Pojkjäveln

 

Jag står bakom draperiet i hallen med entrédörren en meter ifrån mig. Macheten är tung i min högerhand. Tung och svävande lätt, allting är lätt när man vet vad man måste.

  Om ett ögonblick ska min son stiga in genom dörren och jag ska skilja hans huvud från hans kropp med mitt nyslipade vapen.

  Nu hör jag hissen starta därnere. Den stannar på vår våning och hissdörren öppnas. Det är han. Ingen annan kan få en vanlig hissdörr att slamra som en hel rangerbangård. Nu rasslar det av två kilo nycklar - vart går de för övrigt? En brottningsmatch med den annars så fogliga dörren som nu ger upp och med knakande lister.

  Morsan, skriker målbrottsbebisen så att det ekar i trappuppgången, Morsan, har du femti spänn!?

  Då kliver jag fram. Jag fixerar honom, jag har honom, hugget kommer att träffa perfekt! Farväl med dej åt helvete äntligen!!!

 

Jag skriker inte men sätter mig upp kall av svett. Klock­radion visar 04.12. Jag hör ljud i trappuppgången - Göteborgs Posten!

  Hur sjutton kan man drömma att man dödar sin son? Och det till och med i jublande glädje och hat? Det hade känts som en lättnad, allt hade varit uppenbarat.

  Känslan dröjer ännu kvar, jag ryser och försöker ruska den av mig. Skam vore betydligt lämpligare i detta läge. Skuldmedvetet sneglar jag mot Birgitta medan jag sjunker ner på kudden igen. Drömmen var så tydlig att jag tycker hon borde ha vaknat av den. Vaknat och med största avsmak och fortast möjligt tagit ut skilsmässa.

  Men Birgitta snarkar vidare. Att vara gift med en snarkande kvinna är en prövning. Men det var ju för hennes vakna jag som jag tog henne och på dessa sexton år har jag aldrig ångrat mig faktiskt. Trots att hon väsnas som en bulldozer på nätterna.

  Måste försöka somna om, det är en dag imorgon också och den börjar redan om en timme.

 

Att jag ville döda honom! Onekligen ett radikalt grepp på ett i övrigt olösligt problem.

  Vår son är inte längre vår. Han går sina egna vägar, skapar sig sina egna värderingar, styr sitt liv efter egna lagar och just nu håller han på att fördärva sin framtid!

  Satans pojkyngel! Gårdagens uppgörelse kommer i repris och jag blir blixt rasande där jag ligger.

  Först skrek vi åt varandra, det hela började som ett vanligt gräl. Ungdomlig oppositionslusta, fullkomligt normalt, det är klart att han måste få reagera, klipsk har han alltid varit och en sida av hans intelligens är att han tänker själv.

  Men sedan djupnade grälet på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Han slutade gapa och skrika, orden kom i vanlig samtalston, lite trött, som om allt redan var klart. Han såg rakt på mig. Men han såg mig liksom inte ändå.

  Där fanns en ny, hård kärna. Jag nådde honom inte. Det var hemskt. Det var då jag såg rött.

  Han har femmor i allt. Han är strålande begåvad. Omtyckt är han bland sina kamrater för han är absolut ingen plugg­häst, allt går bara så lekande lätt. Framtiden lägger upp sig som en jättelik raka, en enda bred startbana, han kan bli vad han vill, läkare, forskare, författare. Han kan tamejfan bli konstnär också om han vill, det var i varje fall vad teckningsläraren sa.

  Han kan skapa sig ett liv, ett bättre liv än Birgitta och jag någonsin känt någon som haft.

  Men den jäveln vill bli svetsare!!!

 

Det är inte fritt utan att jag får lust att skära halsen av honom även i vaket tillstånd där jag ligger med vreden åtdragen kring mig som jättejärnklammor. Vad ska han med sitt huvud till i den svängen? Hjälm och svetsmask kan man väl hänga på vilket tvåtumsrör som helst!

  04.29. Slappna av! Sov! Jobbet, jobbet!

  Jag kryper över till Birgitta. I det här läget är hennes varma kropp det enda som kan få mig lugn.

  Hon känner mig i sömnen och makar mjukt på sig. Jag sover vidare jag, betyder det, ligg gärna här om du vill men väck mig helst inte.

  Samma vänskapliga attityd gör att hon också tar en paus i snarkandet och jag känner äntligen den ljuva domningen i lemmarna.

  Då. Ljud från badrummet och sedan från köket. Är det han så går han i sömnen. Vaknat för egen maskin har han inte gjort de senaste fem åren.

Han står och brer mackor. En stor hög. Mjölk i en plast­flaska, jag blir full i skratt. Han ser ut som en imitation av mig själv.  

  Sedan blir jag rasande. Va fan liknar detta! Jag slår ut med armen i en kraftfull gest och flaskan med mjölk välter medan jag ryter med mina lungors fulla kraft. Mer än en förman har smitit iväg med svansen mellan benen inför en dylik kanonad men pojkjäveln står kvar med en smörgås i näven.

  Jag vet inte hur det går till men plötsligt har jag den kletiga mackan mellan öronen, jag ser ingenting men smaken ger besked: ägg och kaviar.

  Jag blir tyst. Ilskan rinner av mig fast jag inte vill det. Jag har aldrig haft ägg och kaviar i ögonen förut.

  Men han kan ju inte veta att jag inte längre är arg så jag drämmer till med: ut ur mitt hus!

- Din lägenhet menar du väl. Din och morsans. Jag flyttar ikväll.

  Ångesten griper mig. Jag har fått upp ett titthål också.

- Jag menar inte så. Förlåt.

- Inga problem. Jag flyttar. Du har äggskivor i håret.

 

Vilken underbar son jag har, inte känns det som han är av mitt blod, snarare då nedstigen från någon stjärna. Nu står han här, ung och vacker och mycket allvarsam och jag ser att han faktiskt tycker om mig ändå. Trots allt.

  Jag går fram och slår armarna om honom och han står kvar. Kramats har vi alltid gjort i den här familjen och det är jag glad för nu. Inga ord. Men sant.

- Det är bra farsan. Tror jag fattar. Men nu måste jag skynda mej.

- Men du..?

- Va fan ska jag BLI NÅT för? ÄR du inget eller vaddå? ÄR två och en halv miljon av Sveriges befolkning ingenting? Dom har lurat er farsan, ni har ingen bild av er själva, ni ser bara dom och jag har också sett dom och det så det räcker. Vad ska jag där att göra? Idioter allihop. Det har du förresten själv sagt. Dom föraktar oss men dom vet ingenting. Om nånting. Dom är som bebisar. Jag vill inte vara där, jag vill vara bland folk jag kan snacka med, folk som har nåt att komma med.

  Okej, Lundqvists är väl inte paradiset på jorden precis men där gav dom mej i alla fall jobb, ett hederligt jobb mot hederlig betalning. Jag behöver inte luta mej mot er, jag kan börja betala för mej hemma.

- Har vi någonsin...

- Jag får börja från början. Jag ska lära mej allt.

- Tänker du bli verkare?

- Farsan!

- Verkare skulle du kunna bli. Om du nu prompt inte vill bli professor i fysik eller nobelpristagare i litteratur. Då slapp du i alla fall den värsta skiten.

- Jag ska bli svetsare! Precis som du farsan. Svetsare ska jag bli, jajamän, det och ingenting annat.

- Aj, aj, tänk på mina kranskärl!

 

Han kastar en hastig blick på klockan, plockar ner matsäcken i axelväskan som om han aldrig gjort annat, sparkar mig halvt aggressivt, halvt vänskapligt på smalbenet på väg ut mot hallen och innan jag vet ordet av står han med ytter­kläderna på.

- Vi börjar tidigt den här veckan. Det finns hur mycket som helst att göra.

  Han ser på mig, hans blick uttrycker förväntan. Kanske lite rädsla. Men mest förväntan. Och en fråga.  

  Men jag önskar inte lyckat till. Nej, jag säger ingenting. Vi står där tysta i en halv evighet och så går han. Med ett diskret knäpp faller dörren igen och hissen måste ha stått och väntat på honom för jag hör hur den genast börjar sin färd nedåt.

  Tung och tom sjunker jag ner på en köksstol. Kaviaren smetar som tårar mot mina kinder och blandas snart med mina egna.

  En gång var också jag ung. En gång var också jag stolt, glad att gå till mitt första arbete, segerviss inför en ljusnande framtid.

  Vem fan har tackat en. Vem fan har berömt en. Vem fan har ens betalat rejält för utslitna knän och pipande bronker. Vad fan har man att vara stolt över. En enda lång mardröm har det varit, man har hållit näsan ovan vattenytan med skrävel och historier men i omkläd­ningsrummets dunster och chefens obeskrivliga blick där inga ord kan täcka med­lidandet/misstänksamheten/ringakt­ningen har sanningen funnits. Min bild. Som inte är min men som jag måste finna mig i eftersom det inte finns någon annan.

 

Jag skyndar till jobbet innan Birgitta vaknar, hon börjar inte förrän åtta.

  På första kafferasten ringer jag facket. Frågar och får svar. Har pojkjäveln skaffat sig ett jobb kan jag inte stoppa det och inte kan jag tvinga honom att gå kvar i skolan heller, inte ens om han slutar mitt i terminen. Fast, säger ombudsmannen, underjordsarbete... . Jag lägger på.

  Strax före lunch slipar jag mig i fingret, blodet flödar och blandar sig med järndamm och slaggbitar, handsken är bara trasor. Så klumpigt, jag ser mig om men ingen har sett, verkstaden är fylld av slammer och svetsrök. Jag smyger fram till förbandslådan och tejpar raskt ihop glipan, går sedan lugnt tillbaka till min arbetsplats där min senaste skapelse ruvande väntar. Röret är tungt och grovt och godset tio millimeter tjockt, jag har lagt ut det med alla böjar och avstickare ungefär så som det ska se ut och mitt arbetsbord räcker inte till.

  Medan jag får fram ett par nya handskar bestämmer jag mig för i vilken ordning jag ska svetsa skarvarna för att inte allt ska dra sig, de enskilda måtten liksom hela rörpaketets mått måste stämma på millimetern annars blir det klagomål.

  Jag har varit svetsare i tjugo år. Licenssvetsare i femton. Idag kan jag känna mig trygg att måtten ska stämma, det hade jag inte gjort för fem år sedan. Vad är en läkares utbildningstid mot min?

  Jag tycker ju om mitt jobb, det är omväxlande och ganska fritt. Nåja, allt är relativt men vad har man att jämföra med? Jag får en ritning. Resten är mitt problem. I backar och rackar ligger rör och flänsar, böjar, konor, klammor, bult, elektroder. Efter två dagar ska den tänkta historien på ritningen finnas i verkligheten på mitt arbetsbord, mitt jättelika arbetsbord i gjutjärn. Måtten stämmer, traversen lyfter bort mitt senaste verk och de applåder jag eventuellt hör är bara en fläkt som är trasig.

  Ja att vara licenssvetsare går faktiskt an. Om man nu inte kan bli nobelpristagare i litteratur eller fysik. Men mina första fem år som svetsare - glöm dem. Okvalificerat svetsarbete lär man sig på ett par veckor, efter ett par månader är man uttråkad, efter ett år hjärndöd.

  Desperationen växer åter inom mig, pojkjäveln, min son, min son!

 

På middagsrasten ringer jag Birgitta. Hon står mitt uppe i arbetet och låter jäktad och undra på det när hon lagar mat till fyrtio personer. Varför har du inte gjort nåt, säger jag, varför har du inte försökt stoppa honom?

- Jaså det är jag? Hör du ta och stoppa upp den där svetsen nånstans. Vem är det som skroderat och berättat genom alla år? Vad är Lustiga huset mot verkstan hör du? Som man sår får man skörda och förresten tycker jag att han är tillräckligt gammal att själv bestämma. Jag var då inte äldre. Men du, här är en del att göra, måste du alltid ringa just vid den här tiden?

  Ja det måste jag, tänker jag när jag lagt på. För i verkstan har vi ingen telefon och förresten skulle vi inte ha hört något i den även om vi hade haft någon och middagsrasten är enda stunden på hela dan man har en chans att se vad det är för väder.                                

 

När jag åker hem på eftermiddagen har jag bestämt mig. Om han lovar att gå färdigt gymnasiet så ska jag lova att inte gruffa om han tar ett sabbatsår före universitetet. Jag känner mig storsint och ädel och visslar till och med när jag väntar på hissen.

  Det är ingen hemma. Birgitta har varit och handlat men tydligen gått ut igen. Och pojkjävelns rum är tomt, sängen ser retsamt välbäddad ut.

  När jag ska slå mig ner på min plats vid köksbordet hajar jag till. Mitt på Göteborgs Posten ligger en bit grovplåt. Den är i två delar, hopfogad i mitten av en v-fog. Och i v-fogen är en svets lagd. Två strängar. Rätt så skapligt.  

  Då inser jag plötsligt. Det är pojkjävelns hälsning till mig. Hans första v-fog.

  Jag sätter mig. Vrider och vänder på plåtbiten, granskar fogen och känner på den med fingertopparna.

  Hans första v-fog. Pojkjäveln. Jag ser mot fönstret men det har hunnit bli mörkt ute och jag får bara syn på min egen spegelbild med påsarna under ögonen och flinten däruppe.

  Svetssträngen känns len och slät. Har han redan lärt sig så mycket? Lite smältdiken i kanterna bara, fantastiskt bra om det är första försöket.

  Jag lägger kinden mot plåtbiten.

  Älskade pojkjävel, jag kommer inte att få dig att gå färdigt gymnasiet. Yrkesstolt­heten lyser redan om din första svets!

-