 |
|
|
|
Om författaren Lars Lerin
Jag är sedan minst tjugo år en hängiven beundrare av Lars Lerins måleri. Det var i böcker han gjorde tillsammans med poeten Bengt Berg som jag först blev medveten om hans förbluffande begåvning. Han var fullt utvecklad som konstnär redan då, trots sin ungdom.
Min beundran var helt på avstånd men i början av 90-talet hade jag skrivit min sjätte roman och jag dristade mig då till att brevledes ta kontakt med Lars Lerin för att höra om han kunde tänka sig att göra omslaget. Min bok hette nämligen Offshore och utspelade sig i den norska sektorn av Nordsjön och redan då var Norge och Nordsjön en viktig del av Lars Lerins motivkrets.
Svaret var nedslående. Det var kortfattat och löd ungefär:
Nej tyvärr det går nog inte för allt är ganska besvärligt just nu så det är nog bäst att bara sitta still och dricka kaffe och se på tv.
Jag hade låtit mig nöja med detta även om jag blev besviken.
Om det inte hade varit för Bilden! Bilden på framsidan av det hemmagjorda stora vykortet på vars baksidan detta lakoniska meddelande var nedplitat på.
På framsidan stod min adress i stora spretiga bokstäver medan ett norskt frimärke stod på huvudet rätt ner i havet!
Ja! Detta var havet. Han hade använt en av sina akvareller som postkort, sannolikt för att det var lagom styvt, papperskvalitén var god. Motivet var ett vredgat hav, oroligt rörde sig denna vilda ödemark under en flämtande himmel där skyarna skiftade och ljuset förändrades. Allt ödelagt av mitt namn och min föga poetiska adress!
Och jag blev så flyendes förbannad!
Ty detta var ju mitt omslag! Så som jag hade drömt om det.
Jag skrev ett argt brev till Lars Lerin där jag upplyste honom om att om man - som han - var så rik att man hade råd att tända sina cigarrer med tusendollarssedlar så borde man i vart fall inte spotta en annan stackare i synen på det där sättet och nu skickade jag de första kapitlen av min bok till honom fast jag inte var den som brukade tjata.
Några få dagar senare kom omslaget, fixt och färdigt! Samt en liten lapp. Där han skrev hur han tänkt sig typografin och att han själv inte tyckte det blev så dumt. Det hade varit riktigt roligt att göra detta omslag, skrev han.
Detta är Lars Lerin mitt herrskap – ena dagen mörka skuggor, andra dagen sol. En genial konstnär och en hudlös människa, förutsättningen för detta fantastiska måleri.
Det är omöjligt att separera författaren Lars Lerin från bildkonstnären.
Han skriver bevisligen böcker. Men alltid i och med de egna bilderna. Det är dessa konstverk, som till det yttre liknar vanliga böcker, som jag ska prata om och då med tonvikten lagd på texterna.
Om Lars Lerin varit blind så hade han blivit författare. Kanske lyriker eller varför inte dramatiker. Då hade hans ord tagit all plats. Nu kommer de i bakgrunden för hans monumentala måleri. Bakom dessa kraftfulla, spröda bilder som fullständigt tar andan ur en piper hans ord med en jämförelsevis tunn röst.
Åtminstone vid en första anblick. Om man granskar Lars Lerins författarskap så ska man dock finna att det egentligen inte står bilderna efter. Hans ordlandskap följer bilderna som skuggor, som stereobilder, som ljudet i en mycket spännande film. Orden kompletterar, fullföljer och skapar bilder och rum i andra väderstreck och på så sätt blir hans konstnärskap en totalupplevelse.
Kanske skriver han det som inte gick att måla? Tankar, händelser, livserfarenheter där bilderna ligger i travar i höga torn som man skulle behövt kika rakt ner igenom för att visuellt få samma känsla? Hans ord beskriver rörelse, texterna är fyllda av verb och de är även fyllda av dofter. Jag tycker mig allt tydligare kunna se hur hans ord tar vid där han antagligen anser att bilderna gör halt.
Lars Lerins författarskap är en del av hans bildkonst men som för de flesta var det bilderna som slog mig först. Denna förbluffande känslighet och känsla! Det behövdes inga ord. Bilderna talade för sig själva.
Ja de talade så att man fick lust att tala själv. Allt var ju så välbekant men i en förhöjd, fördjupad belysning så att jag plötsligt inte bara såg utan också kände hur det egentligen är.
Det var så Shell-macken i Munkfors kom till mig.
Jag hade åkt förbi den hundratals gånger i min ständiga rastlösa färd mellan Malung och Göteborg - mina två hemtrakter. Ty Värmland är även mitt landskap - mitt känslolandskap där jag förlorat hela mitt morsarv.
Värmland är ofullbordat - smärta och vemod. Och halvvägs fanns denna fula Shell-station i detta omöjliga Munkfors. Vem, säg vem orkade bo där?
Men. Han hade målat den!
Den var vacker! Eller snarare - förklarad. Jag såg för första gången Shell-stationen i Munkfors! Det var den 24 februari 1994 på Galleri Bellman i Stockholm och den monumentala akvarallen fullkomligt knockade mej.
När jag så småningom vacklade ut ur galleriet tickade redan en nyväckt romanvision under mitt hjärta. Det blev Vintergatan. En roman om människor i en bruksort mitt i Sverige mitt i vintern idag och om Liv som befinner sig mitt i livet.
Lars Lerins författarskap lever på olika plan och nivåer. Tryckta boksidor? Visst, i flera böcker till och med. Boksidor där författaren själv tryckt på tangenterna förekommer också - hackig skrivmaskinsskrift, stundtals överkryssad, och med penna redigerad. Visuell. Och litterär.
Lika vanligt är hans handskrivna författarskap där man kan få följa med i ringlande berättelser som utspelar sig någonstans på Finnmarken. Det handskrivna författarskapet, i gränslandet mot måleriet, är kanske hans allra vanligaste uttryckssätt. Ett ordmåleri där texten är en del av bilden, ibland oläslig.
Jag vill tyda denna text ty där är Lars Lerin närmast inbillar jag mig, där är hans andedräkt - i texten, som finns i bilderna. Meddelanden och utrop, inåtvänt mummel och nakna redogörelser plitade i kanten av en målning. Det är där, där man måste läsa mödosamt och långsamt och tveka på stegen som bilden nästan börjar röra sig. Betraktaren har stigit upp i bilden för att se bättre och konstnären har lyckats påverka andhämtningen, som har blivit ansträngd.
Han är till synes avsiktslös och ändå så full i fan Lars Lerin. Han lägger ut fartgupp så att man tvingas stanna upp, anstränga sej, se sig omkring på stället.
Vad händer med betraktaren som mödosamt måste stava sig igenom en nästan oläslig text, vilken stiger och faller, träder fram och sedan gömmer sig i färgen i bilden igen? Endera ger man upp och betraktar den flödande stilen som en del av bilden, som en röstbild där det inte är meningen att man ska urskilja de enskilda orden. Eller också hoppas man och man knagglar sig fram som i ett främmande språk och plötsligt öppnar sig kanske en ordglänta oväntat: … ”Kg huttrar i ylletröjan som optiker Nygren skjutit sej i”. Jag läste först sej som fisken sej på grund av allt detta hav som fanns i målningarna. Sedan grep mig den isande insikten att det faktiskt var sig själv Nygren hade skjutit!
Dock kom ylletröjan till fortsatt användning.
Humorn är av bästa märke, den där sorten där avsikten inte står så tydligt fram, där man inte riktigt vet om författaren själv är medveten om sina pärlor som till exempel: ”Smyger upp i ateljén men motas genast ut av en ilsken akrylmålning”.
1993 kom de bägge böckerna Utrikes och Tillbaka samtidigt ut på Syntrycks förlag. Detta var säkert ingen tillfällighet. De båda verken sjunger en tvåstämmig hymn, jag uppfattar dem som ett. Fast de i högsta grad är två, och det känns naturligt att läsa Utrikes först. Läsa är fel ord, se är också fel. Sätta i sig är rått men rätt tycker jag.
De första raderna i Utrikes slår an tonen för dessa två böcker: Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur. Ett vackert sätt att uttrycka att man måste resa för att uppleva känslan av att komma tillbaka och hur fast knuten man är till det som är hemma.
Utrikes är Lerins roligaste bok. Det börjar redan med baksidestexten. Man vaggas in i hemmastaddhet när man ser citat från tidigare recensioner – jaha här kommer skrytlovorden. Men bryskt kantrar allt när man börjar läsa: ”...är hans övriga produktion i liknande stil är det att beklaga” och ”Varför och för vem? Den tryckta upplagan antyder en omfattande vänkrets”.
Illa inplitat mellan vackra ökenbilder i boken rasar dramatiska skeenden: ”Malignt melanom ropar jag ut över pooljäveln”.
Konstnären Lars Lerins rastlösa resande sker till platser bild- och ordkonstnären på något sätt aldrig kommer fram till. Istället kommer han fram till gatuljud och slammer, diareér, kaos, fylla, huvudvärk samt en sorts längtan efter de motiv som han bevisligen ser - både i text och i färg på papper, men som han ändå på något sätt aldrig kan nå - utan bara längta till.
I Tillbaka är vi däremot tillbaka i kölden och tryggheten:
"Riktigt kalla nätter sover jordäpplena under täcke. Ett ljus får brinna i källarmörkret ett ljus värmer som en människa."
Ja vi är tillbaka men också hemma är vi som utrikes, vi bebor samma sorts betonglådor som på turistorterna runt Medelhavet – målningar står där, utan text. Detta är i sig också ett språk - utelämnad text.
Mostrarnas tid kom efter ett mellanstick med tre böcker tillsammans med Bengt Berg där Bengt stod för texten. Av dem minns jag själv bäst den kanske oansenligaste, Regn. Dock kongenial som det heter. Regn rätt in i hässjan. Man såg skyarna fulla av vatten driva in över Klarälvdalens skogsraggiga sidor.
Men Mostrarnas tid är helt Lars egna. Eget. Den egna släkten, mostrarna. Den är så ljuv denna bok som en femtioårig brudbukett, torkad där doften ännu kan förnimmas av soliga lyckliga dagar hur allt är förgängligt.
Ja vad rymmer inte ett gammalt fotoalbum. Om det är gammalt inte bara hela livet utan också hela döden, den gradvisa döden från i färskt minne till den sista avklingande tonen när ingen ingen längre kommer ihåg den avfotograferades röst. Ingen minns längre hans namn. Då är man verkligen död.
Detta hjärtskärande vemod inför livets förgänglighet tigrerar Lerins konst. Men också en värme och ett försonande ljus.
Konstnären har ett val, kanske det enda fria valet som finns? Lars Lerin har valt försoningen. Därmed har han blivit folklig. Trots att han med ett norénskt perspektiv säkert mycket lättare kunnat äntrat den högbrynta kulturelitens salonger. Samma folklighet präglar givetvis hans måleri. Han är inte svår - men det han skildrar är svårt att skildra. Och det han fångar låter sig normalt nästan aldrig fångas!
Försoning ja. Men knappast ett solglättat landskap, vare sig i text eller i bild. Ångesten pulserar mellan raderna medan konstnären och författaren förgäves försöker besvärja den.
Lars Lerins konst är besvärjelse. Att konstnärer som han finns gör att det finns hopp för oss alla.
Enkelheten är bedräglig. Särskilt I mostrarnas tid märks med vilken precision Lars naglar fast den undflyende tiden, minnet. Han citerar eller reflekterar själv där annat material inte kan fylla i. Han tolkar ytterst lite, han försöker vara i sitt material, det som är sann gestaltning. Och det utan vare sig så kallad handling eller huvudperson. Tiden är huvudperson, människan, ödet, döden, även kärleken. En komplicerad väv men lätt så lätt från Lars tveklösa pensel och penna. Till exempel på sidan 80 i Mostrarnas tid:
”I minnet ligger Mickan på trappan och blundar. Hon är nästan 20 år gammal. Trappan doftar sol och torrt grus, slaskspill, blomjord, salt, tång, fiskrens. Slaskhinken gömmer sig bakom dörren, skärper luften med sin vassa lukt av urin, snus och kaffesump. Blomhuvuden flyter i hinken.”
¨Dörren till barndomen står öppen. Jag ser tant Clary huka i köket. Ur ugnen nyper hon en rykande brödpudding rodnande av sur saft. Farbror Alfons stegar fram till vattensån och sköljer ner ännu en värktablett med en klunk ur skopan. Gikten pinar honom. Händerna blänker av salva, skäggstubben skimrar vit på kinderna.”
Lars Lerin arbetar mycket medvetet med sinnesintrycken och han väljer presensformen för att skapa närhet och ett livfullt scenario. Iakttagelserna är precisa - skäggstubben skimrar vit på kinderna - vilket leder vidare i levande målade bilder.
I boken Stillbilder finns inga målade eller tecknade bilder. Endast svartvita fotografier samt Lars egen text. Kanske är dessa foton ursprungligen tagna som stöd för minnet? Men att han sedan tänkt att de talar för sig själv? Jag vet inte. I varje fall är de skenbart enkla - men unika. Som förtroenden mellan den avfotograferade och fotografen och mellan fotografen och mig. Motivet genom hans temperament. Han är där, som i måleriet. Han har sett och han gestaltar.
Något Gerda Anttiskt svävar över somliga rader:
”Världen är upp- och nervänd
Man läser så mycket i tidningarna
och hör så mycket
det är inte lönt att säja något
men man får ha tankar
och man tänker snart vad som helst."
Ibland kan man trots allt bli störd – och upprymd - av det allt för sparsmakade. Ett helt livsöde på en halv sida som börjar med Som en symaskinsagent smet han in i mitt liv… En hjärtskärande dikt fylld av bitterhet, en sol-och vårhistoria, ett enda svart ackord, sedan bara bilder, gamla ögon bakom en gammal karta, ett utlevat öde hus… Det är vansinnigt hemskt och vackert, som läsare vrider man sig som en mask.
Vintern håller folket i ett stadigt nackgrepp och texten och bilderna tvingar läsaren att läsa försiktigt för att inte förbränna hornhinnan men plötsligt sitter en tant på förstukvisten i en bild, i en dikt:
”Snön har smält undan
Barkborrarna svärmar
Konsumföreståndaren ränner med pistol
och märker om
och märker om
Hans fru ska sjunga i kören på Valborg”
Det är en bild, en rörlig bild i en annan bild. Nya priser i Konsum, märks om, märks om och man erfar mer än tänker att allt nu vänder och på nästa uppslag är mycket riktigt finrumsfåtöljen utburen på gräset och ”Någon blankar en sommarsko
I kväll är gud i parken.”
Här slutar allmän väg börjar som dagboksanteckningar, Lars vanligaste berättarform.
”Läser kartbladet som vore det en diktbok. Språket är lyckligt av namn.” Bara en ordkonstnär som själv upplevt lyckan i språket kan skriva en sådan sak!
Bildmässigt utforskar konstnären här de av människorna konstruerade kartbladen och de av förgängligheten skapade i form av uppluckrade tapeter i gamla ödehus, lavars karttecken och den färdväg gamla fuktskadade bilder och bonader utläser om mänskligt liv.
I text såväl som bild besöker han gamla husgrunder (de ska återkomma) och stenrösen och han skriver: ”varje sten kramad av händer-” .
Bilradion spelar. Det är Nu, inte Då, det är Lerin noga med att poängtera.
Själva bilåkandet är en viktig ingrediens; bensin, hastighet, kilometerräknaren.
Åtta bynamn radas upp efter varann.
Sedan kommer det: ”Vid Kvarntjärnen står en hötorgsälg.”
Han beskriver den talande tystnaden han ”taktlöst kliver in i”. Hur allting meddelar sig, en gammal kastmaskin, konservburkar, urklipp på en dassdörr.
”Radioapparaterna tiger som om de lyssnade.”
Och plötsligt ”Mårbacka fasadbelyst, svävande som ett luftskepp. Asfalten blänker, regnmätt. Dubbdäcken sjunger.”
Mest är det skog och skog men ”skogsprocessorerna vrålar…” och
”i panorama syns barfläckarna breda ut sig i granpälsen.”
Och: ”Sjön andas ut om nätterna. Dimman dröjer sig kvar.”
I februari 1989 fick Lars Lerin chansen att följa med den svenska Antarktisexpeditionen. Hur det kom sig vet jag inte men vad de flesta visste utom möjligen Lars Lerin själv var att det verkligen skulle komma ut något alldeles extra ur detta. Och, mycket riktigt!
Året därpå dundrade en nära ett kilo tung bok ner på bokhandelsdiskarna. Eller var den nu dundrade. Lars Lerins böcker är inte så lätta att få tag i alla gånger.
Sydishav som den kom att heta innehåller ett flödande överdåd av bilder, akvareller, fotografier och teckningar från denna resa, som om man får tro texten, i stort sett var ångestfylld. Men konstnären måste ju ha varit i oupphörlig verksamhet? Liksom författaren? Hur kan han då över huvud taget ha haft tid att ha ångest?
Texten är till synes självbiografisk. Författaren låter oss följa med honom på denna expedition till ”Antarktis - den yttersta södern, Landet mitt emot Norden. En världsdel knakande och pustande av is, omgiven av världens stormigaste hav.”
Han berättar om förberedelserna. Förväntningarna är höga ”Astronauter har vittnat om Antarktis sett från rymden utstrålar ljus som en stor vit lykta över världens botten”.
Vi flyger med över tidsgränserna ända ner till Buenos Aires där vi nästa kväll äntrar ett Herkulesplan för vidare befordran. Det dundrar och är trångt och på slutet av sidan tretton ska vi strax landa på den argentinska basen Marambio på Seymour Island i Antarktis.
Författaren beskriver livet ombord samt de fascinerande scenerierna runt fartyget vilket i perioder ligger stilla i packisen. Så småningom når de dock land och till sist:
”här, mellan det klippiga nakna fjället och glaciärväggen finner vi Nordenskiölds tjärsvarta hus, en liten låda i solen, en fyrkant i evigheten.”
Under ett par ruskiga stormdygn övernattar författaren och några till på fastlandet.
”I pölen under pelarklippan ligger en stor fet sjöelefanthanne och andas.
Pingvindun yr som snöflingor
Småsten klirrar i glaciärkroppen
Glaciären släpar sin buk ner mot havet
Det känns som om man vore mitt uppe i själva skapelseprocessen
Bränningarna brakar mot land. Jag går försiktigt. Marken på vår tältplats är ömtålig, full med små irrgröna lavtussar.”
Mötet med den gamla valfångarön Deception Island är en sak för sig och har satt avtryck i flera fantastiska och välkända målningar. Hör här den litterära texten kring detta möte:
”…vi landar mitt i motivet.
Här skulle jag vilja stanna; upptäcka, anteckna i fred och ro, men måste lämna allt. Helikoptern har redan startat och jag hasar iväg med exponerande polaroidbilder långt ner i stövelskaften. Några av dem är så tillknölade att de blommar av kemi. Ändå räcker de som stöd för minnet. Husen står där. Och perspektivet skenar. Ljuset måste jag framkalla i huvudet, tempera svärtan.”
Efter att ha läst och erfarit boken Sydishav är man omtumlad, som när man kommer inomhus efter en kraftig storm och länge efteråt lever upplevelseminnet, som om man varit där. Och det beror inte bara på bilderna utan lika mycket på den gestaltande texten som aldrig påstår eller avgör utan tar mig, läsaren, med sig dit. Direkt till Deception Island.
I de senare böckerna, som till exempel Hemtrakter, har Lars gått upp i volym vilket är till fördel för de fantastiska målningarna.
Och Hemtrakter börjar lovande nämligen med text, Lars Lerins egen text bokstavligen från egen penna. Skrivstilen är inte särskilt svår att läsa, det är tydligen meningen att texten ska komma till läsaren i oanfrätt skick.
I den här boken känns det, trots bildernas dånande ekvilibrism, som om den litterära berättelsen ändå tar och tillåts ta övertaget.
Texten börjar lite trevande med närmast dagboksmässiga noteringar från vedskjul och lagårdar. Men sedan drar berättelsen iväg i en rent Frödingsk vindlande dans:
”Östpå skogen. Bortom Bråttomtjärn o Allmänningmossen, norrom Gäddtjärnsbråten och Kotjärn, Skabbhaget och Grävlingskullen vid Häggstödmossen, Klatterberget där ligger Skräddartorp. Och där bor Elsa med sina 28 katter.”
Och vi blir insläppta! Och vi får veta hur Elsa åker spark eller cykel ner till stora vägen en gång i veckan för att handla men det är tungt. Någon hemsamarit lär hon dock inte få så länge hon envisas med att leva mitt i skogen. En pensionärsetta står tom därnere i väntan på henne men hon kan inte flytta, överge katter och småfåglar som är beroende av att hon matar dem.
Inte nog med det. Dramatiken tätnar när vi får veta att en vassögd man i trenchcoat från hälsovårdsnämnden har varit där och kallat Elsas älskade katter för Sanitär olägenhet.
Efter ett tag kommer en annan man. Med gevär. Han skjuter de katter han kommer åt. Och omvärlden skrämmer Elsa att hon kan bli liggande i snön och dö alldeles ensam, de besvär henne att flytta ner till bygden. Distriktssköterskan säger att man kan bli konstig av så mycken ensamhet. Och så:
”Sent en höstkväll när regnet står som spön i backen bultar det bestämt på dörren.”
Men den här gången är det inte hälsovårdsnämnden utan stortjuven Magnus Magnusson som är på fri fot! Och han är full och blöt och hungrig så att Elsa måste ge honom mat och han rånar henne på hundra kronor och en katt. Lillkatten som har tar med sig under armen när han går!
Elsa blir rädd. Den femtonde kommer han tillbaks och slår ihjäl mej, tänker hon.
Hon beslutar sig för att provbo sin pensionärslägenhet.
Tyvärr släpper Lars berättelsen om Elsa där och övergår till att låta andra röster ljuda.
Men så. Mot slutet av boken återkommer Elsa i Skräddaretorp. Hon har flyttat ner till pensionärshemmet i Nordmark får vi veta som en nyhet.
Men vi drar vidare till Sjötomten där en sömmerska bodde, uppbrottet måste ha skett hastigt, askar med hyskor och en bunt mögliga tyger finns kvar och kvar i förädlad form är också strofer och uttryck ur Lars tidigare produktion och äntligen tittar varpen tillfälligt fram så att jag ser hur han diktar men snart är vi nere i själva materialet igen, i gestaltningen, i den ångande varma texten.
I Axels rum från 1989 diktar Lars Lerin om ett liv som funnits eller inte? Axel berättar själv, han växte upp i Munkfors och blev tidigt kantslipare på bruket:
”Det är länge sedan och ändå inte. Livet är så kort. Och lyckan är inte större nu än då. Det var en upplevelse att åka till Karlstad.”
Livserfarenheterna kommer eftertänksamt, som när Axel släpat hem en tacka i natten och hur detta får sedan föder ett lamm på själva julnatten:
”En liten rosig lammunge, vit i ansiktet som en katt. Jag var så glad att jag dansade med farsan inpå köksgolvet. Sedan stod jag hela julen i fjöset utan att se mig nöjd. Så glad kan jag aldrig bli mer.”
Familjen flyttar sedan till Sunnemo där Axels alla kusiner bor, han berättar om deras olika öden och, till exempel ”Gustav blev berömd för slagsmål. Ända in i Norge.”
Minsann.
Livsödena flyger förbi i Axels minne; ”Karl Olsson var stins tills han kom ut en dag och stoppade tåget i bara skjortärmarna”. Författaren ger verkligen svängrum för läsarens egen fantasi, tala om undertext!
Bilderna i akvarell i boken verkar alla gjorda efter gamla fotografier, också hela album gestaltas här, precis som i Mostrarnas tid. Den här boken är en pärla, litterärt såväl som konstnärligt.
Länge trodde jag att Axels rum var Lars Lerins bästa bok rent litterärt men det var innan förra årets bok såg dagens ljus, Axels väg.
Här kliver Lars Lerin definitivt över gränsen. Ja här breder han faktiskt ut sina litterära vingar med en sådan säkerhet att även den mest förhärdade måste erkänna att Lars Lerin är författare, en självständig, skönlitterär författare. Också.
Axels rum har utvidgat sig och öppnat sig utåt en väg – Axels väg. Själva bilderna i den här boken är gjorda efter gamla foton men den här gången har Lars Lerin inte målat dem, ej heller målat av dem, han har däremot bemålat dem, vilket lyft dem. Deras tidstonfall bildar en kongenial ram till den exakt tillskurna texten, byggd på berättelsen från Axels rum men här utvecklad, fördjupad, ytterligare gestaltad.
Boken är skriven i jagform och nästan som skriven av Axel själv i och med att texten är nedhamrad med hjälp av en gammal Halda antagligen, enstaka rättningar med blyerts förekommer även.
Boken börjar i ett vemodigt preludium där Axel låter oss få del av sin samlade livsvisdom efter ett långt liv vid bruket:
"Nu förstår jag att längtan består
hur långt man än reser
Det finns alltid fler blå berg”
”Man behöver inte resa till Amerika för att komma underfund med att himlen överallt är blå. Rötterna mår bäst där fröet såddes.”
Livet på bruket rullas upp över boksidorna. Det klassmässiga perspektivet gestaltas till exempel på detta underfundiga vis när pojkarna pallat äpplen hos doktorn som springer efter dem ända in i hemmet där pojken Frits hunnit in under sängen:
”men doktorn drog fram honom
och slog sönder käppen
över ryggen på Frits Stålberg
en fin spatserkäpp”
Den där doktorn var nog inget vidare.
Axel blev ”ovän med stålet
det var så hårt och vasst och kallt
jag skar mig undan för undan
och vi hade ingen annan doktor att gå till
än den som fanns”
Livsödena virvlar förbi, texten dansar fram som flingor på stora isberg: ”Mor Danielsson bodde med pojkarna sina i en liten stuga i Baggsta Tåget körde ihjäl den yngste en var dvärg och en blev präst en flyttade till Forshaga och sköt sig och en blev fiskhandlare i Kil.”
Livet kunde vara hårt. Men ”den som ville drunkna kunde gå ner till älven”. Sådan service bistods man med på järnbrukets tid.
Det verkligt intressanta med Axel är att han visar sig ha en konstnärlig ådra, det blir spännande som en thriller att följa hans öde på konstskola i Göteborg, den enkle kantsliparen som försöker klara sig i den annorlunda miljön och hur han sedan hemmavid fortsätter att skulptera. Krönet på denna märkliga bana blir att han gör Fridolf Rudins byst i Munkfors Folkets Park.
Och genom hela texten ljuder Axels röst som är Lars Lerins gestaltning som är god och sparsmakad litteratur!
Lars Lerins författarskap så här långt kunde knappast ha sett annorlunda ut, det ingår ju i större konstverk och utgör tillsammans med författarens egna bilder ett förhöjt verk där text och bild egentligen inte låter sig skiljas åt. Ändå har jag försökt göra det för att enbart få tag på ordkonstnären Lars Lerin.
Konstnären Lars Lerin dansar cancan framför oss, han är så bra att han kan göra vad som helst och hans auktoritet står höjd över varje diskussion.
Författaren Lars Lerin däremot väntar fortfarande ute i kulissen. Han tycker säkert att det är i sin ordning att konstnären balanserar på lina och med förbundna ögon, han vet ju att han kan sånt.
Det är möjligt att författaren anser sig ha det bra i kulissen, att han tycker det är rätt med målaren virtuosen ensam på scen i dånande applådåskor.
Men jag hoppas ändå att författaren Lars Lerin ska lyssna på de da capon som vill ha fram även honom. Kanske utan bildkonstnärens bilder till och med, men desto flödigare av litterära bilder i hisnande rörliga oväntade kompositioner och i flera breda berättelser som jag tror han bär på under sitt hjärta.
Allt det där som inte följde med färgen ner på papperet.
En översnöad husvagn med förtält och med planterade översnöade rododendron omkring är en fantastisk bild av livet, den lilla värmelågan och alla drömmarna. Men som den otacksamma beundrare jag är vill jag har mer, mer. Hur är den berättelsen, om dom som bor i husvagnen?
Berätta för oss Lars, skriv med ditt hjärteblod eller med en vanlig hederlig pc.
Jag längtar efter dina skrivna berättelser, jag vill se dem!
Läsa dem utsläppta i full frihet!
Läsa dej i hela din vidd.
-
Troligen skrivet i slutet av nittiotalet. Framfört bl.a. på ett Lerinvernissage i Borlänge
Bibliografi Lars Lerin:
![larslerin1298[1]](res/Default/larslerin12981.jpg "larslerin1298[1]")
![lars_lerin1[1]](res/Default/lars_lerin11.jpg "lars_lerin1[1]")
![1[1]](res/Default/11.jpg "1[1]")
© Aino Trosell - all rights reserved
