Bilden av den lyckliga familjen skulle jag bevara i mitt minne som en motbild. En motbild mot allt vad som sedan skedde.

Det stora äppelträdet blommade och en trädgårdsmöbel var uppsatt under dess grenar. Hela familjen med mor och far, tre vuxna söner med fruar samt Julia själv, stojade och skrattade.

  De firade hennes sextonårsdag fick jag veta när hennes mamma, fru Almgren, kom fram. Hon frågade om hon fick bjuda på lite lax eller jag kanske hellre kände för kaffe och tårta?

  Jag överväldigades men var alltför blyg. Det såg så trevligt ut där de satt hela familjen - som en tavla av någon känd Skagenmålare. Flaggan vajade i den loja vinden, bordet dignade under alla läckerheter och Julias äldre bröder samt deras respektive väsnades medan fadern, herr Almgren, nöjd lutade sig tillbaka och lyssnade till stojet.

  Jag ville inte förstöra bilden. Nej en sådan situation skulle jag inte klara av. Hastigt uträttade jag mitt ärende och skyndade sedan vidare. Öronsnibbarna hettade – jag uppförde mig som en barnunge fast jag var tjugotvå år!

  Jag hade börjat lägga märke till Julia kort efter att jag börjat mitt arbete. Jag hade då inte vetat att hon var så ung. När jag sedan fick saken klar för mig var det redan för sent – jag var upp över öronen förälskad. Dock väl medveten om att hon var förbjuden frukt. Inte främst på grund av sin ringa ålder utan mer på grund av hennes inramning. Den stora sekelskiftesvillan, den påkostade trädgården, bilarna – allt talade sitt tydliga språk.

  Fadern var en tankspridd gammal uv som mest verkade befinna sig i ett fjärran Egypten och mamman var en effektiv yrkeskvinna och husmor, det var hon som skötte alla räkningar och över huvud taget allt praktiskt som rörde hemmet förutom heltidstjänsten som narkosläkare. Fru Almgren var ett fenomen. Ett sympatiskt fenomen - trots skillnaden i allt tyckte jag om henne.

Det var först när hästen blev galen som jag förstod att något var fel, men då var det troligtvis sent. För sent för hela familjen.

  Själv hade jag aldrig levt i en normal familj. Och numera hade jag egen lägenhet.

  Visst hade jag haft ett hem. Och inte bara ett för den delen. Fosterhemmen hade inte varit dåliga. Mina sista fosterföräldrar hade till och med hållit av mig, trots att de hade egna ungar. Jag hade fortfarande kontakt med dem.

  Det var för att jag inte ville göra dessa snälla människor besvikna som jag mot alla odds börjat sköta mig trots att jag hade haft mycket lättare att få kompisar bland stadens skummare klientel än bland de välartade villabarnen som alla vetat att jag var en Placerad.

   Det idiotiska strulandet var definitivt över. Efter några mindre angenäma påhugg hade jag nu hittat ett jobb som passade mig precis.

  Arbetet var fritt och utan stämpelklocka, jag fick konditionsträning på betald arbetstid och jag kom i kontakt med folk som behandlade mig med vänlighet och respekt.

  Jag var brevbärare. I ur och skur cyklade jag min runda och till sist blev själva rundan mitt andra hem och kunderna min egen storfamilj fast de inte visste om det.

 

Julia hade fått en häst på sin sextonårsdag. Hästen var inhyst i ett närbeläget stall tillhörande en stor hästgård och varje morgon och kväll cyklade Julia dit.

  Från det angränsande skogsbrynet kunde jag betrakta hennes sysslor. Hon ryktade och skötte om sin häst och som avslutning brukade hon rida en runda i skogen. Hon upptäckte mig aldrig.

 Kärleken gjorde ont. Jag hade aldrig haft någon framgång bland flickor och visste min plats, jag insåg att jag skulle ha blivit avvisad – Julia och jag tillhörde skilda universa.

  Det skulle gå över, förnuftet sa mig det. Under tiden gällde det att stå ut.

  Att vara i daglig kontakt med hennes hem om så bara via postutdelningen innebar en sorts lindring. Ibland stötte jag ihop med fadern som var vänlig men disträ och ibland var mamman hem över lunchen precis när jag kom med posten och då brukade hon byta några ord med mig och uttrycka hur mycket hon uppskattade den service jag förmedlade. Det värmde.

  Utefter villans kortsida sträckte sig en stor och vacker glasveranda där trädgårdsmöbler och annat förvarades under vinterhalvåret men under sommaren användes såväl utemöbler som glasveranda flitigt och fru Almgren var den som pysslade och donade, skurade fönster och möbler, planterade växter och bar omkring parksoffor. Hon var stark och sannerligen inte rädd att ta i, hennes målmedvetenhet och effektivitet verkade vara själva förutsättningen för att familjen skulle fungera.

 

Första gången jag såg Finn trodde jag att han var försäljare. Det var något på samma gång underdånigt och aggressivt över den satta gestalten som stod där på trottoaren och med blicken intensivt riktad mot den stora villan.

  Själv hade jag som vanligt mycket post med mig till familjen; tidskrifter, faktablad, historiska utskick, en hästtidning till Julia och diverse andra vita kuvert, en del med adressen handskriven, kanske brev från goda vänner och kollegor.

  När främlingen hörde mig smälla med brevlådelocket vaknade han till.

  Tror du nån är hemma? frågade han.

  Jag försökte komma undan med en liten axelryckning men frågan förblev hängande i luften. Till sist mumlade jag Möjligen mannen.

  Jag kände mig som en svikare, vad hade den här främlingen med familjen Almgren att göra? Han jobbar hemma vad jag vet, hörde jag mig själv tillägga. Känner du dom? frågade jag slutligen för att inte verka alltför eftergiven.

  Han såg ut att vara i trettioårsåldern och trots att han var snyggt, nästan propert klädd, gav han ett ovårdat intryck. Kanske var det för att han såg ut att ha kommit till fots och inte i egen bil eller i taxi. Han hade dessutom en oformligt stor sporttrunk i ena näven. Det såg ut som om han nyss hade mönstrat av.

  Eller muckat?

  Nej jag känner dom inte, svarade han. Jag har aldrig träffat dom. Därför är detta en så stor dag i mitt liv.

  Jag frågade inte vad han menade. Istället cyklade jag tigande vidare. Obehaget kröp i mig. Kvar på trottoaren stod främlingen, fortfarande intensivt stirrande upp mot villan.

 

Jag fick aldrig veta hur det första mötet med herr Almgren hade avlöpt. Så väldigt dåligt kunde det dock inte ha varit för några dagar senare stod en solstol uppställd innanför staketet och i den låg – den främmande mannen!

  När han fick syn på mig lyste han upp, reste sig och kom fram till staketet där jag just höll på att skyffla ner försändelser i familjens postlåda. Den här gången presenterade han sig och berättade att han hette Finn Andersson, efternamnet efter mamman, men nu tänkte han byta. Det fanns väl blanketter för den saken? Han undrade också om jag kunde hjälpa honom med en adressändring.

  Överrumplad lovade jag att ta med mig blanketter till nästa dag. Gäller det flyttning inom landet? undrade jag. Flyttning inom familjen, fick jag till svar. Han blinkade retsamt. Dom praktiskt taget bad mej när dom hörde hur jag hade det, tillade han lågt. Han förklarade sig inte närmare men hans blick sa resten: du om någon begriper precis vad jag menar. Hur kunde du få det där jobbet, frågade han sedan högt.

  Jag förklarade att jag fått det på helt normala vägar, inga konstigheter.

  Plötsligt såg jag hans blick: han studerade mina väl knäppta ärmlinningar. Själv exponerade han ogenerat sina svällande tatueringar vilka sträckte sig ända ner på handryggarna.

  Ja, jag var avslöjad.

  Han är min far, sa han sedan eftertänksamt. I alla år har han vetat om det – att jag finns. Men han har levt för sin forskning. Att forska efter sin egen son var inte lika angeläget. Det jobbet har jag fått göra åt honom. Hur alla förlorade år ska kompenseras vet jag inte. Det får jag väl också reda ut åt honom. Glöm inte blanketterna!

  Det måste ha funnits bevis, blodprov, kanske DNA-prov – en forskare viker sig bara för hårdfakta. Inom mig kände jag en våg av avund. Min egen biologiske far hade varit omöjlig att spåra och min mamma ville jag inte tänka på. Min mamma hade tidigt valt flaskan före mig. För henne hade jag varit mindre värd än en fylla.

 

Några veckor senare stod de vuxna sönernas bilar åter på uppfarten, semestrarna hade inletts. I trädgården var även denna gång ett bord uppdukat men inga satt på de omgivande stolarna. Istället vandrade fru Almgren och hennes man omkring var och en för sig, och med stela söner och sonhustrur i släptåg.

  Men i en solstol halvlåg som förut Finn och han pratade och pratade. Tatueringarna glänste i solen och nedanför honom på gräset satt Julia. Inte ett ord hördes till postlådan där jag vräkte ner en hel hög med tidskrifter och personliga brev. Jag hörde bara flugorna, hur dom surrade kring den uppdukade maten som ingen åt av. Stelt vandrade de vuxna omkring i trädgården, lågmält och intensivt konverserande, uppslukade av sina dilemman eller affärer eller uppgörelser eller vad det var.

  När jag precis skulle cykla vidare fick Finn syn på mig. Även denna gång kom han fram. Du cyklar du medan en annan tar det lugnt, sa han och jag hörde triumf i tonfallet. Så sent som för en månad sedan hade han med avund förhört sig om mitt lilla kliv uppåt på samhällsstegen men nu ansåg han tydligen rollerna omvända. Tänk, jag har fått en massa syskon, utbrast han sedan och skrattade. Det är inte klokt, livet. Och en styvmor också som oss emellan sagt. Han gjorde en talande gest. Men man är ju inte pervers, tillade han, det vore ju nästan som incest. Därefter återvände han leende till Julia.

   Jag ville inte att detta skulle finnas, att detta skulle hända den här familjen.

  Men det gjorde det, obönhörligt som i ett grekiskt drama.

 

Bruna kuvert är en kliché men en realitet för fifflare och för folk i min egen position.

Nu började de komma.

  Att Finn bytte efternamn från Andersson till Almgren komplicerade korrespondensen. Redan framför brevbärarexpeditionens sorteringsfack började dagens onda berättelse och sedan kunde jag inte skaka den av mig på hela dagen.

  Finn låg nästan alltid i solstolen, om det inte regnade. Då befann han sig inne på glasverandan men kom alltid ut och var den som först tog hand om posten. Han betraktade mig som en bundsförvant. Jag hatade honom.

  Herr Almgren syntes inte till. Jag antog att han begivit sig på någon forskningsresa ända tills jag hörde Finn ropa upp mot ett öppet fönster. Farsan, släng ner bilnycklarna, ropade han.

  Som om de varit far och son hela livet. Som om Finn hade körkortet kvar vilket jag utgick ifrån att han inte hade. Ändå rattade han familjens flotta cabriolet.

  Jag hade ännu ingen semester att ta ut och lika bra var det. På kvällarna satt jag inne vid tv:n. Till torget och uteserveringarna vågade jag inte gå, jag var rädd för mig själv och för återfall.

  Julia hade sommarlov och tillbringade mycket tid i stallet. Hon såg ut att må bra. Anblicken av hennes strålande friska gestalt fick alla orosmoln att vika undan – hur skulle några vidlyftigare problem kunna häfta vid denna fantastiska människa! Min avståndskärlek mattades inte, tvärtom. Och allt var väl ganska bra nu? Visserligen låg Finn familjen till last men när hösten kom skulle han säkert tröttna och dra vidare, småstadsidyll var ingenting för honom.

  Fru Almgren körde mycket bil. Jag undrade vart hon for. Hon kom och försvann i ett sorts nervöst tempo som verkade sakna mening och mål. En effektiv yrkeskvinna som hon ville få saker gjorda, problem lösta, projekt genomförda. Jag kände intuitivt att hon avskydde stillestånd och att vanmakt var hennes största fiende.

  Så en dag var hon bara borta. Också hennes post var borta. Som läkare och förtroendevald och med ett brett kontaktnät inom sin yrkeskår märktes nedgången i antal försändelser direkt. Efter några dagar fick jag ett centralt pm om eftersändning. Inte temporär utan definitiv!

  Det måste vara jobbet. Jag bestämde mig för att det var jobbet – hennes viktiga arbete – som fört henne bort från orten.

  Julia ägnade sig åt hästen. Jag ägnade mig åt att drömma om henne.

  En eftermiddag när jag tog en genväg genom skogen för att uppsöka min utkikspunkt fick jag syn på Finn. Han stod i en glänta och såg sig sakta om.

  Hastigt duckade jag och skyndade vidare.

 

Skolorna drog igång och Julia började på gymnasiet.

  Finn var ännu kvar. 

  Posten till honom var alltid av det obehagliga slaget. Trots kronofogdens diskretion kände jag väl igen kuverten, jag hade utvecklat en extrem känslighet för just den typen av post.

 Hösten med sin dimma och fukt rullade in. Delgivningspapper skulle kvitteras. Portklapp istället för ringklocka!

  Jag fick en chock. Herr Almgren stod knappt att känna igen och såg ut att ha åldrats minst tio år. Han befann sig inte längre i ett spännande, forntida Egypten. Blicken var slocknad och uttryckte enbart tomhet. Han kunde lika gärna ha varit blind.

  Innan jag hann framföra mitt ärende dök Finn upp. Han gjorde en grimas när han såg delgivningsformuläret men sedan skrev han på.

  Herr Almgren försvann tyst inåt i huset. Han är sur, teaterviskade Finn. Det är jag med. Käringen drog och nu ska hon ha halva boet säger hon. För att rädda vad som räddas kan, har du hört en sån jävla bitch. Som tur är fick jag honom att skriva över en hel del på mej, jag såg ju mycket tidigare vartåt det barkade. Hon hatade mej från första stund. Kan du fatta det? Hon borde väl vara tacksam istället, för allt hon sluppit. Min morsa fick gå på sporten för att försörja mej och sen tog hon livet av sej. Den här käringen byter istället bara bridgeklubb när det inte längre passar. Tänk om vi hade kunnat slippa undan så enkelt! Finn knuffade mig helt lätt. En våg av vämjelse fick mig att snabbt ta tillbaka delgivningskvittot och försvinna därifrån.

 

Hösten svartnade, det kom ingen snö. Det var halvskumt till och med mitt på dagen, fukten sökte sig innanför kläderna, jag frös varje dag och mådde inte bra. Det berodde på ensamheten, det förstod jag ju. Den självvalda ensamheten, ja.

  Det fanns kompisar, inte av bästa kvalité kanske, men de fanns. Det var bara att räcka ut handen. Ändå gjorde jag det inte. Jag ville inte hamna i någon missbruksorgie igen.

  En kväll kändes dock ensamheten extra tryckande, nu stod jag inte ut.

  Det var tidigt på kvällen och ännu inte så stimmigt och berusat på puben. Jag skulle bara sitta där en stund, bara tills ångesten klingade av.

  Plötsligt kom Julia! Hon rörde sig hemtamt i den grabbiga miljön och blev utan knot serverad den öl hon var för ung för att beställa. Sedan såg hon sig om efter sittplats.

  Jag hade hunnit med ett antal fler öl än vad jag från början hade planerat och dessa kryckor sände min arm till väders – Julia, här!

  Ja – hon kom fram till mig. Och hon slog sig ner. Är det du? sa hon enkelt. Utan uniform och allting, jaså det är så du ser ut. Jag trodde inte att du drack öl, du verkar så ordentlig.

  Inte drack öl! Jag fnös till av skratt så att skum yrde ut över bordet. Ordentlig – jag?

  När jag lugnat mig förklarade jag vad som var så roligt. I glimtar gav jag henne lite av mitt föregående, trasiga liv och jag såg intresset tändas i hennes ögon. Det var som om jag hade berättat om Afrika, hon blev märkbart fängslad.

  Det var frestande att fortsätta att skryta om den sorgliga barndomen men intresset för henne tog över. Till att börja med var hon ovillig att prata om sig själv men efter ännu en öl berättade hon att pappan hade drabbats av en nervsjukdom, det var därför han aldrig gick ut, han skulle inte ha hittat hem igen. Och så hade hon fått ett nytt syskon.

  Det var synd om Finn, han hade haft det ännu tuffare än jag när han växte upp. Hon hade varit på utlandssemestrar med familjen och fått allt hon pekade på faktiskt. Finn hade inte fått någonting. Ändå var de syskon. Pappan hade all anledning att ångra sig och att vara god nu mot Finn, i detta stöttade hon helhjärtat sin far.

 

Men mamman hade gjort uppror. Julia antog att hon helt enkelt blivit svartsjuk.

  Föräldrarnas kris hade inte gått att överbrygga och som den handlingskvinna mamman var så hade hon flyttat tillbaka till sin barndomsstad, att få nytt jobb var ju ingen match för en läkare. Hon hade velat att Julia skulle följa med men lojaliteten med fadern hade avgjort saken för Julias del. Mamman skulle klara sig i alla väder men pappan skulle gå under om också Julia försvann, det var hon säker på. Och nu var det julen, vilket helvete! Mamman krävde att hon skulle fira jul hos henne, det skulle hennes äldre bröder och deras respektive göra. Men det tänkte Julia inte ställa upp på! Nej desto större anledning att stanna kvar här hos pappan och Finn. Julia skulle minsann kunna ordna en riktigt fin jul på tre man hand!

  Sedan föll hon ihop över bordet och grät. Nykterheten var lindrig men tårarna var äkta. Och huset, hulkade hon mellan gråtattackerna, huset ska säljas fast vi ägt det i tre generationer.. .

  Med lock och pock fick jag med mig henne ut, hon hade druckit mer än tillräckligt.

  Utanför hennes hem var det stopp, hon vägrade gå in. Jag frågade om detta berodde på Finn, var det något med honom? Uppbragd försäkrade hon att det självklart inte var någonting med hennes bror.

  Så då var hon inte rädd eller så? Detta förnekade hon bestämt men hon ville ändå inte gå in. Det ligger en extranyckel precis vid trappans stenfot, upplyste hon mig plötsligt. Jaså, svarade jag, varför berättar du det?

  Hon svarade inte. Jag blev isande rädd, tänk om Finn hotade henne – eller något ändå värre? Du ska få mitt mobilnummer, sa jag. Om du kommer i knipa så ska du ringa, lova mig det! Det kvittar vilken tid på dygnet det än är, jag kommer direkt.

  Hon såg mig i ögonen och knappade sedan in mitt nummer i sin mobil alltefter som jag rabblade upp det. Sedan gick hon utan ett ord in i huset. Jag stod kvar. Efter en stund tändes ljuset i ett rum på andra våningen.

  Familjeflickan Julia hade förvandlats till ölhäverskan Julia – vad skulle det betyda?

 

Julafton närmade sig. Jag skulle fira den hos min forna fosterfamilj. Valhänt hade jag inhandlat ett antal fåniga julklappar, allt kändes så tillgjort. Med hela mitt hjärta våndades jag för den jul Julia skulle tvingas genomlida – skulle hon orka?

  Lassen med julkort fick mig att knäa. Det var så mycket post att jag bara kunde avverka en del av rundan i taget, sedan var jag tvungen att återvända till brevbärarexpeditionen och fylla på.

  Julia såg jag inte till förrän dagen före julafton då jag ringde på eftersom ännu ett delgivningskvitto skulle skrivas under. Det var Finn som öppnade men bakom honom, inne i det stora vardagsrummet, skymtade jag Julia halvliggande i en soffa. På huvudet hade hon något som såg ut som en vit turban. När hon fick syn på mig ropade hon Hej!

  Jag blev överlycklig men Finn ville få iväg mig så fort som möjligt. Hej, dristade jag mig till att ropa tillbaka, hur är det?

  Inte så bra, svarade hon matt. Var det något mer? stressade Finn, jag har bråttom.

  Men jag stod kvar och lyssnade på fortsättningen. Är det inte bra? ropade jag.

  Inte alls, bekräftade Julia. Jag har blivit avkastad av Pernilla, ja det är min häst, jag har en häst alltså. Jag är sydd över hela huvudet för hjälmen for av, jag fattar inte hur det gick till…

  Men nu var tydligen audiensen slut. Ja det är verkligen synd om henne, bekräftade Finn, och du har väl hur mycket som helst att göra i dessa tider så. Det är ingen fara, hon blir snart bättre, lite hjärnskakning bara.

  Därefter befann jag mig utanför en stängd ytterdörr. Det var bara att vända på klacken och gå därifrån.

 

Jag hade sett hästen, många gånger. Att det där slöa öket skulle ha fått upp tillräckligt med energi för att kasta av sin ryttare var närmast osannolikt.

  En sak var säker: om Julia försvann så skulle det vara fritt fram för Finn. Fadern var satt ur spel och Finn var fullständigt samvetslös, pengarna rann uppenbarligen som vatten mellan hans fingrar, han skulle inte ge sig förrän familjen var utblottad. Julia var det sista halmstrået pappan höll i, miste han henne skulle han sannolikt strunta i allt, låta Finn ta rubbet och själv gå in i dimman.

  Redan samma kväll gjorde jag mig ärende ner till stallet. Ett par unga tjejer mockade som bäst i spiltorna. Jag gick fram till Pernillas stallplats. Hon kastade visst av Julia? sa jag lätt.

  De två tjejerna började genast prata i munnen på varandra. Ja det var fullkomligt obegripligt, största problemet med den där hästen var ju att den var så lat. Det hade skett i skogen, det fanns inga vittnen. En annan ryttare hade som tur var kommit samma väg en stund senare annars hade kanske Julia frusit ihjäl där hon legat. Hästen hade de inte fått tag i förrän dagen därpå när den skapat trafikkaos på motorvägen. Något måste ha skrämt den – titta här! De pekade på ett jack i hästens länd – det såg nästan ut som om någon medvetet skadat den!

  Det var allt jag behövde veta. Jag var säker på min sak. Men att gå till polisen var inte att tänka på, då skulle Finn bara åla sig ur det hela. Jag förstod att det dessutom skulle vara svårt att bevisa att ens någon – och allra minst han – hade mixtrat med hjälmens rem så att den flugit av, lurpassat inne i skogen, skadat och skrämt hästen så att den skenat och kastat av sin ryttarinna.

  Jag måste fundera ut något annat sätt att komma åt Finn. Jag kände på mig att han ville åt Julia, på ett eller annat sätt. Ytterst var det pengarna han ville åt – jag kände sådana som han. Han hade inte lyckats suga ut tillräckligt ännu. Julia stod i vägen.

 Om han gjorde henne något skulle jag döda honom!

 

På julafton arbetade jag till tre. Hos familjen Almgren verkade ingen vara hemma. Kanske hade makarna ändå försonats och hela familjen återförenats hemma hos Julias mamma i hennes hemstad? Jag hoppades så.

  Själv åkte jag ut till min fosterfamilj. Det ritualiserade umgänget gick av stapeln. Jag lät mig flyta med utan protest. De var ju snälla. De ville mig väl. Det var inte deras fel att mitt liv varit ur spår redan från början. Maten var god och julklappsutdelandet lagom uppsluppet. Julaftonens långfilm på tvåan var den utpustningsstation som alla verkade ha väntat på. Efter ett tag susade stora och små i vardagsrummets generösa soffor medan fasligheterna tog fart på den flimrande skärmen.

  Då ringde min mobiltelefon! Det var Julia.

  Du sa att jag fick ringa. Snälla - du måste hjälpa mej! Hennes röst kvävdes i en snyftning.

  Var är du, viskade jag. Hemma, svarade hon. Jag är på mitt rum och jag har låst dörren, ingen kan komma in här. Jag är så rädd. Lova att du kommer. Jag öppnar bara för dig!

  Vad är det som har hänt? försökte jag. Hon snyftade, jag… min hjärna… efter den där smällen. Plötsligt kom jag ihåg – jag såg Finn i skogen strax innan det blev svart, det var han. Allt flöt upp när vi satt och åt och jag sa det rätt ut. Finn blev alldeles galen. Jag är så rädd, snyftade hon. Kom hit!

 

Huset var lika mörkt och dött som på dagen. Gatlyktornas sken avspeglades svagt i glasverandans rutor. En kuslig känsla tog herraväldet över mig. Tvekande stod jag en stund i skuggorna innan jag hastigt sprang över gatan och in på tomten. Nu skylde mig åter mörkret. Stressat trevade jag vid stenfoten och där låg mycket riktigt en nyckel. Så försiktigt jag kunde stack jag den i ytterdörrens lås, vred om och steg in varefter jag snabbt drog igen dörren bakom mig.

  Inte ett ljud. Ändå mättad atmosfär, något. Jag lyssnade länge innan jag hastigt smög uppför trappan till andra våningen. I övre hallen stannade jag igen. Det var mycket mörkt men ögonen hade vant sig. Jag mer anade än såg den dörr jag antog var Julias. Var Finn befann sig ville jag inte tänka på just nu, jag var helt fokuserad på Julias välbefinnande.

  Innan jag knackade tryckte jag ner handtaget. Till min oerhörda förvåning gick dörren upp. Hon skulle ju vara inlåst? Inte öppna för någon?

  Rummet lystes svagt upp av ljuset från gatlyktorna. I sängen låg en orörlig gestalt. Försiktig smög jag mig fram. Ja, det var Julia!

Vettskrämd och samtidigt lättad kastade jag mig ner på knä och omfamnade henne.

  Men hon reagerade inte. Hon var väl inte..?

  Nej, hon var varm och jag kunde känna den lätta fläkten av hennes utandningsluft mot mina läppar. Jag skakade henne försiktigt. Hon reagerade inte.

  Det gick inte att väcka henne. Till sist lyfte jag upp henne till sittande ställning. Hon var lealös som en trasdocka. Orolig la jag ner henne igen. Var hon sjuk? Vad skulle jag göra? Jag vågade inte tända lampan och jag vågade inte ropa.

  Kanske lösningen fanns hos pappan? Tyst smög jag mig ut i korridoren och kände på nästa dörr. Även den var olåst och även detta var ett sovrum där fadern mycket riktigt låg i en säng.

  Men inte heller honom kunde jag väcka. Han levde men befann sig i någon sorts koma, precis som sin dotter.

  Det måste vara Finn! Den djäveln hade sövt dem, kanske förgiftat dem – jag måste få tag i honom innan han fick tag i mig.

  Tanken på Julia gav mig kraft, vad spelade det för roll vad som hände mig, huvudsaken var att Julia fick det skydd hon förtjänade.

 

Ett litet ljud från nedervåningen! Duschar av adrenalin, jag blev styv av skräck.

  Helst av allt hade jag velat fly. Men det fanns endast en väg därifrån och det var nerför trappan.

  När jag stod i nedre hallen hörde jag åter det lilla ljudet. Likt en skrämd hare valde jag genast andra riktningen och hittade en glasad dörr som ledde ut till glasverandan. Gatlyktornas ljus skulpterade sommarens utemöbler och jag övervägde om jag skulle smita ut den vägen, men då skulle jag ju lämna Julia i sticket.

  Plötsligt satt han där – Finn. I en gammal solstol! Adrenalinet dunkade till mig som en bomb. Nu skulle det komma!

  Och det gjorde det. Men inte som jag hade trott.

  Finn satt orörlig. När jag kommit ur den första förstelningen tog jag ett steg framåt. Han rörde inte ett finger.

  Finn? sa jag lågt. Han svarade inte.

  Jag petade till honom. Fortfarande ingen reaktion. Jag petade till honom lite hårdare. Då föll hela kroppen ur stolen och landade på golvet med en duns och i en osannolikt hopvikt ställning.

  Det var som att närma sig ett vilddjur. Jag övervann min rädsla och kände på hans hals. Sedan på han handled. Hans hud var obehagligt kall. Ingen puls.

  Finn var död!

  Min hjärna gick i baklås. Julia hade ju ringt efter mig, hon hade låst in sig men ändå var hennes dörr olåst och varken hon eller pappan gick att väcka.. ?

 

Jag förstod ingenting.

  Huset andades nu. Jag kände hur dess mörka kraft kramade till om mig som om jag aldrig skulle kunna ta mig levande därifrån.

  Jag måste se till Julia!

  När jag befann mig på första trappavsatsen hörde jag åter ett ljud. Någon rörde sig i hallen därnere.

  Jag böjde mig framåt för att se och mer erfor än hörde hur den glasade dörren ut mot verandan öppnades och i en svag ljusreflex från dess rutor glimmade ett föremål till på hallbyråns marmorskiva: en spruta!

  Hastigt drog jag mig bakåt så att jag doldes ty nu hördes ett tydligt stönande! Någon släpade på något tungt. Tunga andetag och flåsanden – från en kvinna!

  Försiktigt böjde jag mig fram. Trots mörkret kände jag genast igen fru Almgren, Julias mamma. Hon hade nu baxat Finns kropp upp på hallmattan och med dess hjälp släpade hon den genom korridoren mot en öppen dörr där hon tände ljuset – källarnedgången!

  Mer ville jag inte veta. Det var klart att Julia låste upp för sin mamma. Och jag visste alldeles för mycket, jag måste ta mig därifrån.

  Ändå tvingades jag åhöra ett ohyggligt motbjudande ljud när de tunga kroppen dunsade nerför källartrappan.

  Strax därefter återkom det ljud jag hade hört allra först. Det rytmiska ljudet från en spade i jord – det grävdes under den gamla villan. Och hon var ju läkare, hon visste säkert vilket djup som krävdes. Nu skulle ju också villan stanna kvar i familjens ägo.

  Stilla försvann jag därifrån. Att kontakta polisen föresvävade mig ens.

   

Nu finns bara tomhet kvar.

    Kärleken till Julia försvann, den blåste bort lika snabbt som den en gång hade drabbat mig.

  Jag har inga känslor, inga känslor alls. 

    Eller också går allt åt till att hålla saker på plats – djupt under min egen källares betonggolv.

-