Min relation till Camilla Ström

 

Jag såg det direkt och hjärtat började slå snabbare medan jacka och skor åkte av.

Jag gick till köket och tömde väskan, satte ner matdosan i diskhon.

  Kuvertet låg kvar på golvet i hallen.

  Jag skakade i hela kroppen.

  Jag tänkte att ingenting kunde hända, inte idag. Klockan var över fem, kontor och myndigheter var stängda.

  Jag hade nyss kommit hem från jobbet. Jag hade rätt att ta igen mig, rätt att ladda för morgondagen. Jag befann mig i min egen lägenhet, jag gjorde allting rätt. Att jag satte på ris till middag som även skulle räcka till morgondagens lunchlåda var normalt, det var så man gjorde, så man levde. Jag hade mitt arbete. Jag hade denna lägenhet. Jag hade mat i skåp och kyl och frys. Jag hade betalat hyran. Det fanns ingenting här som var galet.

 

Huvudet dunkade. Jag gick ett varv i vardagsrummet. Allt var sig väl likt? Jag fortsatte in i sovrummet. Så ordentlig jag hade blivit, alltid bäddad säng numera och inga kläder längre slängda. En kille på tjugofyra år som hade så bra ordning. Min mamma skulle ha himlat med ögonen och slagit ihop händerna om hon hade vetat. Så pedantisk var jag sannerligen inte när jag bodde hemma. I två år hade jag förhindrat att min mamma hade besökt mig här, trots denna ordning som skulle ha gjort henne glad.

Någon hade legat på sängen. Jag hade mina knep och jag såg det direkt. Det slarvigt tillrättalagda täcket, jag såg det med en gång.

  Nej, jag var inte mig själv. Ingen fick veta, fick absolut inte veta.

  Det var det där brevet, brevet som hetsade.

  Jag borde öppna det nu.

  Det vägde så lite att det hade seglat ända fram till hallbänken.

  Jag lyfte upp det och bar det till köket. Riset började bli klart.

  Kuvertet stod lutat mot mikron medan jag fräste upp lök och strimlade falukorv och rörde ner tomatpuré och crème fraiche.

  Jag slog på radion.

  Jag bytte kanal.

  Jag stängde av.

  Jag borde vara hungrig, jag inte hade ätit sedan lunch.

  Jag satte mig vid köksbordet och läste reklamblad.

  Till sist reste jag mig snabbt. Det var som det inte var jag som tog tag i brevet, grep en kniv och sprättade upp det. I blixtinklipp sprättade jag upp buken på en fisk.

 

Det var ett beslut.

  Det var ett besöksförbud. Jag var förbjuden att närma mig eller på annat sätt ta kontakt med Camilla Ström.

  Utanför lägenheten började det regna. Dropparna smattrade mot fönstret. Jag var lättad, lättad och rädd. Nu hade hon väl ändå tagit sig vatten över huvudet. Nu hade Camilla Ström gått över gränsen. Nu hade Camilla Ström passerat alla stationer. Nu skulle Camilla Ström få lida. Och det var ingenting jag kunde förhindra, hennes lidande. Inte det minsta. Tankfullt räknade jag knivarna i knivstället av trä som jag hade fått av min mor. Jag behövde inte vara rädd. Jag kände lättnad.

 

Maten smakade bra. Efter ett tag slog jag på radion.

  Jag kom på mig med att gnola med, när jag diskade.

  Jag tänkte på Camilla Ström. Som nu hade lyckats utverka besöksförbud. Vi var därmed förbjudna att ha någon som helst kontakt med varandra. Relationen var slutgiltigt bruten.

  Jag slog på tv:n för första gången på flera veckor. Jag såg en långfilm den kvällen från början till slut. Efteråt beslöt jag mig för att gå ut.

  Jag tog en promenad fastän timmen var sen, strövade runt på regniga och öde gator. Jag andades höstluft och vandrade mig utmattad. Somnade efter midnatt men hade ändå inga problem när mobilen plingade klockan sex.

  Jag hade mycket att ta igen.

 

Tre år tidigare hade jag kommit till staden efter en destruktiv arbetslöshetsperiod i min hemby. Min mor var ömsint men samtidigt sträng och det var hon som mer eller mindre slängde ut mig. Man skulle inte ligga andra till last. Jag visste ju detta men hade sjunkit ner i jag vet inte vad och gjort natt till dag, jag låg med min dator skulle man kunna säga.

  Det var hemskt när mamma bryskt vräkte ifrån gardinerna, hotade att kasta datorn på tippen och lovade förfölja mig i varje sekund om hon så skulle få sparken för frånvaro, bara jag tog mig samman.

  Det var jobbigt. Men sedan var jag glad att hon den gången tvingade mig att få ändan ur. Tur var det dock att jag inte hade hela bilden klar för mig av vad som väntade.

  Jobbet var okej. Jag var inte den första unga människa de hade på prov på monteringen och tydligen blev de positivt överraskade över att jag höll tiderna och dessutom var intresserad, jag lärde mig snabbt hur man sätter samman elektriska häcksaxar.

  Så klart var jag intresserad. Det var bara smart. Att dra benen efter sig i åtta timmar varje dag hade varit betydligt mer ansträngande än att gå in för arbetsuppgifterna, tiden gick mycket fortare då och jag kom fortare med i ackordet.

 

Efter en provanställning på sex månader fick jag fast. Mamma bjöd på entrecote och starköl när jag kom hem den helgen. Hon visade därmed att jag var att betraktas som vuxen. Nu fattades bara resten.

  Jag förstod alltför väl vad hon menade men gav henne inte ett lillfinger en gång. Kärleken den obefintliga var sannerligen mitt eget problem och i allra högsta grad privat. Det hade hon inte med att göra.

  Vad sysslar du med på kvällarna? hon försökte få svar på sin undran.

  Jag berättade om barndomsvännen Gustav som var lika gammal som jag och som nu jobbade i samma stad. Två gånger i veckan träffades han och jag på gymet. Vi bastade efteråt och snackade. Kallpratade för att vara ärlig men han fyllde ändå ett så kallat socialt behov. Och uppenbarligen var även jag en kontakt som Gustav behövde. Vi var lite enstöriga bägge två. På helgerna kunde vi gå på en pub någon gång ifall jag stannade kvar och inte åkte hem till byn, till mamma. Vi satt där med våra öl och glodde och sedan gick var och en till sitt igen.

  I övrigt var jag mest på Facebook, Skype och MSN. Jag hade vänner över hela världen. Den världen var på ett helt annat sätt. Jag kände mig sällan ensam. När jag var hem hjälpte jag min mor med hennes dator. Hon var oerhört imponerad över mina så kallade kunskaper och förstod nog inte riktigt hur lite hon själv visste och hur lätt det egentligen var, det jag gjorde. Hon ville bara kunna ta sig ut på Blocket och Tradera samt att läsa en och annan blogg, skriven av forna väninnor.

  Jag hade fast jobb, en lägenhet, en gammal bil, en halvgammal mamma och en vän. I datorn hade jag hela världen. Jag hade inga problem egentligen. Jag var bara tjugotvå år och nöjd med att jag hade kommit så här långt.

 

Aldrig kunde jag drömma om att kärleken fanns närmare än jag trodde. Den fanns bara två dörrar bort på min loftgång.

  Jag såg henne då och då, liksom en del andra grannar. Vi hälsade och bytte något ord om vi till exempel samtidigt skulle till soprummet. Distansen var dock självklar, så som det är i moderna hyreshus.

  Därför blev jag paff när det ringde på dörren en kväll och Camilla Ström stod utanför. Jag visste inte ens hennes namn då men vi hade ju hejat flera gånger så jag bjöd henne att stiga på. Jag trodde att hon ville låna något.

  Hon skakade som ett asplöv och jag tänkte att det berodde på klädseln, hon hade bara ett tunt och ärmlöst linne på sig och tighta jeans. Hon var mycket smal. Och vacker. En reflexion som jag genast skyfflade undan, hon var ju en granne som bodde ihop med en man. Vad var det hon ville, låna mjöl eller socker?

  Hon bad att få sätta sig. Sedan kom tårarna. Hon bodde ihop med en dåre. Hon lyfte undan sitt långa mörka hår och bad mig att titta på halsen.

  Där fanns röda flammor.

  Han hade försökt strypa henne. Hon hade precis lyckats smita iväg. Han visste inte att hon var här. Hon var i tillfällig säkerhet.

  Jag var bara tjugotvå år. Nu när jag är tjugofyra är jag minst tjugo år äldre. Men då förstod jag inte. Jag blev rädd. Jag tänkte att han kunde komma efter och min första replik blev därför att vi måste ringa polisen.

  Det ville hon inte. Ingen skulle tro henne. Hon visste nog. Det var inte första gången han tog struptag på henne. En gång hade hon bott i en hel månad på en skyddad adress innan hon vågat sig tillbaka. Men hade hon fått någon hjälp av polisen? Knappast! De hade avskrivit ärendet! Hon nästan skrek ut det sista, hur polisen hade svikit.

  Varför? Varför hade hon gått tillbaka? Han verkade ju helt störd. Hur vågade hon alls vara i närheten av honom?

  Hon sa att det inte gick att förklara, alla hot, att hon var insnärjd och tillintetgjord, att hon helt var i hans händer. Kanske älskade hon honom då, men inte nu. Han var inte alltid hård. Han kunde vara mjuk också och kanske var det verkligen som han påstod att det var hon som provocerade honom.

  Jag svarade att inga provokationer i världen kunde ursäkta våld mot en svagare individ. Jag höll på att säga tjej, för det var vad jag egentligen menade, men jag visste inte ifall hon var engagerad i det där genusköret, det kunde bli fel.

  Kvinnojouren hade sagt att hon var medberoende, att hon tog på sig skulden för hans övergrepp. Hon var medveten om det nu. Hon hade stora problem med sig själv.

  Jag bjöd på te. Hon lugnade ner sig. Hon såg på mig och hennes ögon sög in mig. Hon betraktade mig. Jag kände mig belyst. Under hennes tunna hud på kinden ringlade blåa vener. Hon såg ut att frysa. Jag hämtade en filt från sovrummet som jag räckte henne. Jag hade velat svepa den om henne men vågade inte.

  Hon svepte den om sig själv och log för första gången. Hon sa att det var snällt. Att jag var snäll.

  Vi pratade länge. Det var mest hon som pratade. Det kändes som ett privilegium att sedan få ha henne som gäst över natten. Jag erbjöd henne min säng men hon föredrog soffan. Allt skulle säkert ordna sig. Hon skulle besöka Socialbyrån redan nästa dag. Och Arbetsförmedlingen. Hon hade inget arbete. Hon hade gått estetprogrammet och sedan jobbat med det ena och det andra men alla bråk hade orsakat ogiltig frånvaro, hon hade fått gå från sitt jobb.

 

När jag kom hem på eftermiddagen var hon kvar. Jag blev glad. Det kändes som ett förtroende. Hon litade på mig. Och fast hon inte var min tjej blev jag stolt. En tjej, en kvinna, hade sovit över. Jag var inte ensam. Det kändes häftigt att någon väntade på mig i lägenheten.

  Hon sa att hon hade mått för dåligt för att kunna gå ut. Och att min lägenhet var perfekt eftersom hon bakom köksfönstrets persienner kunde ha full koll när exet lämnade deras lägenhet. Därmed hade hon kunnat smita dit och hämta sina saker när han hade varit ute.

  Nu såg jag den stora sportbagen. Det var ju klart att hon måste få hämta sina saker. Hur fortsättningen sedan skulle bli ville jag inte dra upp eftersom hon verkade så skör. Jag kände en stor ömhet välla upp. Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa henne. Jag hade hamburgare och klyftpotatis i frysen och hon åt med god aptit när jag ropade från köket att det var klart. Jag var glad.

  Hon sa att det var så skönt att vila ut hos mig. Sedan satt hon hela kvällen och berättade om allt förfärligt som hade hänt när hon levde med exet. Jag tvingades höra på detaljerade beskrivningar av sexuella övergrepp, inte bara våldtäkter utan även andra perversioner, hennes liv hade varit nattsvart, så nära rent fysiskt min egen trygga grötlunk. Jag hade ingenting vetat om det som hade skett bara några meter bort.

  Jag upprepade att polisen var den rätta instansen, men hon vägrade. Inom mig kände jag en stor vrede. Jag skulle vilja slå ner den där mannen på samma sätt som han vid ett flertal tillfällen hade slagit ner henne och sedan förgripit sig på henne när hon hade legat där medvetslös och värnlös.

 

Efter en vecka frågade jag försiktigt hur hon hade tänkt sig? Det kom ju en framtid. Skulle hon försöka få tillbaka lägenheten? Hur gick det med jobbsökandet?

  Några pengar hade jag inte sett till men det var ju en ren bagatell. Självklart stod jag för allt så länge hon själv inte förde sådant på tal.

  Den kvällen kom hon och la sig i min säng. Jag reste mig och tänkte gå och lägga mig på soffan, jag gissade att hon kanske hade fått ont i ryggen.

  Men då sa hon att jag kunde ligga kvar, det var ingen fara. Hon ville att jag skulle ligga kvar. Ligg kvar snälla, sa hon.

  Jag var blyg och het och låg på helspänn med min knallhårda erektion. Hon omfamnade mig och kysste mig så att jag såg stjärnor. Hon klängde på mig och jag smekte henne försiktigt, sedan alltmer ivrigt.

  Mina sexuella erfarenheter var högst marginella, jag kom för tidigt en gång i fyllan och villan med en lika berusad tjej som sedan inte ens hälsade. Det var hela min meritlista. Skulle jag nu äntligen få vara med om allt detta på ett riktigt sätt?

  Hon viskade att hon inte kunde. Det gick inte. Hon led av en sjukdom som kallades vestibulit, sannolikt orsakad av de traumatiska upplevelserna med exet. Det skulle inte gå.

  Men jag fick smeka henne. Hon lärde mig hur jag skulle göra. Jag sov ingenting den natten och kom i duschen sedan, en ren bagatell.

 

Hon stannade hos mig. Våra nätter var heta. Min njutning var att hon njöt. Min utlösning skedde direkt emot kaklet, ingenting att ens fundera över.

  Hon verkade sova mycket när jag var på jobbet. På kvällarna var hon dock pigg. Vi lagade mat, såg på film, sällan gick vi ut. Hon var fortfarande rädd. Jag tvingade mig att leva i nuet, ja jag njöt av det. Morgondagen skulle ta hand om sig själv. Det blev ofta väldigt sent.

 Till Gustav sa jag som det var, att jag nu hade en tjej och inte längre kände för att hänga på någon pub. Fast vi kunde väl ses. Någon gång. Hur han egentligen reagerade vet jag inte.

  Min mor undrade varför jag aldrig kom hem numera. Jag svarade hemlighetsfullt. Hon blev glad, hon förstod vad jag antydde och jag kände hur hon stålsatte sig för att inte överösa mig med en kanonad av frågor: Vem är hon Vad heter hon Var bor hon Hur träffades ni? Ingenting sådant. Mamma var bra.

  Camilla Ströms mamma var död och pappan bodde utomlands med en ny kvinna. Camilla Ström idealiserade honom och jag ville inte såra henne med det jag tänkte om en far som aldrig hörde av sig trots att han var så älskad av sitt enda barn. Min far var alkoholist, det var en helt annan sak, han kunde inte ens ta hand om sig själv. Han hade misshandlat min mamma när det begav sig. Jag hade slutat hoppas på honom. Camilla Ströms far däremot, var en direktör av något slag, han var rik och fantastisk. Jag fattade inte varför han inte brydde sig om henne. Fast enligt henne var kärleken ömsesidig, det var bara så att han hade ont om tid. Men en dag skulle han bjuda ner oss till Rivieran.

 

Ibland grät hon och var svår att trösta. Hon var labil. Jag ville hjälpa henne och kom slutligen fram till att hennes sovande på dagarna var osunt och var något som jag borde hjälpa henne ur. Jag mindes mitt eget degande där hemma och tog sats.

  En kväll sa jag lätt att nästa dag förväntade jag mig att hon gick till Arbetsförmedlingen. Jag ville se papper på vilka jobb hon hade sökt, kanske hade jag något råd att ge.

  Hon blev stel. Hon stirrade på mig. Sedan grep hon en tallrik och kastade den utan förvarning i väggen så att den gick i tusen bitar med matrester och allt. Jaså jag ville bestämma över henne? Jag ville bli av med henne? Ja hon var då inte den som tänkte stanna en minut till.

  Utan att vänta på svar rusade hon ut i hallen, slängde ner alla sina tillhörigheter i den stora bagen och gjorde sig klar att sticka iväg.

  Jag var chockad. Allt kom blixtsnabbt och så oväntat. I sista stund fick jag ett grepp i hennes jacka, vart tänkte hon ta vägen? Vid det laget hade hennes ex flyttat. Hon tänkte väl inte följa efter honom? Hade hon hans adress?

  Hon svarade att hon sannerligen inte tänkte byta ut en idiot mot en annan och vart hon tänkte dra hade jag inte med att göra.

  Det slutade med att jag bönade och bad att hon skulle stanna. Jag lovade att aldrig mer ifrågasätta hennes omdöme och tankar vad gällde jobbsökande eller sätt att leva. Jag lovade att köpa henne något, vad hon ville, ja vad som helst. Bara hon stannade.

  Jag köpte henne en ny kappa och nya, svindyra stövlar. Fickpengar fick hon hela tiden, så mycket hon behövde, jag ville inte göra henne generad, jag bara gav.

  Hon var nöjd. Hon låg hos mig i sängen som vanligt och blev älskad så som jag hade lärt mig. Jag var tacksam. Jag var beredd att göra allt för henne.

 

Två veckor senare när jag kommer hem är det mörkt i lägenheten. En underlig stämning redan i hallen.

  En rörelse i rummet. Jag tänder i taket och får en chock. Lampan går inte att tända. I ljuset från hallen ser jag hur taklampan har lyfts ner och ersatts av ett blått nylonrep i kroken. Hon sitter där i mörkret nedanför repet utan att säga ett ord.

  Det blev kortslutning i min hjärna. Jag rusade fram, rusade omkring, fick ner repet och hängde upp lampan igen som om det skulle hjälpa. Som om det skulle kunna ändra. Att hon hade tänkt ta livet av sig. Jag skakade henne. Jag grät. Jag sjönk ner i soffan och jag grät länge. Medan hon bara satt där.

  Det hade kommit ett brev. Hon anmodades infinna sig på Arbetsförmedlingen annars skulle hennes socialbidrag dras in.

  Jag hade aldrig sett några pengar. Ändå höll jag med om att det var hemskt. Jag hade hållit med om vad som helst. Men vad kunde jag göra? Hur kunde jag hjälpa henne? Det var ju som det var.

  Hon sa att jag var en idiot.

  Jag sa att hon inte behövde krusa de där dårarna, jag tjänade ju pengar. Då blev hon lite gladare. Vi hade börjat dricka vin. Och nu hade vi något att dränka, eller att fira om man så ville.

  Jag firade, från jobbet. Fast jag visste att det var fel.

Sedan flyter minnena ihop. Visst gick jag till jobbet. Men jobbet var bara en parentes i ett allt mer hektiskt leverne.

  Jobbet var ändå min livlina. Jag kom ibland stinkande av gammal fylla direkt från våra nätter utan att ha passerat sömn. Jag blev tack vare detta bemött med någon sorts respekt, detta att jag trots allt försökte.

  En lördagsmorgon när jag inte hade sovit på så många nätter att jag inte kunde komma till ro ens om jag försökte, fick jag ett utbrott. Jag sa att om hon inte började sköta sig och skaffa ett jobb och om vi inte började leva som vanliga människor så skulle allt gå åt helvete med såväl mig som vårt hem för nu skulle hyran betalas. Alla mina besparingar var slut och jag var skyldig på jobbet, hade tagit ut förskott. Jag var black.

  

Hon kastade sig mot kaklet. I badrummet. Hon slog upp ögonbrynet, det sprack och blodet vällde fram. Det var blod överallt. Hon kastade sig helt okontrollerat, jag tänkte ordet Alkoholpsykos, var jag nu hade hört det. Allt gick mycket snabbt men till sist fick jag grepp på henne. Du kan inte neka! skrek hon. Du kan inte neka till att du tog tag i mej! Hon skrek så att grannarna snart kunde komma in. Det hade de gjort förr när vi hade hållit på sent. Deras tålamod var på upphällningen. Och vad skulle de nu få se? Och höra, från hennes mun?

  Jag var ung och dum. Jag bad henne lugna ner sig och jag tog till det enda vapen jag hade, det som jag innerst inne visste höll henne kvar hos mig. Jag sa att jag skulle ordna pengar, mera pengar, jag fick säkert låna av min mor.

 

Min mamma skickade tiotusen direkt när hon hörde vilka stora skador min bil hade fått när en höststorm hade fällt ett träd över den, så kallat force majeure.

  En kille i huset bredvid spottade på marken precis när jag passerade. Det var nog en tillfällighet, det var säkert inte meningen, tänkte jag trots hans svarta blick.

  Hon mådde inte bra. Jag såg det. Jag tänkte än en gång att det bästa ändå vore om hon kom igång med ett arbete, träffade andra människor. Visserligen la jag märke till att hon hade varit ute ibland när jag hade varit på jobbet. Jag kommenterade aldrig detta, vågade aldrig fråga men jag såg kvitton från pizzerian och H&M, och att stövlarna var fuktiga. En gång hade hon varit hos frisören. Jag sa att hon var söt. Hon log till svar men förklarade inte var hon i övrigt höll till när hon gick ut på dagarna.

  Nu sa jag att jag kände till ett ledigt jobb hon säkert kunde få. Byggmarknaden bredvid mitt eget jobb sökte folk, vi skulle kunna samåka. Av någon anledning var jag rädd fast jag bara ville hjälpa henne.

  Hon var helt lugn. Så bra sa hon. Så utmärkt bra att jag tog tag. En byggmarknad? Hon som var så bra på spik och bräder, var det så jag menade?

  Nu stod hon plötsligt upp och skrek och ett tu tre befann hon sig i köket, jag hörde glas krossas, hon skrek hela tiden och det small emot dörrar och karmar. Jag rusade men hon hade redan lyckats skära sig på armarna och dunkat näsan i ett skåp, hon blödde överallt och skrek precis hela tiden och samtidigt bankade det hårt på dörren.

  Jag öppnade. En granne med klotrunda ögon. Camilla Ström skriker: Äntligen Han Tvingar Mej Jag Får Inte Gå Min Väg! Och grannen, han hjälper henne att plocka ihop, det går fort. Hon gråter hela tiden, blodet rinner och han säger att det här ska du få ångra din jävel, det här ska du få sota för!

 

Tystnaden har varit olycksbådande. Jag har bara ätit, sovit, gått till jobbet, hukat och gömt mig i mörkret som om jag vore skyldig fast jag inte är det.

  Ett besöksförbud. Jag är lättad. Med lätta steg kommer jag hem från mitt jobb.

  Det kunde ha varit värre. Jag tror mig veta att hon bor hos den där killen ett hus längre bort.

  Jag ska flytta, så snart jag får råd. Jag förstår att hon lider av någon sorts psykos eller vad det heter. Hon lever i en fantasivärld med vanföreställningar och jag är inte ens säker på att den där fantastiska pappan alls finns. Eller att det som hände hos exet verkligen har ägt rum. Jag vet ingenting. Men hennes desperation var äkta. Hon hade kunnat hänga sig i min lägenhet, det hade verkligen varit möjligt. Hon var en störd och olycklig människa. Jag ville inte tänka på hur hon närapå hade sänkt min egen tillvaro, hänsynslösheten, men man blev väl självfixerad när man inte mådde bra.

Jag bereder mig att börja laga ett riktigt busmål på makaroner och bacon och grädde och senap. Jag har aptit.

  Då ringer det på dörren.

  Här ringer sällan någon på dörren. Vem kan det vara?

  Det ringer igen. Jag öppnar en springa. Men stänger omedelbart.

  Det är hon!

-         Öppna. Jag vill bara prata.

-         Jag har besöksförbud. Jag får inte vara i närheten av dej.

-         Ingen behöver få veta. Det är riskfritt dessutom eftersom det är jag som  

           söker upp dej.

-         Vad vill du?

-         Öppna! Jag saknar dej. Jag har saknat dej så mycket…! Öppna, älskade!

-         Det går inte. Jag kan få fängelse. Du har ju anmält mej.

-         Jag ska förklara. Bara du öppnar. Jag lovar. Allt ska bli bra.

-         Tyvärr. Jag kan inte.

-         Åh. Jag håller på att kissa på mej. Du kan väl åtminstone låta mej få låna

           toaletten!

-         Gå tillbaka dit där du kommer ifrån.

-         Det är långt. Jag orkar inte hålla mej. Snälla! Jag lovar att gå direkt sedan.

-         Du måste gå, Camilla!

-         Jag kissar på mej, det är säkert. Det tar bara ett ögonblick, jag svär!

Jag känner mig ogin och dum. Hon är ju bara en svag liten tjej. Toaletten ligger innanför dörren, hon behöver inte ens komma in i lägenheten.

  Så jag öppnar.

  Och hon kommer farande.

  Som en projektil, rusar förbi mig ut i köket det slamrar och smäller och nu är det knivar som gäller. Hon skriker att jag vill fördärva hennes liv, att jag inte lämnar henne ifred, att jag inte kan hålla på så här. 

  Blod på kylskåpet, blod på golvet, blod på diskbänken och mest av allt blod över hela henne. Hon har skurit sig nära halsen och nu är det jag som skriker, jag får tag i en handduk som jag vill trycka mot hennes sår. Men hon parerar, slungar i förbifarten en kniv rätt emot mig, jag duckar och den nitas fast i väggen otäckt sjungande.

  Oväsendet har åter lockat till sig grannen som stel av fasa lyfter sin mobil medan hon störtar sig i hans famn, snorig och blodig och med tårarna forsande. Jag, utan en skråma, står som ett fån på mitt golv.

  Nu hör jag sirenerna i fjärran och jag tänker: vem är jag? Kanske har jag en siamesisk tvilling. Vi sitter ihop i bröstkorgen och delar alla inre organ och hela blodomloppet?

  Ständigt denne följeslagare som jag älskar som jag hatar som är jag och ändå inte jag. En främling.

  Vad är det egentligen som har skett?

  Vem är jag?

  Vem har dragit ut alla dessa knivar ur stället?

  Vem är galen? Camilla eller jag?

-