idéer dräller det av. Se dig omkring. Öppna en tidning. Lyssna på en medmänniska. Använd din fantasi - visst har du själv en idé till en deckare Annie?

Du frågar i ditt andra mail hur man delar in i kapitel. Det bästa sättet att lära sig det är att läsa kapitelböcker! På köpet får du lättare att skriva över huvud taget. Det viktigaste ändå med kapitelböcker är att du får vara med om någonting, att du får en läsupplevelse.
  Det känns när det ska vara nytt kapitel. Precis som det känns när det ska vara punkt eller nytt stycke.
  Ofta blir det ett nytt kapitel när man så att säga byter scen fast så är det långtifrån alltid. Ibland betyder nytt kapitel att man förflyttat sig i tiden, ibland byter man berättarperspektiv. Det kan vara på många sätt.
  Läs böcker Annie - det är mitt absolut hetaste tips.
Hälsningar

Aino

Hej Nathalie.

Du mår bra av att skriva och du vill fortsätta men vet inte vad du ska skriva om.
  Ämnen finns det ju överallt men det gäller att välja. Ett gott råd är att börja nära sig själv - vad är viktigt för mig? Vad intresserar jag mig för? Vad skulle jag själv vilja läsa?
  Sedan gäller det att hitta en form - skapa en berättelse. Om du väljer att berätta om någon i tredje person ("hon" eller "han") har du stor frihet att utsätta huvudfiguren för allt möjligt. Men du kan också skriva i jag-form utan att det för den sakens skull behöver handla om dig. Du kan ju "göra" dig till en gammal fiskargubbe till exempel.
  Fortsätta sedan att spåna; var ska handlingen utspela sig? När? Vad ska berättelsen gå ut på?
  Säg inte nej till dig själv, att du inte törs skriva det och det. Tänk så här: så länge ingen annan har läst min text är det helt ofarligt, den finns praktiskt taget inte. Tillåt dig att ta ut svängarna och att fantisera.
  Far över språket - försök hitta de rätta orden? Hur blir det om jag stryker där det inte känns bra?
  Se din text som en svällande deg, du formar den som du vill, du lägger till och drar ifrån. Du bestämmer själv.
Hälsningar

Aino

Ps. har du ändå svårt att hitta på ämnen; titta i tidningarna - de är fulla av uppslag till intressanta historier.

Hej på er Sandra och Widar.

Om det är tråkigt att vara författare?
  Det beror på hur man ser det. Särskilt mycket folk träffar man ju inte annat än i sin fantasi. Man sitter mycket ensam för sig själv. Ibland åker man ut och har författarframträdanden men vid dessa tillfällen hinner man aldrig bli bekant med någon.
  Att vara författare på heltid är nog ingen höjdare när man är ung. Då ska man arbeta med andra och leva och försöka uppleva saker. Skriva kan man göra vid sidan om.
  Bästa sättet att bli författare är att läsa mycket. Då känner man till sist att språket är det bästa verktyget till att bearbeta och reda ut saker. Att få ur sig känslor, precis som du skriver.
Varma hälsningar

Aino

Hej Hanin.

Så roligt att du redan som 14-åring har skrivit en berättelse! Det börjar bra.
Du frågar om råd om hur man ska göra och om detta skulle jag kunna skriva sida upp och sida ner och ändå vore det ganska stor risk att du bara lärde dig hur just jag går till väga, nuförtiden, efter tjugo års skrivande.
  Därför vill jag föreslå att du går till biblioteket och lånar två mycket bra och lättlästa böcker i detta ämne (eller önska dig dem i julklapp eller i födelsedagspresent, då kan du ju också stryka under i dem. Eller ta med dem till skolans vaktmästare och be att få kopiera valda delar).
  Skrivandets hantverk av Sven Wernström utgiven på Gidlunds förlag berättar på ett konkret och handfast sätt om hur man skriver romaner, noveller, artiklar eller sagor. Författaren tar även upp en del vanliga misstag man inte behöver begå.
  Den allra bästa boken är dock enligt min mening Att skriva romaner och noveller av Lars Åke Augustsson (Ordfronts förlag). På ett lustfyllt sätt förs man in i det tänkande som till viss del måste prägla det litterära skapandet. I boken finns även tips om hur man når ut med sitt material. Dessutom förekommer flera intressanta intervjuer med kända författare om deras skrivande. Svårläst är denna bok inte heller så läs den Hanin, du kommer inte att ångra dig!
  Lycka till med din berättelse! Jag är övertygad om att du har mycket att berätta. Ibland blir man trött och ibland hittar man inte de rätta uttrycken eller också trasslar texten ihop sig så att man till slut inte vet vare sig upp eller ner och då kan det vara lätt att ge upp. Men gör inte det, även världens mest framstående författare har då och då trampat ner sig i ord-träsk, det är helt normalt. Ta en promenad eller lyssna på en skiva och börja om igen! Tänk så här: om du inte skriver din berättelse så blir den inte skriven alls, och det vore väl synd?
Hälsningar

Aino

Tack för ditt mail Hanin! Jag blev så glad.
  Du frågar om jag känner till någon skrivartävling för unga.
  Tyvärr inte just nu men det dyker upp sådana då och då.
  Det finns en dam i Stockholm som ger ut Skrivarbladet fyra gånger om året. Hon dammsuger verkligen marknaden på skrivartävlingar, kurser och annat. Skrivarbladet är egentligen bara ett vikt blad men innehållet är värdefullt. Det kostar 50:- per år och man kan beställa det genom att betala in summan på pg 15814-7 och ange sitt namn och adress samt att man vill ha en årsprenumeration på Skrivarbladet. Redaktören heter Britt Hellström.
  I övrigt håller jag med dig när du anser att det är svårare att skriva kort och fängslande jämfört med om man har fler sidor på sig. På många sidor kan man förklara bättre. Å andra sidan kan läsaren tröttna om det blir för mångordigt och omständligt. Konsten är att hitta de rätta orden, det exakta uttrycket. Man får hålla på och stryka och ändra. Det är så det går till. Alla gör det. I varje fall de flesta. Enstaka författare skryter med att de aldrig ändrar men sådana människor är sällsynta. Dessutom tror jag att de ljuger. I annat fall skriver de dåligt. Är man nöjd med att inte skriva så bra så är det ok att inte ändra och skriva om.
  Men för dig och mig Hanin gäller det att slita håret i förtvivlan ibland och stryka och skriva om och skriva om och skriva om… . Det är inte alls konstigt eller fel utan fullständigt normalt. Det är så man gör.
Hälsningar

Aino

Hej igen Hanin!

Javisst måste man ha tillåtelse att ge ut en bok som handlar om en film såvida man inte själv är den som har skrivit filmmanuset. Även då kan det dock uppstå problem eftersom den färdiga filmen i minst lika hög grad är regissörens verk. Det är således inte att rekommendera att "skriva av" en film. Däremot är det fritt fram att skriva om en film i form av recensioner t.ex. Att skilda ett närliggande händelseförlopp är inte heller förbjudet och definitivt inte att skildra liknande känslor som de man upplevde från vita duken. En film kan med andra ord inspirera till eget skrivande.
Faktum är Hanin att en berättelse får innehålla precis hur mycket svordomar som helst, där hänger det helt på författarens eget omdöme. I vissa fall kan ju svordomarna vara motiverade, de måste finnas med för att skildra hur en speciell människa talar. Även författarrösten kan svära faktiskt, det kan till och med sätta färg på texten. Allt beror på innehållet. Svärande för sin egen skull är dock en styggelse. Fult språk ska man inte understödja. Men en del svordomar är ju inte så starka, en del kan rent av vara humoristiska. Allt är en bedömningsfråga. Det enda man inte får göra är att förolämpa eller förtala någon enskild person. När det gäller litterära verk är dock friheten stor. Skönlitteratur är ju per definition påhittad.
Om du blir publicerad ska du inte betala, utan få betalt. Det är den normala gången. Om man ger ut på eget förlag, Författares Bokmaskin t.ex. så måste man dock betala tryckning och annat själv men tanken där är ju att man sedan ska få tillbaka pengarna när man säljer sina böcker. Vad gäller publicering i tidskrifter är det uteslutet att du ska behöva betala. Eftersom du är debutant kan du kanske inte begära så mycket i arvode men även om en tidskrift är liten så bör den betala åtminstone lite. Alla andra får ju ersättning; tryckare, redaktörer, datafirmor mm. Utan ord ingen tidning. Om alla andra jobbar ideellt är det dock en annan sak, då kan man ställa upp gratis om ändamålet är gott.
Idag fick jag tidskriften Öppen Scen från Göteborgs Skrivarsällskap. De har en novelltävling med temat Under ytan. Sista inlämningsdag 1 mars. Adressen är: Johnny Larsson, Bangatan 24-30 E, 414 63 Göteborg. Detta med anledning av att du förra gången du mailade frågade efter skrivartävlingar. Göteborgs Skrivarsällskap finns också på nätet: http://go.to/oppenscen
Lycka till Hanin!
Aino

Hej Hanin.

Visst kommer jag ihåg dig. Kul att du fortsätter skriva!
Vad gäller filmmanuset är situationen komplicerad kan man säga. Det finns ett motstånd inom branschen att släppa in nytt folk tycker jag det verkar som. Man vill gärna norpa historierna men sedan vill man själv skriva om alltsammans. Det är min erfarenhet.
  Att skriva filmmanus är också en särskild konstart. Scenbeskrivningar och repliker ska skrivas på ett speciellt sätt. Det finns kurser i hur man skriver filmmanus. Dels brukar Dramatiska Institutet anordna sådana, dels brukar folkhögskolor och bildningsförbund anordna kurser i ämnet.
  Det viktigaste är att få tag i en regissör eller ett produktionsbolag som vill göra film av din historia. Det räcker egentligen med din bok-version för att de ska tända men som sagt, det är inte sagt att det blir du som får skriva själva manuset.
  Olika produktionsbolag har specialiserat sig på olika typer av berättelser. De olika tv-kanalerna gör ju också mycket film.
  Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mer än att skriva att du måste ha tålamod och is i magen samt inrikta dig på att få en kontakt i branschen. Och det är det svåraste av allt. Men är din berättelse tillräckligt fängslande så kan branschen i längden inte stå emot.
  Lycka till!
  Och kom ihåg: det är inte du som blir refuserad utan endast ett antal krusiduller på ett papper.
Varma hälsningar

Aino