Pjäser

 

Debuten som dramatiker skedde 1982 efter en beställning från tv på en 60-minuters tv-pjäs om en socialassistent. Jag skrev då Tårar vinner inga krig.

Erfarenheterna från tv gav sannerligen ingen mersmak. Så respektlöst hade jag inte blivit behandlad på någon arbetsplats.

  Jag tänkte aldrig mer skriva dramatik!

 

 

1985, utlyste Kulturrådet i samarbete med Fria Proteatern en dramapristävling om "Bästa manus med motiv från arbetslivet".

  Jag låtsades inte om inför mig själv att jag satt och skrev en pjäs. Det var ju bara en lek och ett tidsfördriv, lite pippel. Som tur var skickade jag in den, helaftonspjäsen Vi lever vi lever.

Och vann! I konkurrens med 123 andra.
Då bestämde jag mig för att trots kränkningarna av den där tv-regissören ändå ge mig dramatiken i våld.

 

Till dags dato har det blivit nio uppförda pjäser samt två som står och väntar:

 

Tårar vinner inga krig (Tv 1 1982)

Vi lever vi lever (Fria Pro/Stockholms Stadsteater 1987)

Dyk (Örebro länsteater 1989, Scenforum Kristianstad 1996)

Eld i berget (Teaterföreningen Eld i berget 1988, 1989, 1990, 1991, 1992)

Lusten finns - Gråten är borta (Ulleruds kultur & teaterförening 1991, 1992, 2003, 2004)

Tokans dröm (Arbetsmiljöfonden/Astrid Assefa 1992 och framåt)

Masungen (Teaterföreningen Eld i berget 1993, 1994)

Pojkjäveln (Teater Äsch, Sundsvall 1996 och framåt)

Isbränna (Unga Riks 2000)

Nyårsnatt (2008)

Tjäderlek (2010)

 

Dessutom har jag skrivit sketcher till kabaréerna Helga Wrede och Den stora smällen (Teater Colombine 1996, 1997)

 

 

 

Hur får man tag i dessa pjäser?

 

Gå till: www.dramadirekt.com

 

 

 

 

Vad handlar pjäserna om?

 

Nedan följer korta referat av pjäserna, hur långa de är och hur många manliga resp. kvinnliga roller det rör sig om.

 

Tårar vinner inga krig är en tv-film. Den finns säkert i tv:s arkiv och någonstans har jag manuset. Arbetet med tv var en judaskyss - jag fick bra betalt men förväntades sälja min själ. Jag var oerfaren och blev hunsad av en macho-regissör med egna författarambitioner. Professionalismen på tv vid den tiden var inte den bästa. Hoppas den är bättre nu.

 

 

Vi lever vi lever är en helaftonspjäs för tio manliga och en kvinnlig skådis. Den tar ungefär två timmar med paus att spela.
  Pjäsens tes är: nå vad, om vi nu verkligen får vara med och dela och bestämma à la Folke Fridell?
  Svar gives icke men vi får vara med i det röriga kollektivet av överblivna varvsarbetare som startat eget och därmed anses förverkliga en form av socialism. Men hur blir det? Jo gubbarna trampar på i gamla hjulspår där den före detta basen förväntas sköta allt tänkeri och vara bas även nu trots att de ska dela på allt, alltså även ansvaret.
  Pjäsen är humoristisk och ställer angelägna frågor om medinflytande, ansvar och kamratskap. Kritiken var också välvillig om än inte översvallande när pjäsen hade urpremiär på Scalateatern i Stockholm 1987. Uppsättningen var en samproduktion mellan Stockholms Stadsteater och Fria Proteatern. Någon publikframgång blev den dock inte.
  Bland skådespelarna märktes: Reine Brynolfsson, Jan Mybrand, Antonio di Ponziano, Stig Torstensson, Torsten Wahlund och Hans Wigren.
  Den har inte spelats sedan dess.

 

 

Dyk är en helaftonspjäs för sex manliga och en kvinnlig skådis. Den tar ungefär två timmar med paus att spela.
  Ett tryckkammarspel skulle man kunna genrebeteckna denna pjäs. De fem proffsdykarna har plötsligt fått med sig en kvinna i tryckkammaren på väg ner till etthundraåttio meters djup! Strax före mellanakten inträffar dessutom det som inte får hända: lost bell. Kamrater försvunna nere i djupet... Existentiella frågor står på sin spets.
  Urpremiären i Örebro gav fina recensioner och pjäsen gick även publikt hem. I rollerna kunde man bland annat se: Jan Koldenius, Mikael Nyqvist (som här debuterade såvitt jag vet), Gunilla Orwelius och Ecke Olsson.
  Sedan dess har den spelats ytterligare en omgång, 1996 i Kristianstad av den halvprofessionella teatergruppen Scenforum.

  Även i Kristianstad kom det mycket folk och tidningarna skrev positivt.

 

 

Eld i berget tar ungefär två timmar med paus att spela. Den kräver ganska mycket folk, de flesta dock statister. Sex kvinnor och åtta män har större roller.
  Pjäsen lämpar sig för vilken som helst Bergslagsort som vill göra något roligt.
Handlingen utspelar sig vid förra sekelskiftet och cirklar kring fyra malmvaskerskor och deras bekymmer med karlar och pengar och skvaller och malmfynd. Orten Långban finns fast förankrad i manuset men är lätt att byta ut mot Hällefors, Avesta eller Surahammar. Det viktiga är humorn, värmen och poesin.
  Tolv specialskrivna, medryckande låtar med musik av Bert Deivert ingår även liksom en äkta gammaldags auktion.

 Eld i berget skrevs på beställning åt Långban gruvby där den blev mycket uppskattad och orsaken till att den livaktiga Teaterföreningen Eld i berget bildades.
Fem somrar spelades den av glada amatörer från Långban och Filipstadstrakten. Ungefär tvåtusen personer per sommar såg pjäsen, många återkom år från år. Det var folkfest. Kritiken var mycket positiv.
  Sommaren 2008 firade teaterföreningen 20-årsjubileum med utställning, mat och minnen. Veteranerna kom. Och än levde drömmen om att åter få sätta upp pjäsen, det fattades dock män, gruvarbetare och disponent.

2010 lades föreningen ner. Det enda som finns kvar är glada minnen. Och manuset förstås! 

 

 

Lusten finns - Gråten är borta skrevs på beställning av ABF Värmland 1992 som ett försök att gjuta liv och mod i den betryckta bruksorten Deje med sitt nedlagda pappersbruk.
  Samma liv och folkfest som i Långban blev det inte och pjäsen spelades bara i ett par somrar, på en mycket vackert belägen scen vid Klarälvens strand. Musiken gjordes av Anders Edwall . Kritiken blev till största delen positiv. Ensemblen spelade även in en musikkassett med pjäsens specialskrivna låtar.
Handlingen cirklar kring den vilda Mona på Mon som tänker bli "Dejes svar på Madonna". Dessvärre blir hon kär i en stockholmare och hamnar i en omöjlig konflikt mellan ropen från denna utarmade bygd och lockelsen av att få komma in i värmen och för en gångs skull röna lite uppskattning för den hon är.
I nostalgiska tillbakablickar lever hennes föräldrar upp, tänk så bra vi hade det på den tiden. Men Mona är inte hjälpt av romantik, hon behöver en karta för att kunna orientera sig in i nuet och framtiden... .

Inför tioårsjubileet av den sista föreställningen blev jag helt överraskande kontaktad av en delvis ny och yngre grupp teatermänniskor från Deje som åter ville spela pjäsen. Resultatet blev en uppskattad ompremiär 2003.

  2004 spelades ånyo pjäsen, delvis uppfräschad.  Ett samarbetet har även etablerats med ett teatergäng i Trysil vars pjäs Kanalen man kan läsa om här: www.kanalspillet.no. Pjäsen Kanalen berättar om flottningen innan stockarna kom fram till Deje och sjön Lusten där de skiljdes och med linbana transporterades in i fabriken kring vilken Lusten finns - Gråten är borta utspelas.

  Själv tycker jag det här manuset på ett sätt är bättre än Eld i berget eftersom det är nutidsanknutet och håller ett högre tempo. Med vissa justeringar skulle det säkert fungera även på andra bruksorter. Pjäsen är humoristisk men har en allvarlig kärna som handlar om klass, land och stad och vad livet går ut på.
Fem kvinnliga och nio manliga roller finns. Pjäs tar c:a två timmar att spela inklusive paus.

 

Under arbetet med manus gjorde jag en sorts loggbok under resans gång i form av sju krönikor i Ordfront Magasin. De finns inlagda under Berättelser/Artiklar/Ordfront Magasin för den intresserade.

 

 

Tokans dröm skrevs på initiativ av skådespelerskan Astrid Assefa och med stöd från Arbetsmiljöfonden. Den är en monolog för en kvinnlig skådis och den tar c:a 45 minuter att spela.
Handlingen: kvinnan har idag sagt upp sig efter att i tio år jobbat i denna verkstad. Publiken - hennes arbetskamrater - får veta vad de går för. På gott och på ont. Inte har det varit lätt att vara ensam kvinna i ett lortigt hav av män. Ändå kommer hon att sakna dem: vintermorgnarnas värmeslingor. Vad är egentligen så särskilt manligt och kvinnligt när det kommer till kritan, när det kommer till själva människan? Vad är ett värdigt liv?

Astrid Assefa har turnerat till och från med denna pjäs.

 

 

Masungen skrevs som femårsgåva till Teaterföreningen Eld i berget. Den spelades vårarna 1992 och 1993  i hyttan i Långban och rönte stor uppskattning av såväl skolbarnen i trakten som av pressen.
  Pjäsen kräver fyra manliga och en kvinnlig skådis samt två pojkar och en flicka. Den tar c:a 1 timme att spela.
  Handlingen: Gud och Sankte Per har problem med tidsmaskinen som plötsligt gör ett skutt! Rätt vad det är vaknar Leif, sju år, upp i slutet av artonhundratalet! Eländes elände. Inte blir det bättre när han hamnar i skolan hos den stränge skolmästaren eller när han tvingas arbeta hyttan eller när han bara får en sladdrig fläsksvål att äta. Som tur är blir det till sist ordning hos vår Herre (som för övrigt går över till digitalt) och Leif får åter krama sin älskade mamma som tror att han drömt en mardröm på grund av ett tv-program om barnarbete. Va? utbrister Leif, förekommer sådant även idag? Och jag som träffat mormorsmor, hon var en snäll liten flicka som fick arbeta så... .

  Den här pjäsen skulle göra sig i vilken hytta som helst i Bergslagen. Den är dessutom lätt att knyta till skolans undervisning i historia, hemkunskap, samhällskunskap och religionskunskap.

 

Eldsjälen och allkonstnären Linn Sönstebö-Mossberg i Munkfors har kämpat i flera år för att åter få sätta upp Masungen och enligt uppgift planerar hon nu en ompremiär.

  Det är bara att hålla tummarna!

 

 

 

Pojkjäveln är ursprungligen en novell som ingår i novellsamlingen Isbränna och andra berättelser. Teatermannen Peder Forsberg i Sundsvall, har bearbetat den en smula men vartenda ord är mitt, fast i en förhöjd infattning.

  Pjäsen är en monolog som tar c:a 35 minuter att framföra. Peder leder samtalen som brukar uppstå efteråt.
  Handlingen: en frustrerad far drömmer lustfyllt om att hugga huvudet av sin ohängde son vilken envisas med att vilja bli svetsare - likt han själv - fast pojken har MVG i allt! En pjäs om identitet, klasstolthet och faderskärlek.

 

 

Isbränna baseras på berättelsen med samma namn från novellsamlingen Isbränna och andra berättelser (Prisma 2000). Pjäsen är skriven på beställning av Unga Riks och hade premiär i november 2001 varefter den gavs ett fyrtiotal föreställningar i en landsomfattande turné. Lisa Hugosson regisserade och de tre rollerna spelades av Maria Selbing, Mona Andersson och Suzanna Dilber.
  Handlingen: Ritvas son sparkas ihjäl av nynazister. Hennes liv förvandlas till en mardröm i en rättsapparat där hon upplever att förövarnas rättstrygghet är viktigare än hennes. I sin golgatavandring konfronteras hon med sitt eget förflutna vilket ska visa sig få oanade konsekvenser. Berättelsen har även varit aktuell för film.

 

 

Nyårsnatt är en modern Fröken Julie-historia. Det började med att jag skrev en litterär berättelse, beställd av Svenska Bokförläggarföreningen och publicerad som deras julklappsbok 2005 (se Böcker/Äldre titlar). Stockholms Stadsteatern blev intresserad och köpte den scenversion jag sedan skrev. Avsikten var att sätta upp pjäsen 2007 men saker tillstötte uppenbarligen. Uruppföranderätten för Stadsteatern gick ut 1 december 2008.

 

 

Tjäderlek är helt nyskriven. Det är en nutidshistoria med en mörk ton. Tre män försöker överleva ute i glesbygden. Kvinnorna lämnar, allt fler. Men det är svårt att göra likadant när huvudintresset är djur och natur, jakt och fiske och när man dessutom har sin försörjning i skogen. Kvinnor från fattigare länder har dock inte samma krav...