För en dalkulla som jag är hembygden av stor betydelse, det är givet. Mina förmödrar fick tidigt lära sig att värdesätta hembyn och den egna trakten eftersom de, innan de var gifta, ofta tvingades ge sig iväg som pigor eller att vandra runt med handel. I det läget var hembygden viktig, identiteten och det egna språket. Utkastad i en främmande värld glorifierade de säkert hemmet. Hemtrakten var kargare och fattigare än de trakter där de bedrev sin handel eller skurade mattor åt andra men å andra sidan var hembyn sann och riktig. Den var deras egen. Hembygden var tryggheten dit de återvände så snart de hade tjänat ihop något litet. I detta var dessa kullor inte helt olika en del nutida invandrargrupper där återvändandet är den ledstjärna som ibland får dem att glömma det befintliga livet.

  Alltför tidigt gav även jag mig iväg, därför att min mamma hade gått hädan. Som sjuttonåring hamnade jag i Göteborg och där fick jag så småningom ett bra liv. Gummisnodden i ryggen – den som alla malungsbor är begåvad med – tvingade mig dock att slutligen återvända hem, efter tjugo år i staden. Glamoriseringen av min hembygd hade antagit gigantiska proportioner. Folk som följde med mig hit upp tittade förbryllade på mig. De såg bara granar och tallar och en helsikes massa mygg. Jag såg annat – på min inre teater rasslade händelser och berättelser fram i en rasande fart. Jag ville flytta tillbaka!

  Det som slutligen avgjorde saken var identitetens klädsel – mitt malungsmål. Jag märkte vid mina besök hur jag stundtals trevade i tomma intet efter ord och uttryck. Mitt hemspråk höll på att lämna mig, jag höll på att bli alldeles försvenskad! Därmed, visste jag, skulle jag bli av med min identitet.

  Nu mår jag åter bra i den delen av själen. Malungsmålet flyter lätt och hjälper mig att fästa mina berättelser på papper. Aldrig att jag skulle skriva på malungsmål, men historierna och minnena är inristade just i detta idiom. Sedan är det en yrkesmässig utmaning att transponera berättelsen till korrekt svenska. Jag har i alla händelser kommit hem.

  Men Malung är förändrat. Den trakt jag vandrade ut från hade precis genomgått en hårdhänt strukturomvandling där vår förnämsta näring, skinnhanteringen, gått ner från över tusen sysselsatta till att bara kunna försörja en handfull. På så sätt drog jag iväg, kan man säga, i helt rätt tid. Men detta visste jag inte. Ingen verkade veta. Skinnidentiteten satt stadig som om den där nedmonteringen bara varit en tillfällig fadäs. Persiennerna i fabrikerna var nerfällda men först när det sista garveriet slog igen, så sent som i fjol, tror jag att vi på allvar accepterade att skinnet är ett passerat kapitel. En månghundraårig näring har kommit till vägs ände och vi kan inte vända tillbaka igen.

  Fyrtio år efter att jag for härifrån kan jag konstatera att en ny näring vuxit upp som är större än den gamla. Och detta utan att malungsborna verkar ha lagt märke till det. Miljonrullningen accelererar och det enda som kan få den uppåtgående kurvan att vända är väl växthuseffekten och uppvärmningen. Javisst – ni gissade rätt, det är fjällturismen som är Malungs nya stora knäck även om vi själva ännu inte fått in detta innanför våra pannben. Inom kommunens gränser dväljs nämligen Sveriges närmsta fjällvärld –fem timmar från Stockholm kliver du ur vid Högfjällshotellet. Prov har i vinter gjorts med att chartra tåg direkt från Centralen med mat ombord och drinkar och underhållning. Du är uppe i fjällen innan du knappt hunnit sjunka ner i din stol.

  Det förargliga är att vi själva inte såg det där, den där potentialen. Den första på plats var en norrman som aldrig hade satt sin fot häruppe. Han var krögare och med en vanlig skolkarta samt en del meteorologiskt material drog han den mycket enkla slutsatsen att just här, uppe vid Storfjället, skulle Högfjällshotellet ligga, eftersom det var det strategiskt mest riktiga.

  Sedan har det rullat på. Fast inte av oss. Vi såg bara fäbodar däruppe, skulle det vara något?

  Den som bor i sin hembygd blir blind, har svårt att se den ur en ny och fräsch vinkel. Det ska till utbölingar för att reformera. Även senare är det utifrån kommande krafter som har drivit utvecklingen framåt i Sälen. Vi har tjurigt hållit oss kvar här nere i dalen och inte riktigt räknat de där stockholmarnas pengar som riktiga. Tji fick vi, skulle man kunna säga.

  Men det finns mer. Jag kan reta mig på att stockholmarna tillåts bosätta sig ända nere vid vattnet, sjöstäderna verkar bara bli flera. Medan vi här i västlig glesbygd och i klimatzon sju ännu blickar ut över ett öde sjölandskap, endast bävern tar sig rätten att bygga vattennära, dämmer upp bäckarna så att vi blir förärade än fler sjöar - vars stränder är öde.

  Min gamle far hade den goda smaken att sätta upp en liten stuga i en strandkant redan 1957, före den där lagen. Så jag innehar första parkett den dag som i dag är och känner mig som en drottning. Dock med dåligt samvete. Jag ser ut över de öde vidderna och inser hur orättvist det är. Varför kan inte flera få njuta av denna själsrenande upplevelse? En sjö är ju som ett öga, man ser sig aldrig mätt. Färgerna och stämningarna ändrar sig ständigt. När det är kallt sitter jag inne och eldar och ser ut över regnet som fläckvis tecknar sin färd över vattnet. När det är sommar sitter jag med fötterna bokstavligen i det våta. Om vintern kan man få se tjäderspel ute på isen. På dagarna pilkar vi i soldis. Islossningen sedan är en magnifik upplevelse.

  Släpp strandskyddet fritt! Låt skidturisterna investera permanent i vår vildmark! Den är så stor att den räcker åt alla, stränderna är ju längre än Rivieran, i varje fall nästan.

  Själv blir jag alltmer överens med mig själv om att sin hembygd, den bär man med sig jämt, den sitter i själen. Därför är det inte längre någon främmande tanke att återvända till den där tätorten jag den gången kom till, den som kravlöst slöt mig till sitt hjärta, den som gjorde mig till människa. Ja, vem vet – kanske flyttar jag åter till Götet.

  Stugan vid vattnet släpper jag däremot inte. Det är bara dags att komplettera insjön med havet.

 

 

Tidskriften FÖRETAGET Malung Sälen 2005