Aino Trosell

 

 

Modiga arkeologer

 

Arkeologi är en disciplin vars syfte är att frilägga, identifiera och tolka fynd av historisk karaktär skapade av människor.

  Det finns idag en modern variant av arkeologien och denna gren befinner sig i en expansiv och accelererande utveckling. Utgrävningar har företagits i tre världsdelar, Sydamerika, Afrika och Europa. Denna moderna arkeologi kännetecknas, förutom av det grannlaga friläggningsarbetet, även av ett omfattande detektivarbete. Därtill ett polisarbete.

  Den moderna arkeologien ägnar sig uteslutande åt att frilägga gravar. Färska gravar – så färska att mjukdelarna på de dödade, ja de mördade, ännu inte har  hunnit förmultna.

  Så långt man kan komma från nöjesläsning är det att ta del av ”The Graves Srebrenica and Vukovar”, en skildring av helvetets gigantiska soptippar dit de olyckliga dumpas sedan de torterats, massakrerats, dödats med kniv eller skott i nacken. En del levde ett tag, det kan man se vid friläggandet, innan de dog av kvävning och av sina skador.

  Uppgiften att gräva upp dessa halvruttnade kroppar ur sina massgravar dit de slängts huller om buller kan vid första anblicken verka så motbjudande att man förundras över att någon över huvud taget vill göra det. Jag har ett minne av en skildring från ett koncentrationsläger under nazismen där judar hellre lät sig skjutas än att utföra liknande uppgifter ty bara stanken var fullständigt outhärdlig. Vad är det för perverterade figurer som åtar sig såna här jobb?

  Under läsningens gång blir jag dock alltmer imponerad av dessa undersökares hängivenhet och av deras mod. De första utgrävningarna skedde i Argentina och Guatemala, därefter arbetade de i Rwanda och i andra hälften av nittitalet behövdes deras vid det laget spetsade kunskaper i det forna Jugoslavien.

  Bevekelsegrunderna är djupt humanitära och jag skäms över min första reaktion som var äckel. Dessa läkare, som medvetet valt bort betydligt glamourösare discipliner, drivs av en vilja att i första hand hjälpa de anhöriga men också av sitt patos – detta får inte hända igen! Och om det händer ska brottslingarna vara medvetna om att det inte är så lätt att dölja förbrytelserna. Hela världen ska veta att dessa utgrävningar isåfall återupprepas. Som en av dessa moderna arkeologer uttycker saken: ”döda ben ljuger inte och de glömmer aldrig”. Det gäller bara att locka av dem sina hemligheter. Noggrannhet är a och o, inte minsta finger får försvinna, det kan bära det avgörande beviset vem den döde var, om han blev torterad, hur han dog. I utrustningen ingår jättelika kylcontainrar, röntgenapparatur och DNA-analyser. Anhöriga får lämna prover, ingen möda sparas för att åtminstone några ska få gråta ut, sörja sina döda, inse att tvivlet och det fåfänga hoppet bara äter upp dem inifrån. Tusentals muslimska män massakrerades efter Srebrenicas fall, kvinnor och barn flydde för sina liv. Ratko Mladi´c intog triumferande staden och sa att han överlämnade den som en gåva till det serbiska folket. Han vann, den gången, över såväl muslimer som över de FN-styrkor under vilkas beskydd staden skulle känna sig trygg.

  Krigen är de galna männens verk. Man kan misströsta. Men det finns riktiga män, med hjärta, empati och med vilja att göra något. Jag läser om dem i The Graves. De grävde dag och natt tills de inte själva kände stanken, vid ett möte ombads en av dem att lämna lokalen, han hade inte varit ur sina kläder på flera dagar. De var besatta av att frilägga sanningen. En natt öste regnet ner och de halkade omkring på de snorhala kvarlevorna, gravens sidor gav vika och de höll på att själva bli begravda.

 Om sanningen inte längre vore det första som offrades i krig skulle förnuftet ha en chans att ta scenen i besittning. Våldsberusade galningar måste ställas till svars var de än befinner sig.

  De döda är pålitliga vittnen.

 

-

 

SEKO-magasinet

 

 

© Aino Trosell - all rights reserved

mail@ainotrosell.se