Mekaniska verkstaden 15 år

- Skansen 10 juni 2006 -

 

 

Mekaniska verkstaden fyller femton år och blir därmed byxmyndig.

  Jag ber att få gratulera!

  Att vara ung är en välsignelse.

  Fast det kan vara ett helvete också. Man saknar erfarenheter. Man är full av känslor. Man vill så mycket men man vet inte om man kan. Eller törs. Att man inte får är däremot ställt utom allt tvivel.

  Så man söker sig till sina egna, till dom som befinner sig i samma situation. Dom som förstår. Man lyssnar på musik, läser dikter och reflekterar över livet.

 

Metallarbetaren däremot, är inte längre ung! Jag hoppas att glöden ändå finns kvar – viljan att nå bortom och utom sig själv. Denna känsla som manifesterats i den fackliga organiseringen där sång och musik, dikter och litteratur från början hade sina givna roller.

   För arbetaren visste att utan dessa redskap och uttrycksmedel var hans liv fattigt och med dessa medel kunde han också uttrycka sitt predikament och därmed komma vidare. Kulturyttringarna blev både mål och medel, både glädjekälla och  överlevnadsinstrument.

Industrialismen är framburen på arbetarnas händer i ett intrikat och starkt nät där skogsarbetare kolade och gruvarbetare bröt malm som järnverksarbetare sedan förädlade och som slutligen togs omhand av arbetare i verkstäder som den här.

  Gruvarbetaren i Bergslagen diktade kanske sålunda:

 

Vi är underjordens herrar

hit vågar sig inga herrar ner

vår värld är här i dunklet

en värld dom inte hör och ser

Vi laddar våra borrhål

sen vet man inte vad som sker

vår värld här utan himmel

där klippan själva brödet ger!

 

 

  Det där var hämtat ur min pjäs Eld i berget som spelades i Långban gruvby i värmländska Bergslagen.

 

Metallarbetaren är inte längre ung. Han är vuxen nu och kan ta ansvar och fatta beslut, inte bara för sig själv utan även för de som nu är unga och för det som nu är ungt. 

  Jag har i diktens, novellens och romanens form kommit att skildra metallarbetarens liv ur många aspekter.

  Arbetet är fundamentet i våra liv, det formar oss, det ger oss försörjningen och det präglar oss ända in i märgen, nästan som vore det själva arvsmassan. Arbetet är hjärtstocken i våra liv, det vill säga roderstocken på varvsspråk.

  Hjärtstocken hette också min andra roman, den kom ut 1979 och den skildrar livet på ett varv. Som snart ska läggas ner.

  Jag jobbade där själv i flera år och inspirerades av miljön och de storslagna produktionsbragderna i vilka jag själv var en pytteliten del.

  Jag visste inte då att jag skulle kunna bli författare, men jag skrev noveller och jag hade börjat på en roman.

  Varvet flödade över av uppslag. Jag klättrade omkring på fartygssektionerna med svetskablar, tryckluftslangar och annan utrustning men mitt viktigaste arbetsredskap – fast det visste jag inte då - var en liten anteckningsbok jag hade i bakfickan där jag ibland hastigt kastade ner några rader. Ty varvet var fullt av berättelser och färgstarka levnadsöden.

  Jag skrev dikter i huvudet medan jag arbetade, bearbetade sådant jag ibland kunde ha varit med om samma dag som till exempel i dikter som den här:

 

                       Intervjuaren frågade mig:

                       hur är temperaturen på din arbetsplats?

                       Jag visste inte vad jag skulle svara.

 

                       Varmt var det ju - stekhett från svetsen

                       så att jag ofta brände mig

                       ibland brann ögonbrynen upp.

                       Men det var ju bara halva kroppen.

                       Den andra halvan, som var vänd utåt verkstan

                       var iskall och den frös jag om åtminstone

                       på vintern när portarna stod öppna.

 

                       Så jag visste inte vad jag skulle svara

                       när han höll fram formuläret.

                       Funderade ett tag

                       och kryssade sedan för "lagom".

                       Ett genomsnitt liksom

                       tänkte jag mig.

 

Ja, det finns en tragikkomisk poesi i metallarbetarens vardag – alltför sällan gestaltad. Det finns också ett kunnande, en skicklighet, en handens och hjärnans intelligens och erfarenhet som aldrig tilldelas några doktorshattar eller lagerkransar.

  När jag idag bläddrar i romanen Facklorna från 1985 så känner jag åter lukten av acetylen, järndamm och brinnande rostskyddsfärg och jag hör en bullersymfoni av svetsar, slipmaskiner, tryckluftsmejslar och släggor. Jag minns åter den intensiva infernaliska tillvaron men också stoltheten kommer tillbaka och rader som de här skulle jag knappast kunna skriva idag:

 

”Jag har brett ut en papperssäck över svetsbordet och klätt skruvstycket käftar i lättmetallkåpor.

  Rostfria flänsar, böjar och rör ligger blänkande, väntande mitt på den kraftiga, rena säcken. De ska förenas enligt den skiss jag försöker få plats med bland pillriga tillbehör till tigen och buntar av tvåmillimeters glänsande tråd.

  Den är som en kod, den här ritningen, som en fixeringsbild, en förtrollad karta. Jag stirrar och stirrar och koncentrerar mig hårt och plötsligt är det som om en strömbrytare slås på innanför mina ögon och jag ser den tredimensionella bilden bakom den platta skissen och de döda siffrorna och hänvisningarna får liv och blir till logiska sammanhang och nu vet jag plötsligt var allting ska sitta och hur det ska vara och var jag ska börja. Nu är jag igång.

  Jag spänner fast en fläns och tar på mig visiret, slår på maskinen, ställer in strömmen, provar att trycket på gasen är lagom, slår mig ner på en pall och näster så fast den första böjen. Sedan täpper jag till, fyller med rotgas och börjar med den första skarven.

  Tigen är som sitt namn mycket tyst, ett omärkligt surrande från apparaten och gasens lågmälda pysande. Det är rogivande att tigsvetsa. Man skulle nästan kunna somna om man synkroniserade andhämtningen och musklernas rytmiska arbete med svetsens regelbundna: värm, smält tills smältan dallrar på sjunkandets yttersta rand, tillsätta nytt och svalare material, framåt i fogen , ny värme, smält, sjunk, tillsats, framåt, värm, smält, sjunk…

  Att tigsvetsa är rogivande och oerhört påfrestande. Ty den legerade smältan tolererar inga felmarginaler. När pärlan oroligt snurrar i smältans mitt gäller det tiondels sekunder innan allt är för sent och stålet har sjunkit igenom och den stora krater har bildats som är hart när omöjlig att bygga sig över.

  Så det är med ett rasande lugn, en behärskad hysteri jag avslutar skarven utan en endaste por och jag för de nyss så stadiga händerna darrande mot mitt ansikte och torkar svetten ur pannan.

  Fogen är vacker, dess jämna mönster drar som liggande silverslantar över den glänsande ytan.

- - - - -

  Det skulle brinna i svetselektroden, det var det enda som gällde, det enda de begärde, men vi visste att det brann betydligt hetare i den andra änden.

  Vi sprakar, vi brinner, som bloss och som facklor lyser vi oss, ingen ampèrmätare registrerar den energi vi ger ifrån oss. Det järn vi smälter svalnar och fogas till nya konstruktioner med bättre avpassade hållfasthetsegenskaper men själva förbränns vi alltmer av en eld vi inte vet vart den leder. Vi brinner. Vi lever. Heta av drömmar som ingen får veta….

 

Människan är inte där hon har sina skor utan där hon har sina drömmar sa Ivar Lo Johansson. Han hade ett annat bevingat uttryck också: ”Allt spännande finns hos arbetarklassen”.

  Så är det. Jag har hämtat stoff till sammanlagt fyra kriminalromaner ur LO-kollektiv som Metall och Kommunal så nog kan jag bekräfta den tesen alltid.

   Sånggruppen Extrasalt sjöng nyss dikten Vågar du?:

 

Vågar du dyka

på de farliga djupen

där ingen vet

vad som döljes

därhän?

 

Vågar du simma

över okända vatten

där ingen har varit

nej ingen

min vän?                och så vidare…

 

Den dikten skrev jag samma kväll som jag på dagen hade fått reda på hur det går till att svetsa pipelines på tvåhundra meters djup.

  Jag kände in i märgen att detta var häftigt, vattenmassorna, trycket, farligheten, också den svåra svetsningen som skulle utföras. Detta var den optimala arbetsplatsen rent thrillermässigt.

    Det blev en helaftonspjäs – Dyk – samt två romaner nämligen Offshore och Ytspänning som de synliga resultaten av denna inspirationschock av ett metallarbetarjobb.

   Det krävdes en del research förstås. Men Ytspänning - denna metallarbetarroman, som den i grunden faktiskt är, även om själva dyket och inte minst dess komplikationer kommer i förgrunden – förde mig hela vägen fram till Polonipriset som i sin tur fick mig att skriva thriller nummer två – med en garveriarbetare i huvudrollen som i sin tur fixade priset för bästa svenska kriminalroman år 2000. Romanen hette Om hjärtat ännu slår.

   Allt spännande finns hos arbetarklassen, , den saken är klar, och då inte minst hos metallarbetarna!

 

Jag tänkte läsa några dikter med tydlig koppling till denna spännande yrkesgrupp och börjar med dikten I tankfartygets dubbla botten.

  Dubbla botten var den otrevligaste arbetsplatsen på hela varvet. Dubbla botten var till för att tankfartyget inte omedelbart skulle börja läcka olja ifall det gick på grund. I dubbla botten var det så lågt i tak att man slog i huvudet. Men man hade ju hjälm. Spanten gjorde att man också ständigt slog i skenbenen och där hade man tyvärr ingen hjälm och inte några benskydd heller. Och rökigt blev det från alla svetsarna ifall ventilation och utsug inte fungerade som de skulle. Vilket de oftast inte gjorde.

  Dubbla botten är stor som flera fotbollsplaner, till ytan. Men inte i rymd. Man lever nerklämd, man kan inte räta på ryggen, man kan inte stå rak. På ytan syns inte dubbla botten. Inuti fartygstanken ser man bara hur svetskablar och luftslangar ringlar ner i ett manhål. Om alla kablarna kopplas bort kan någon råka skruva på luckan. Då är det som om alla dom där nere aldrig har funnits…?

  Nej fy, det där har aldrig hänt och nu fantiserar jag igen. Här kommer dikten:

 

Nere i dubbla botten

jämför vi oss med varann

i våra egna rum

jämför vi

promillen av frihet.

Vi jämför inte äpplen med bananer

vi vet vad som gäller och vad som fordras

för intjänandet av medel till liv

vi lever därute

när jobbet är över.

 

Visst är vi fria

jämfört med linen på Volvo

författarens frihet, vad vet vi om den?

Visst är vårt jobb intressant

annat än trappstädning måndag till fredag

forskarens kneg har vi aldrig känt på.

Och nog är det omväxlande med olika fogar

vi jämför ånyo med alla på Volvo,

radioreportrar känner vi inga.

Kvalificerat är det även

mer kvalificerat än att sitta i kassan

en läkare jämför man sig ej gärna med.

 

Så inte jämför vi gurkor och korvar

i dubbla botten där vi har våra hem.

Om alla de andra vet vi så lite

ingen av oss umgås med dem

Lika bra det var sak på sin plats

sleven i grytan och sotet därunder

vi känner ej avund vi känner ej något

- Australien har vi inte heller besökt!

Vi är realister

jämför oss

med varann.

 

 

Att gå dubbelvikt och snubbla fram i dubbla botten går ändå an så länge man är ung och får vara frisk. Men metallarbetaren har ont i ryggen! Svetsarens svetstång väger inte många hekto egentligen men i den statiska belastningens universum blir dessa hekton till ton:

 

Ja jag känner dig rygg

du värker och pinar

jag känner dig rygg

men vad ska jag göra?

Du molar du rygg

säg vad ska jag göra

vad vill du mig rygg

med din envisa värk?

 

 

Jag ville jag vore dig helt förutan

ett hål där du sitter

precis som ett skogsrå

Förföriskheten fick jag på köpet

men svansen finge jag

gömma nånstans.

 

 

Vad vill du mig rygg

jag kan inte trolla

jag är inte vacker

och ingen jag lockar

Ditt ärende rygg?

Säg har du ett budskap

finns det en mening

med din hjärtlösa värk?

 

 

Allt är förgängligt

ditt nödrop för sent rygg

den varningens vånda du tände förstelnad

Jag lyssnade inte.

Tog en tablett rygg.

Du värkte förgäves

tills allt var för sent.

 

Men vem tror att man ska få problem med ryggen den gången man lär sig svetsa! Vem tänker på kroppen alls när man har fullt upp med att lära sig denna nya hantering:

 

Tändsår. Porer. Slagginneslutningar.

För hög råge. För låg råge. Fel elektrodval.

Sprut. Brott i grundmaterialet. Smältdike.

Dropp. Sprickor. Valv i roten.

 

Vartenda steg ska tas varenda snyting

inte en gång

utan gång på gång

dropp dropp dropp

sprut sprut sprut

brott brott brott.

 

Det är jag och min svetsskarv

en duell

en tvekamp

mellan mig och det nyckfullt rinnande järnet.

 

Men så småningom

ett samarbete.

Först motvilligt

sedan allt bättre

tills jag nästan glömt

hur man gör

när det blir fel.

 

Då är man fri

flyger på egna vingar

om inte en fjäril

så i varje fall

en vackert glänsande fluga

metallglansen

i regnbågens alla färger

 

Grundmaterialet

framknackat ur slaggen.

 

 

”Skogsarbetare kolade och gruvarbetare bröt malm som järnverksarbetare förädlade och som slutligen togs omhand av arbetare i verkstäder som den här” sa jag nyss.

  Ja. Allt hänger ihop. Även internationellt. Det kallas globalisering. Men som någon, närmare bestämt Göran Greider, skrev så handlar det om den gamla välkända kapitalismen där några få självutnämnda äger makten över kapitalet och arbetarnas livsvillkor.

  Allt hänger ihop, nu som då och en gruvarbetaren i Bergslagen sjöng kanske då och sjunger nog än, något känslosamt som i Eld i berget:

 

Berget gråter

snart skall dess tårar

fylla alla gruvorna.

Berget lider och dess malmsten kvider

grottorna de dryper

dolomiten tåras

zebraiten snyftar - evigt skön

 

Berget klagar

alla dess sagor

stannat kvar i gruvorna

Snart så vet det sanningen ser det

aldrig nånsin mera

ljus och luft skall kyssa

liv och färg i malmen - död är den nu.

Fast i berget för evigt kvar

dess fägring blir kvar

bortom ljuset.

 

Vem känner malmens vägar

vem känner malmens kropp

bättre än vi dess jordemödrar och fäder?

Vem känner malmens färd

från urberg till glansigt stål

bättre än vi

som befriat dess kropp

från sina urbergsfjättrar?

Tvättat den

nyförlöst ur mörkret därnere

krossat den

och smält den till järn.

 

Vem känner järnets vägar

bättre än vi

som anrikat smält det?

Vem känner järnets resa

bättre än vi

som följt dess ringlande dans

över järnverkets stybbsvarta golv?

Härdat det

att bli hårt, stå emot

legerat det

med seghet att aldrig ge efter.

Och om det gör det blott -

fjädra tillbaka igen.

 

Det växer så vackra blommor

på smärtans svarta palett

De som får stenar till föda hatar mest - älskar hett!

Det växer och gror mitt ibland oss

det sprakar det knakar det hårdnar.

Blodet sjunger i stenen -

den skrovliga ytan rodnar!

 

Den piggaste, vakna tiden tillbringas på arbetet. Jag minns att jag tänkte; det är inte rättvist. Vi här på arbetet får det bästa av er; spiritualiteten, yrkes­skick­ligheten, även personliga förtroenden och en fortlöpande berättelse om era liv. Era nära får resten, tröttheten, de sönderbrän­da och smutsiga kläderna, bekymren med värk i leder, ja livets alla skuggsidor. På arbetet tog ni ert ansvar för att understödja en varm stämning och ett gott humör men orkade ni dra ert strå till stacken på det sättet också hemma? Många sa rent ut att de egentligen stod närmare sin ar­betskam­ra­t än den egna hustrun. Så var det nog också. Sorgligt eller ej men sant.

I en kultur där din egen identitet är så intimt förknippad med arbetet är naturligtvis arbetslösheten en katastrof.

  Den ökande mekaniseringen och elektroniken har berövat oss de mest okvalifi­cerade, trista och förslitande arbetstillfälle­na.

  Detta borde vara något att glädjas åt och inte hänga läpp inför. Drömde vi inte alla en gång om Utopia där maskinerna tagit över och människorna äntligen möttes som fria - fria att njuta av musik, lyrik, konst, natur, sport samt nära och varma relationer?

  Borde vi inte inse att vi kan vara där nu, om vi vill det? Att en förödmjukande arbetssituation som föder förödmjukade människor vilka har ett brännvinslotteri var fredag kan bytas mot ett flexibelt och ansvarsfullt arbete som kräver välutbildade arbetare som dessutom inte behöver tillbringa all sin vakna tid på arbetet utan också har tid att verkligen leva med sina familjer?

  Naturligtvis säger Marknaden nej. Det har den alltid gjort, den lider av en allergi som går ut på att den skriker högt så fort en arbetare får det lite bättre. Den grät över åttatimmarsdagen, svor över arbetsmiljö­lagstiftningen, gnisslade tänder inför ATP-reformen och har målat fan på väggarna beträffande samtliga transfereringssystem. Naturligtvis vill Marknaden ingen sextimmarsdag. Marknaden vill snarare en sextiotimmars arbetsvecka för några och att resten ska halvsvälta och med sin blotta närvaro pressa ner lönerna för de som ännu har jobb.

  I pjäsen Lusten finns – Gråten är borta, om människorna kring Deje pappersbruk, formuleras det av de unga så här:

 

Aldrig var de rika så rika som nu

de tar alla bidrag från SAF till STU

de tjänar obeskrivligt ju

men talet därom är absolut tabu

"tyvärr jag ger ingen intervju"

och skälet? Ja skälet! Skälet det är DU!!!

 

På din tid var utsuget rått och brutalt

man fick till exempel väldigt dåligt betalt

nu är det mer raffinerat än så

finter, finter, som vi ska gå på!

Några lätta tryck på datan vips

det rasslar till i datans datachips

och där sitter någon med guldnål och slips

som fått nåt som kallas insidertips

ja så går det till när de snabba klippen klipps!

Någon äger och säljer och fonderar

spekulerar investerar programmerar

informerar?

Nej nej nej!

Allt är förhandsinspelat, tryck på play

servera genast en valfläskpastej

till varje dej och mej, varje kille varje tjej.

Men nu är vi trötta på allt snickesnack

nu är det dags att gå till attack

och du kan inte räkna med någon comeback

Dismissed! Till historiens sophögs agitators-pack!

 

AgitatornTexas Ljungberg blir naturligtvis uppbragd över en sådan otacksamhet och svarar:

 

Ni har bilar och båtar och studiebidrag

ni har sjukvård och fotvård - semesterlag!

Mot de fattiga länderna -  övertag,

om ni inte fått allt, så inte vet jag!

---

Så kom i min famn ni framtidens barn

ty ifrån mej utgick en gång frihetsfanfarn.

 

Folket låter sig dock inte nöjas av sådant tal utan svarar tillbaka:

 

"Kamrater, kamrater"

- vad är du för en pater!

När helst vi behöver en psykiater!

Dina vackra kantater

om hur folket besegrar privatmoderater

har helt holkats ur av statsbyråkrater.

----

Själen skiljdes från kroppen nånstans

vi lever som om inte själen den fanns

och nu är vi trötta på all nonchalans

från såna som du

vi är trötta på all dominans

arrogans

denna satans dis­krepans

mellan livet och drömmar

som om drömmar inte fanns.

 

 

Ja det går stundtals hett till i den där pjäsen.

 

Livet ska gro av drömmar…

 

Och drömma ska man, också här, på Skansen! Fast man ska blicka bakåt också, man ska trä på sig sin historia som en ryggsäck i vilken färdkosten ligger. Men sedan ska man blicka framåt och ta in siktet. För att ta omtag, och fortsätta färden.

Mekaniska verkstaden fyller femton år. Alla ni som har offrat tid och engagemang för att denna tonåring ska få ett långt och gott liv kan känna er stolta!

  Som en ringa födelsedagspresent ska jag be att få överlämna min gastkramande metallarbetar- och dykarthriller Ytspänning. Kanske arbetarna i Mekaniska Verkstaden får en stund över då och då på någon rast så att de kan få tid för lite läsning.

  På försättsbladet har jag klistrat in dikten I tankfartygets dubbla botten där arbetaren inte en sekund jämför sig med andra än sina egna på det att läsaren inte må glömma att klassamhället fortgår alltjämt och att - förutom de rent faktiska materiella skillnaderna - så bär vi faktiskt, ja vi bär: solida och helsvetsade stängsel inuti oss själva!

  Och att där väntar måhända nästa fackliga kamp!

Tack för mig!

 

-

                                                                                                                     

 

Skansen juni 2006