Min pappa var skrämmande tankspridd och det hände alltid oönskade saker där han drog fram. Som barn skämdes jag när han gjorde bort sig. Som vuxen och efter att han nu varit borta i många år kan jag komma ihåg en del intermezzon med ett skratt.

 

Min stora omvärdering gäller dock hans hanterande av sina större och mindre tillkortakommanden. När han till exempel kom åkande hem i samband med sin åttioårsdag klev han på fel buss i Borlänge med påföljd att bara bagaget kom fram som det skulle. Oroligt blickade vi ner i en resväska full med smutsig gubbtvätt men själv var han inte tillstädes. Men det var det bästa som kunde hände, förklarade han senare, hur skulle jag annars ha fått se Bergslagen!

En annan gång lånade han ut bilen till en som körde in den i en stenmur och sedan inte betalade. Men det var det bästa som kunde hända, förklarade min pappa Helmer, varför skulle jag ha en bil som bara kostade en massa pengar, försäkringar, skatter och även bensin, det är ju rena idiotin när man rätt tänker efter.

Den där hållningen är kanske ingenting att kopiera rätt av men ibland har jag faktiskt glädje av den som alternativ problemlösning. Till exempel hade grannen skaffat sig en hund som skällde tätt intill mig hela dagarna när han var på jobbet. Jag ville också jobba och stålsatte mig de första tre åren. Det måste gå, tänkte jag, för jag visste att ingen skulle förstå mig. I dessa trakter är det helt normalt att hundarna står ute och skäller, det är älgjakten som hägrar, en vecka om året.

När jag ringde för att klaga svarade han aldrig eftersom han såg på sin nummerpresentatör vem det var. Då gick jag dit med ett brev eftersom han aldrig var hemma när hunden levde rövare. Men inget svar kom.

 

Mina nerver var vid det laget nednötta till varpen. För att kunna skriva den bok som var på gång fick jag resa bort. Jag var borta i fyra månader och besökte hemmet varannan helg.

  Min man gick över för att försöka få till en lösning. Hussen blev tydligen upplivad för han föreslog att vi skulle stämma honom.

  Min man var utan betänkande med på det konceptet eftersom vi blivit en pendlarfamilj.

Men en rättssak mellan grannar kan aldrig bli bra. Vinner man så förlorar man ändå. Jag ville ha arbetsro. Inte en utdragen rättstvist och osämja.

  Återstod så bara en sak, vilken jag redan hade ställt i utsikt, nämligen att vi flyttade.

 

När beslutet väl var fattat gick allting så lätt. Vips stod en köpare där till vårt hus och det var bara början. Och nu säger jag som min gamle pappa; att hunden skällde så att jag till sist fick ändan ur vagnen var egentligen det bästa som kunde hända. Hur skulle jag annars ha fått uppleva att få bo en paradvåning mitt i Malungs city? Hur skulle jag annars ha blivit bekant med dem som köpte vårt hus? Och hur skulle jag annars ha kommit igång med drömmar om ett boende på västkusten där jag en gång började mitt fria liv en gång som ung? Hur skulle jag ha fått se alla de teaterföreställningar med flera kulturevenemang som jag nu kommer att bevista? Och hur hade jag annars sluppit undan all den snö jag härmed inte längre kommer att skotta eller allt det gräs jag inte längre avser att slå?

 

Visst ska man driva sina frågor. Jag är själv förvånad över att jag inte blev bitter av de där åren när jag inte kunde arbeta som jag ville i mitt fina arbetsrum. Men i vissa lägen kan det vara bättre att låta vågen komma och låta sig svepas med och tänka okej, nu blev det så här. Ibland är det som det är. Och ändå så kan det bli bra, ja till och med bättre.

Man ska välja sina krig. Det som tar alltför mycket energi kan man välja bort. I konsumentfrågor ska man stå på sig, om någon till exempel försöker sko sig på ens bekostnad så hjälper ibland bara blankt stål.

Men när det gäller omätbara värden såsom trivsel, arbetsro och atmosfär är det inte alltid värt krutet att ge sig in i en strid.

Det löjliga är att plötsligt gick det att flytta den där hundgården och de nya ägarna till huset kan nu åter sitta ute om sommarkvällarna och njuta av lugnet.

-

 

(Råd & Rön 2006)