Högutbildad och språkligt förvildad

 

Alla bär vi på våra avundsjukor och mindervärdighetskomplex. Vissa klarar sig dock lindrigare undan dessa åkommor än andra. Vissa har ett försprång redan från början och kan utbilda sig till advokater och läkare och dessa människor kan förstås också uttrycka sig, såväl i tal som i skrift. Det är i varje fall vad vi tror.

Desto större skadeglädje – denna pinsamma last! – när jag med bibehållandet av fullständig sekretess och från välunderrättat håll - Dagens Medicin - får mig ett antal smakprov tillsänd av läkares skriftliga tolkningar av verkligheten i allmänhet och av sina egna patienters problem i synnerhet.

  Plötsligt står här svart på vitt vad det myckna privatiserandet kan ställa till med: ”Patienten inkommer med ambulans efter att ha varit kontakt med privatläkare”. Någonstans har vi väl alla haft våra misstankar i den riktningen men att så oförblommerat få privatiserandets brutala tillvägagångssätt satta på pränt är ändå uppskakande.

  Nästa citat är inte mindre chockerande: ”I samband med frukost: patienten kräktes upp en hel rondskål”. Ja vad skulle stackaren annars göra? Tyvärr framkommer det inte huruvida det är i privat eller offentlig regi man nu valt att utfordra de sjuka med så handfasta attiraljer. Billigt blir det förstås men med tanke på ovannämnda prestation borde man kunna dra in en del genom diverse cirkusuppvisningar typ svärdsslukare.

Över huvud taget är hälsan den största gåvan. Hur lätt kan det inte bli fel om man till exempel måste operera sig. ”Patienten mår väl. Stomin sköter sig fint och äter nu även själv”. Ursäkta, men är inte en stomi det rakt motsatta så att säga? Alltså inte äta utan.., alla vet vad jag menar. Fast på magen.

  Utrustningen verkar inte heller längre vara adekvat: ”Patienten får 1000 ml Ringer-Acetat i en tratt venöst”. Preparatet känner jag inte till men i en tratt? Det ska sjutton vara sjuk med sådana metoder. Om det åtminstone hade varit intravenöst men det är väl för dyrt förstås. Fältskärns berättelser, nu gäller det banne mig att hålla sig på benen. Och om man ändå hamnar i vertikalläge: vara så frisk att man kan hålla alla sjukvårdsklåfingriga stången.

  Rädd för smitta ska man tydligen också vara: ”Kommer för ställningstagande till demensutredning. Patienten medföljes av sina två döttrar, namnen kommer jag inte ihåg”.

Inte bara demens verkar smitta av sig på de stackars läkarna utan även direkta synfel: ”Far har också brytningsfel samt två kusiner.” Tillåt mig småle. Såvitt inte släktskap i sig anses så belastande förstås att det jämställs med sjukdom.

  Ibland får man i alla fall ett ryck och då går behandlingarna med en skjuts och en fermitet som förvånar den mest förhärdade. Eller om Kateter är ett efternamn numera? ”Katetern åkte ut under helgen och åkte in akut”.

  Det enda roliga man verkar ha på lasarett nuförtiden är sex, vilket man tar hur naturligt som helst: ”Diskuterades på HIA där patienten låg med infektionsläkaren”. Att sätta ut ett komma hjälper inte, och det är då patient såväl som infektionsläkare väl unt, vem vet när klockan är slagen: ”Postop komplikationsfritt men går dagen efter op plötsligt ad mortem”. Hoppsan! Ad mortem betyder väl döden? Mest förvånad verkar behandlande läkare vara. Inte så bra.

Läkarna tillbringar allt mindre tid med sina patienter och allt mer tid med sina papper och datorer. Läkarsekreterare – finns dom längre? En professor kan mixtra med en bångstyrig ordbehandlare en halv dag och ändå lyfter inte texten ens ur papperskorgen. Detta anses kostnadseffektivt.  Komplex behöver man i varje fall inte ha – det är bar å skriv!

 

-

 

SEKO-magasinet 2001