MINA LITTERÄRA PLATSER

 

SMEDJEBACKEN 2 oktober 2009,

 

Det är en ära att åter få hålla ett anförande här på Ahlbäcksdagarna. Det är faktiskt tredje gången för min del.

  2004 hette mitt föredrag Kvinna och författare, temat var Arbetets kvinnor skildrade i konst och litteratur. 2006 höll jag ett föredrag med titeln Svarta lungor och vita fingrar – en dialog med Stig Sjödin. Temat det året var teknik och kultur i utveckling.

  Idag ska jag, med anledning av årets tema Människan – Platsen – Konsten, berätta om Mina litterära platser. Hoppas ni ska hitta dit! Både i mina böcker och kanske även rent geografiskt.

 

Mina litterära platser liknar bara de riktiga platser de låtsas vara.

  Mina litterära platser finns inte, annat än inuti mitt språk, i min hjärna och i mina böcker, sedermera också förhoppningsvis i läsarnas hjärnor, kanske rent av i deras hjärtan.

  Mina litterära platser är som drömmar och verkar hämta näring ur den verkliga världen på samma sätt som drömmar gör. Avbildningar, speglingar, skeva och ibland i ett besynnerligt ljus - drömmar. I bästa fall som verkligheten, fast förhöjd, förtydligad.

  Ja tydligare och ändå gåtfullare än sina konkreta förlagor. Där ligger i varje fall ribban. Fast det är inte alltid man lyckas. Det är inte alltid man lyckas förhöja verkligheten. Någon sa att en roman är en vision, inte bara en berättelse. Ja så är det, man vill verkligen något mer än att bara berätta något som kunde ha hänt.

  Ofta får platsen förstärka dom inre konflikter och dramer som romanen försöker gestalta. Och därvidlag har jag gjort det lätt för mig kan man tycka. Kriminalromaner i djupa gruvhål eller under havet yta, hur svårt kan det vara?

  Inte så lätt faktiskt. Jag har aldrig skrivit manipulativt utan av brinnande intresse, jag har själv varit väldigt intresserad av dom här miljöerna och velat veta mera.

  Jag har forskat medan jag har skrivit. Forskat om dom platser och landskap som mina litterära platser har hämtar sin näring ifrån.

  Mina litterära platser finns inte i den fysiska geografin – dom är bara stundtals lika dessa.

 

Min första litterära plats var karg och slog rekord i torrhet och tråkighet. För att inte säga ångest. Min första litterära plats var faktiskt en korridor. Och inte vilken korridor som helst, utan den längsta. Ja det var den längsta korridoren i hela Göteborg. Det skröts om att vi kanske hade den längsta korridoren i hela Sverige, vi som jobbade där. På Socialbyrå ett.

  Den där korridoren gav mig verkligen ångest. När man stod i ena änden såg man nästan inte slutet. Linjerna gick liksom ihop därframme.

  Utefter ena väggen låg socialassistenternas och kontoristernas arbetsrum, de förras med ringklockor under röda, gula och gröna lampor. När man stod längst ner i korridoren lyste lamporna som för ett plan som skulle ner för landning. Utefter andra väggen fanns med jämna mellanrum liksom urgröpningar i betongen, grottor, väntrum med soffor och fåtöljer för resenärer från den allra nedersta socialgruppen som kraschlandat och nu fåfängt hoppades på att åter kunna taxa ut, åter kunna få sig lite vind under vingen.

  På borden i dessa avbalkningar stod dom obligatoriska askkopparna och i hela korridoren låg tobaksröken som en Lützendimma under taket för det här var på det glada 70-talet när varenda kotte bolmade som en skorsten. Själv rullade jag mig snabbt ännu en cigaretter varefter jag tryckte på den gröna knappen, varsågod och stig på.

  Sedan satt vi där, på varsin planhalva, klienten. Och myndigheten. Som var jag.

Det blev ett haveri strax efter start men också en litterär debut.

  Den dåmera nybakade författaren fanns vid det laget i tryggt förvar innanför grindarna på Europas modernaste skeppsvarv Arendalsvarvet vilket slök en förbluffande mängd arbetskraft och som ständigt ville ha mer. Även kvinnor.

  Förutom det rent uppiggande i att utan större problem klara upp ett så pass machoomsusat arbete utgjorde själva platsen från första stund en visuell njutning mitt i bullret och smutsen: höga och brölande lyftkranar, jättelika fartygssektioner, plåtschabrak i nyporna på tjutande traverser och bredbenta jättetruckar med saftblandarna påslagna som på det värsta Liseberg. Och så dessa arméer av arbetare, människor överallt. Den uniforma klädseln – alla hade blå overall och gula hjälm – gjorde att folks ansikten kom till sin rätt. Personligheterna blommade paradoxalt nog under oket av den stränga klädkoden trots sotfläckiga och orakade och stundtals snusrandiga hakor.

  En så kallat kärv men faktiskt hjärtlig stämning frodades. Man spatserade högt uppe på ett blivande tankfartyg och såg ner i dess jättelika inre. Den gamle varvsräven förkunnade lakoniskt att: ”Här ger du fan i att ramla ner! För vi har inte tid att plocka upp folk annat än på fredagarna, bara så du vet!” Det var skyddsarbete det.

  Dubbla botten var stor som flera fotbollsplaner, under fartygets botten fanns en botten till, av säkerhetsskäl, ifall man skulle segla på grund. Till ytan gigantisk men inte i höjd och den jävligaste arbetsplatsen på hela varvet. Man var nerklämd, man kunde inte räta på ryggen, man kunde inte stå rak, inte ens jag. På ytan syntes inte dubbla botten. Inuti fartygstanken såg man bara hur svetskablar och luftslangar ringlade ner i ett hål. Om alla kablarna kopplades bort, kunde någon råka skruva på luckan. Och då skulle det se ut som om alla dom där nere aldrig hade funnits…? Deras bankanden, visslingar och höga rop skulle inte höras på grund av varvets högljudda bullerkällor, släggslag, tryckluftsmejslar, svetsmaskiners brummanden…

  Nej, det där var nog bara en skröna, de två kvarglömda varvsarbetarna i dubbla botten som fick följa med till Marseille… Eller som glöms kvar i min pjäs Vi lever vi lever från 1987. Dubbla botten finns även i en lyrisk text, här kommer den:

 

Nere i dubbla botten

jämför vi oss med varann

i våra egna rum

jämför vi

promillen av frihet.

Vi jämför inte äpplen med bananer

vi vet vad som gäller och vad som fordras

för intjänandet av medel till liv

vi lever därute

när jobbet är över.

 

Visst är vi fria

jämfört med linen på Volvo

författarens frihet, vad vet vi om den?

Visst är vårt jobb intressant

annat än trappstädning måndag till fredag

forskarens kneg har vi aldrig känt på.

Och nog är det omväxlande med olika fogar

vi jämför ånyo med alla på Volvo,

radioreportrar känner vi inga.

Kvalificerat är det även

mer kvalificerat än att sitta i kassan

en läkare jämför man sig ej gärna med.

 

Så inte jämför vi gurkor och korvar

i dubbla botten där vi har våra hem.

Om alla de andra vet vi så lite

ingen av oss umgås med dem

Lika bra det var sak på sin plats

sleven i grytan och sotet därunder

vi känner ej avund vi känner ej något

- Australien har vi inte heller besökt!

Vi är realister

jämför oss

med varann.

 

I tankfartygets dubbla botten jämför sig arbetaren inte en sekund med andra än sina egna på det att läsaren inte må glömma att klassamhället fortgår alltjämt och att - förutom de rent faktiska materiella skillnaderna - så bär vi, ja bär vi: solida och helsvetsade stängsel inuti oss själva!

  Och att där väntar nästa fackliga kamp!

  Flera år efter att jag hade slutat drömde jag om stämpelklockan, jag hann nästan fram men precis då slog den över på rött. I verkligheten kom jag aldrig för sent. Jag kom däremot alltid för tidigt, satt och drack kaffe och lyssnade på historier. På den litterära platsen däremot kommer min huvudperson Mona regelmässigt för sent efter att ha lämnat sin lille son på dagis. De ensamma mödrarnas kamp blev min egen, jag förde den i min roman Hjärtstocken.

  Jättelika fartygsstävar kastar även sina skuggor över romanerna Samnanger och Facklorna. Ja även i novellsamlingen Kärleksbrottet knastrar järnfilsspånen mellan tänderna. Skäroljor skär sönder äktenskapet i titelnovellen och i novellen Stålmannen får vi träffa varje verkstads skrythals – han som klarar skivan själv och inte är med i facket.

 

Mina litterära platser slåss ständigt om utrymmet – skogen försöker tränga sig in på varvet och den sprakande svetslågan hotar att tända eld på gamla fäbodstugor där i Malung.

  Författarens frihet skapar som en tidskapsel man kan färdas i. Fantasin sträcker sig girigt över geografi och tid och djupt in i livet hos människor som inte finns eller som har varit döda väldigt länge. Fantasin vill inte veta av några gränser.

 Javisst, jag håller på med artonhundratalet nu. Jag gjorde det i den självbiografiska romanen En gränslös kärlekshistoria som kom ut 2005 och jag gör det i ännu högre utsträckning just nu när jag bearbetar min tjugonde bok som kommer att heta Hjärtbladen.

  Aldrig har den delikata förskjutningen mellan faktisk och litterär plats varit mig så tydlig som i arbetet med innevarande roman. Jag ska återkomma till detta längre fram.

Skogen ja. Ännu kvar i storstad finns den där, inom mig. Och jag hittar den även, mitt i bullret, mitt i avgaserna, mitt i de breda trafikledernas avskärande vrål. Den heter Rya skog. Den finns på riktigt. Man kan läsa om den på nätet. Men den finns även i denna dikt:

 

Rya skog förställer sig inte

Kämpar för livet

mellan trädtopparna skymtar

oljecisternerna.

 

Mitt därinne

förstår jag vad en skog är.

Avlägset

brusar stadens ljud

men härinne

är fågelsången stark

liksom vinden

och hela skogens ande

med sin komplicerade biologi

där allt hänger samman

och omvärver mig med sin tyngd

som inte så lite påminner om -

- kärlek!

 

Den fullmogna kärleken

Insikten

att Tiden och Livet är begränsade

Över oceaner av skog

driver stoftmolnen in

Vår tid är begränsad

Aldrig

har ängssyran doftat som nu.

 

Granskogen vandrar in över sidorna fast jag fortfarande befinner mig på varven i Göteborg! Hur det kan komma sig?

  Författaren turnerar skogslandskapets ödslighet till storstadstillvarons alienation så att den där sammanblandningen, granskogen i plåtgården blir fullständigt naturlig, blir till ett, eftersom det är människans upplevelse, som ger tolkningen, hur tillvaron uppfattas.

  Men det handlar också om avslitna rotband.

  Nu när jag läser de där äldre texterna ser jag att de i hög grad handlar om

den moderna människans brottning med sitt fattigarv, sitt bondearv, sin historia som ligger så tätt under det moderna livet att det värker och gör sig påmint.

  Vi är alla invandrare, städerna är befolkade av fattigbönder och i mina tidiga romaner beskriver jag dessa. Dom är inte medvetna om det själva utan mår bara dåligt. Dom förstår inte varför. Ibland säger dom att dom längtar hem till Dalarna eller Västerbotten. Det är allt.

  Dom kan inte se att dom turkiska arbetskamraterna kommer från samma typer av fäbodar i Kurdistan som mor eller mormor arbetade i här i Dalarna.

 

Mina litterära platser är till att börja med påfallande ofta manliga miljöer. Författaren, tillika landkrabban Aino född i inlandet i klimatzon sju och som sent lärde sig simma, som inte kan dyka ens från bassängkanten, har som en av sina mer kraftfulla litterära platser det djupa havet, havsbotten.

  I drömmen och i fantasin har hon befunnit sig därnere på hundraåttio meters djup. Och kämpat för att få jobbet klart och fastnat i olika stag och med andningsapparaten i olag. En kamp för livet i en undervattensvärld som förvisso är verklig ute under Nordsjöns oljeborrplattformar. Men som också är en saga, en dröm – ett tillstånd med existentiella dimensioner.

  Att det inte finns någon väg tillbaka. Ingen möjlighet att komma upp till ytan igen. Såvida man inte har gjort klart sitt uppdrag, har slutfört arbetet, har gjort färdigt det där alltuppslukande och farliga.

  Inte att jag vill kränka verklighetens djuphavsdykare med att på minsta sätt jämföra min bekväma författartillvaro med deras. Men någonstans finns dock en knappnålshuvudstor beröringspunkt – obönhörligheten, ensamheten. Kanske också farligheten. Ja kanske rent av farligheten. Och det mod man inte har? Men som man måste uppamma. För att våga dyka ner i Filippinergraven, våga utsätta sig för trycket av dessa enorma vattenmassor. Våga tro på det - att man ska komma helskinnad tillbaka med sin historia färdig och tryckbar.

  Tryckbar. Bar och tryck!

  Med helikopter flyga in mot en knappnålshuvudstor oljeborrplattform, att hitta den. I en gigantisk höstack, i ett världsomspännande hav. Så lockande. Så farligt, vare sig man kommer upp i sin dykarklocka från trehundra meters djup eller ner från en lika hög höjd under vispande rotorblad i en helikopter.

Men det finns även litterära platser som är feminina, och därmed egentligen på ett helt annat sätt är mina, platser som kräver minimal reserch. Dom stavas skötseln av det timliga, mathållning, rengöring. På dessa platser är mirakeltrasan den stolta fanan och regalierna i övrigt stavas borstar, moppar, städvagnar, hemtjänstbilar med kommunens logga. Traverser som inte lyfter fartygsplåt utan levande människor, från sängen och till rullstol eller toalett. Kvinnans planhalva.

  Denna trend i författarskapet inleddes med novellen Domaredansen i novellsamlingen Kärleksbrottet från 1990. Hela scenen är en säng, en gubbe och en toalett och själva dramat handlar om att få över honom dit, till toalettstolen. Citat:

 

  ”Det gäller ett gemensamt jobb. Det gäller: hundraåttio grader.

  Får jag lov? Jag böjer mig djupt och omfamnar Valfrid runt midjan. Efter ett gemensamt jänkahopp  tar jag ett kort steg bakåt, och han följer. Vi böljar i tyngdlagens kraftfält och jag böjer mig bakåt i en tangopose och känner äntligen hur han får landkänning med vägghandtaget. Tusen tack för dansen, stönar vi i korus allt medan jag raskt drar ner hans byxor strax innan han dimper ner på toalettstolens ring.

  Vi ler. Vi prisar ordlöst varandras insatser…”  

 

  Dom feminina litterära platserna är många i mitt författarskap och de flesta ligger här i Dalarna. Så här kan det låta uppifrån Malung, den litterära platsen Malung med sin forna skinnindustri. En kvinna, vem som helst egentligen, i någon av alla dom där fabrikerna, den här i romanen Tvångströjan, citat:

 

Efter folkskolan var det bara ut och kuta runt på industrierna, sy en innersöm i femti dagar sedan stansa handskar i en månad sedan hemsöm, knappar ärmhål så att fingertopparna blödde sedan ficklock i ett halvår och ackordet måste hållas och på fritiden så var det Parken, baksäten och allt det där du vet som alla visste och som bara kunde sluta på ett enda sätt. Som käglor föll dom runt omkring mej, livet var en tidsfråga och det fanns ingen karta, inga utvägar till något annat. Jag var döv och blind och visste ingenting om mina inre sidor, visste bara att jag inte ville, inte ville bli som dom.

 

Jag använder skrivandet och litteraturen precis så som jag tror att berättandet för det mesta har fungerat, nämligen till att spela upp verkligheten, leka med den. För att precis som den vuxne lekande jägaren bli bättre – i jakten på ett meningsfullt och levande liv, i jakten på att försöka förstå vad det är att vara människa. Försöka förstå också det outhärdliga, pröva olika förhållningssätt, få perspektiv.

 

Naturen i Västerdalarna är full av temperament, hårdhänt och ömsint och vacker som en kungadotter dold i trasor. Ja naturen är vacker om man använder alla sinnen och i malungsmålet finns en skygg men säregen poesi invävd som väl gestaltar vårvinterns outsägliga eurofori öm lådin då ä väl bärt sönnave tsällärbattsin ö daå dynna men hila bitti öm måronan då fjeduron a ä fäktut börti skojam. [Om våren, då det är barmark söder om källarbacken och på dyngstan men frost tidiga morgnar då tjädrarna är i full verksamhet borta i skogen]

   Man har kylan. Därmed måste man elda. Att kunna elda i spisen med sina ord, det är nog den viktigaste egenskap en författare bör ha. Ty efter pennan är rödpennan det förnämsta redskapet.

  Materialbanken är verkligheten – som ett stort skinn. Upp med den på det gamla klippbordet, det gäller att ta bort allt som inte ska vara med. Det är högst konkret. Inuti gråstenen finns en figur. Inuti den vida verkligheten finns en berättelse. Det är bara att använda huggmejseln och borren, datorn och pennan.

 

Jag tror inte att jag kan förändra någonting med mina texter. Men jag tror att jag kan påverka en människas självuppfattning. Inte genom att påpeka hur jävligt hon har det, det faller ju tillbaka på henne själv, i varje fall kan det uppfattas så.

  Utan genom att visa henne livets rikedom och helighet, att hon också själv är helig och en del av allt detta. Att hon är okränkbar.

  Det låter flummigt. Men genom att ingjuta stolthet tror jag att människan sedan helt själv kan förändra sin tillvaro. Utan mina böcker. Romankonsten är så ung. Berättandet däremot är uråldrigt. Berättelserna gör oss till människor men inte nödvändigtvis just romanerna. Det finns ingenting som säger att dessa i sig gör oss bättre. Det finns riktiga svinpälsar som är hur belästa som helst och analfabeter med hjärtan och förstånd som katedraler. De handlar inte om att läsa! Det handlar om att vara en människa.

 

Pappersbruket är en annan litterär plats i mitt författarskap. Dess spegling kan man hitta i Deje, men även i Säffle. Jag bedriver ju reserch. Sedan skapar jag mitt eget pappersmasseuniversum som en spegling av dessa platser. Lik, men inte lika. Kanske lite mera spännande, kanske till och med tydligare om man nu får vara så storvulen. Enkla krumelurer på ett papper, ändå verkligare än verkligheten på grund av läsarens kompetens och förmåga att inuti sitt huvud skapa en film. Se den film som jag med tjugoåtta tecken i olika kombinationer har tecknat ner.

  Även när det gäller pappersmasselandskapet började det med en novell, Mona på Mon. Den ostyriga Mona på Mon som skäms och som längtar – hennes härkomst som en jättelik kappsäck. Hon som vill därifrån, citat:

 

Jag lever i en skärningspunkt

en omlastningsplats

ett ortnamn som snabbt flimrar bort

här går vägen förbi

här går älven förbi

här går skogen förbi

ordentligt buntad på lastbil och trailer.

 

Jag lever i en skärningspunkt

en före detta utgångspunkt

för framtidsdrömmarna.

Här far molnen förbi

här far vinden förbi

här far folket förbi

mot hägrande mål, lönande, spännande.

 

Jag bor där ingen bor

i dagdröm eller fantasi

ty ingens mål är här.

här känns allt som ett lån

alla far härifrån

det är som ett hån

när man minns hur här arbetades förr.

 

Deje möter mig som i dvala. Klarälvsrallyt har redan gått, till fabrikerna i Karlstad, Grums och Hammarö. Här i Deje finns bara en nedlagd fabrik.

 Majestätiskt stora, väntande och svarta som de stora stenskulpturerna på Påskön står dykdalberna därute i isvidderna. Dom bildar som en storslagen allé över sjön Lusten bort mot Dejefabriken Gråten, som den hette, eftersom den var byggd på det gamla fattighusområdet. Gråten blev till något positivt. Min pjäs hette Lusten finns – Gråten är borta.

  Den roman som kommer närmast detta ämne är Vintergatan från 1997, nyutgiven på Anderson Pockets förlag förra året. En vintersaga som utspelar sig under ett luciadygn på en bruksort där en modern pappersmassefabrik står och stånkar för fullt i ortens, och i bokens, mitt. Den gamla fabriken finns också kvar och står och ruvar, nersläckt och svart.

Vad är kallare än en avdöd arbetsplats, där verktygen fortfarande ligger som tillfälligt?

  Kvinnoliven som så där i förbifarten utan att det skulle märkas utgjorde oljan i det där maskineriet.

 

Mina viktigaste litterära platser ligger här i Bergslagen och i Malung. Industrialismen är framburen på arbetarnas händer i ett intrikat och starkt nät där skogsarbetare kolade och gruvarbetare bröt malm som järnarbetare av olika slag sedan förädlade och som slutligen togs omhand av arbetare i olika verkstäder i Bergslagen.

  Gruvarbetarna sjunger i pjäsen Eld i berget:

 

Vi är underjordens herrar

hit vågar sig inga herrar ner

vår värld är här i dunklet

en värld dom inte hör och ser

Vi laddar våra borrhål

sen vet man inte vad som sker

vår värld här utan himmel

där klippan själva brödet ger.

 

I min senaste roman Järngreppet från ifjol förflyttas vi till det fiktiva bruket Jernbergshyttan med sin herrgård, sin park, sin å, sin damm och sin masugn och de kvarlämnade slaggpelarna efter det stora kolhuset. Inte alls långt därifrån är marken perforerad av mestadels vattenfyllda gruvhål. Arbetarbostäderna finns inte kvar, de var så dåliga att de har skattat till förgängelsen. Och gruvgångarna, citat:

 

 ”…gruvgångarna som blodkärl. Ljuset fladdrar kraftlöst från en medhavd lampa. En bockort åt sidan, det är trångt. Kamp att komma fram. Mitt i gruvgången ett stup, se upp! Två veka balkar över ett bråddjup. Att bredbent kravla sig över, amöbornas amöbor.

  Och fortsätta ner till malmens hjärta. Att stanna där, och inte vilja komma upp mera.

  Vad gör du där nere, driften är ju nerlagd? Varför famlar du i mörker för att smeka artärerna och lyssna på ett hjärta som du vet har slutat slå?

  Men ändå. Kroppen andas, kroppen lever, ber dig, se mig. Låt mig inte stanna här. Du ska vara kvar här nere, här i berget. Du ska dela kölden, urkylan ska du ta över. Du ska vara här där tiden inte längre finns. I världen utan ljus. I droppandets och bergets sång. I tystnaden hos mig.”

 

I den förrförra, delvis självbiografiska romanen En gränslös kärlekshistoria från 2005 utforskar jag min egen kvinnohistoria. Men det är också en roman om själva landskapet, vandringarna över kölarna mellan Norge och Nordvärmland, mellan Sysslebäck och Västerdalarna och Malung. Människornas öden är integrerade med den geografi, topografi och klimatzon i vilken dom framlever sina dagar. Långa avstånd, och hemlängtan.

  Min mormor Stina Dahlborg föds i Trysil men blir gift över kölen till Sysslebäck. Äktenskapet blir olyckligt. I hela sitt liv längtar hon tillbaka.

  Jag har en sten efter henne, en vanlig gråsten som stod på finhyllan där i Sysslebäck när jag var liten. Den är patetiskt målad med guldfärg. Stina rymde hem året efter att hon blivit gift, med sin lille bebis på armen. Hon hämtade stenen på Trysilfjällets sluttning men var sedan tvungen att resa tillbaka till Sverige och sin man. Hon fick inte stanna kvar för sina föräldrar. Stenen finns i romanen En gränslös kärlekshistoria, citat:

 

 ” Ett böljande hav av ödemark så långt hon såg, ända bort till horisonten som suddades i soldis.

  Nedanför i dalen var det avskalat lite mark, det var allt. Människans närvaro var försumbar, det mesta här var vilt.

  På bergssidan på andra sidan låg Kvarnstad, hennes barndom hem, mindre än ett frimärke. Ett väldigt litet öga. Det tittade på henne, och hon tittade tillbaka. För första gången såg hon Kvarnstad så som Trysilfjellet alltid sett på henne. Med ömhet, och med överseende, Kvarnstad så litet och ensamt i allt det vilda..

  Fjället var hennes far, hennes trygghet. Man brukar ha en lock av håret på den som man tycker om. Hon lyfte upp en sten och lät den glida ner i förklädesfickan. När hon kom hem plitade hon med blyerts ner på undersidan”juni 1906 fra Trysilfjellet”  , och senare målade hon resten med guldfärg. Guldfjället, som hon älskade, och som älskade henne tillbaka.”

 

En gränslös kärlekshistoria lärde mig mycket om gränslösheten mellan generationerna, att dået ligger så nära, att tiden inte är en linje utan mer som en lök med lager på lager. Den lärde mig också att man är hemmablind, det som ligger för nära näsan är det svårt att se.

  Så jag har försökt att se, och verkligen tagit mig en titt. Och är nu mitt inne i en roman som hämtar ämne och material från den geografiska platsen Malung.

 Fattigt och kallt kan man sammanfatta historien.

  Och glest.

  Och jämlikt, både på bredden och tvären. Det var bara häradshövding och präst som hade det bättre ställt. Kvinnor och män kämpade på under likartade förutsättningar vilket befordrade äkta kärlek. Ty starka arbetslag skulle smidas, det gällde att man trivdes med varandra – nattfrieriet. Som överheten gjorde vad den kunde för att förhindra, till och med böter. Men det hade ingen effekt. Man friade, enligt nattfrieriets osynliga och rent dygdiga regler, man blev förälskade och man slet.

  I denna mylla hittar jag naturligtvis skinnarna som drog från gård till gård över hela mellansverige och in i Norge under vinterhalvåret – malungsskinnarna.

  Men även kvinnorna som även de i hundratals faktiskt lämnade Malung vid Mikaeli för att dra sig söderöver mot till exempel Eskilstuna för att köpa upp smide och sälja eller för att utföra allsköns herrarbete. Citat ur Hjärtbladen, som ännu inte finns och just denna text ska kanske strykas:

 

En del gick till Hälsingland för att karda ull. De kardade och kardade. Längderna är fulla, malungskullorna som kardade ullen. Ni var maskiner. Ni var tvättmaskiner. Ni gick till Mälardalen där ni tvättade och stärkte och hängde i det oändliga. Ni var städmaskiner. Ni skurade utedass, trappor, mattor, skurade jättelika träkärl i städernas bryggerier, ni diskade flaskor, ni var diskmaskiner. Några tog sig ut på slupar i Strömmen där ni i konkurrens med moderna ångmaskiner var muskelmaskiner som rodde folk och kreatur och varor. Eller vevade farkoster fram, ni var vevkullor i era hembygdsdräkter, mycket uppskattade för ert goda humör. Ni var grovarbetare. Ni färdades på egen fot över hela Mellansverige och ni kom alla ifrån Dalarna. Ni var de fria kvinnorna som inte kunde tvingas.

   Fast tusen gånger hellre hade ni väl suttit som era välsituerade så kallade systrar i ett ombonat hem. Som smycken, som mannens stolthet, som värdinnor och arbetsledare för kokerskor och pigor - som broderande, läsande, konverserande damer i vackra salonger i städer med stenlagda gator. Tusen gånger hellre hade ni mer än gärna legat kvar och sett att någon annan i morgonväkten hade tänt i den kakelugn ni aldrig har haft, ibland knappt har sett. Tusenfalt hellre än denna våghalstillvaro med endast några få dalers marginal till rena råfattigdomen.

  Och det är ändå inte det värsta. Det ni hade svårt att gå med på, en svårighet som räddade er och ert anseende många gånger, var den där nedlåtande attityden. Ni kunde inte ta den, omöjligt gå med på den. Den sved inte eftersom ni aldrig accepterade att vara dess mottagare. I bästa fall skrattade ni bara, den rann av er som vatten. I värsta fall gick ni. Och kom aldrig tillbaka. Kvinnor som ni tog man inte där man hade satt dem, så gjorde man inte med er, inte om ni var ifrån Dalarna.

  Ni var uppskattade. Men ni begrep er inte på klasserna, annat än i form av präster och lärare, vilka dock var bönder som ni. Ni bodde i fjös. Och skolläraren Helje Olof där i Grimsåker i Malung, till och med han hade ju  en tid sin ko i stugan.

  Det fanns inte ens i språket, det finns inget ord för det distanserande niet. Ni gick. Och ni gick tillbaka. Det var identiteten, att ni inte stannade kvar. Ni gick tillbaka, till Dalarna.

  Några klarade sig riktigt bra, som hårkullorna från Våmhus som gick ända till S:t Petersburg och kunde sända pengar hem. Hårarbetet lyfte näst intill hela socknen. Våmhuskarlarna var glada, ja stolta. De klarade av att leva med kvinnor som förtjänade mer än dem själva.

  Men de flesta kullorna fick sina arbetsuppgifter för att de var så uthålliga, kunde arbeta så utomordentligt hårt. Och ändå inte hade vett på att ta särskilt mycket betalt. Dom var från de fattiga byarna i Dalarna, allt utöver maten var bra, dom var glada för ett vackert tyg och en liten slant. Detta bar dom i triumf tillbaka hem till Mora och Malung.

 

Jag ser en söm, en ström av arbetande kvinnor och män. Dom var inga vackra hjältar. Dom kunde vara nog så jävliga. Men dom berättade och berättade. Berättelserna höll deras hjärnor och känsloliv samman och berättelserna höll dem också samman som människor. Historierna färdades fritt över långa avstånd i tid och geografi och det behövdes bara ett öra och någon som lyssnade. Vad skulle de ha tagit sig till utan berättelserna? Frusit ihjäl?

 

Ingen har gett mig ett uppdrag. Att jag är författare är mångfalt tur samt lite arbetsdisciplin. Det senare har dock många yrkesutövare utan att få någon särskild så kallad credit för det.

   De där som gick före är ju döda. Ändå liksom lyssnar dom. Även levande lyssnar. Är mitt uppdrag att göra dom betryckta, ledsna och förbannade?

Är inte kanske mitt självpåtagna uppdrag istället att ingjuta livsenergi och mod?  Är inte konsten i dess olika former själva livselixiret som får oss att se oss så stora och så vackra som vi egentligen skulle kunna vara?

 

Å andra sidan: Tandlös litteratur biter inte. Dess leende är inte så vackert utan mer som en nerpetad jäsdeg. Som en fattigdom på insidan – tomhet.

  Rymden är så stor, en afton under stjärnhimlen i Västra Fors by i Malung kan skapa en oändlighetskänsla som gör att man är rädd att falla rätt ut i Universum, ut i allt det svarta, vi är så ensamma i existensen och våra liv är så korta, vi är små fluglortar bara, som Jan Fridegårds far sa.

  Mina litterära platser är oaser. Plåtarna dånar av släggornas slag, den smala vägen mellan Trysil och Sysslebäck är dryg att gå, oändligt lång och gruvorna i Bergslagen är svarta deprimerande hål med dålig belysning – vem vill vistas där?

  Men ändå – litterära platser, färglagda sanningar, oaser.

  Det är så jag har upplevt dem och så jag hoppas att de uppfattas där de tecknas i olika variationer med tjugoåtta tecken på ett papper.

                                                                                        Tack för mig!