Skriv om du vill

 

Hurtiga råd är det värsta jag vet.

  Det mesta är lätt när man väl kan det. Glada tillrop och käcka kommentarer är inte det man behöver när man balanserar över avgrunden. Det är lätt att flyga – om man är en kråka.

  Därför försöker jag undvika att verka äppelkäck när det gäller att skriva. Att skriva är inte svårt. Nej tro sjutton det – för en författare.

  Jag vet att det inte hjälper att påstå att folk hyser en övertro till det skrivna ordet. Och kanske än mer till dem som producerat dessa krumelurer på ett papper. Det hjälper inte alls. Folk får tunghäfta med en dator eller en penna framför sig. Hur börjar man? Hjärnan är rensopad. Plötsligt finns det ingenting att skriva om fast man gick där och drömde om att sätta sina tankar på pränt.

  Någonting händer mellan den underfundigt tänkta reflexionen och ögonblicket när den första tangenten ska tryckas ner. Där, i den korta resan mellan en levande tanke och dess tecken på ett papper sker en nedbrytning, en desarmering, en avmagnetisering – allt blir till aska och plötsligt har man ingenting att säga.

  Man blir tyst. Papperet förblir vitt. Skärmen lyser som en tom isbana med tabellstopp, sid- och radnummer som besvikna åskådare runtomkring.

Vad var det nu – du barfotabarn i livet? Vad var det, du ville få sagt?

  Nej det var inget viktigt, inte ska väl jag...

  Det är så sorgligt. Du tror att du inte kan skriva. Ändå vore du inte en människa om du inte hade ett språk, om du inte pratade, läste och till och med skrev – dagligen.

  Jag borde kanske inte skriva det här. Istället borde jag kanske hålla på min position och stärka dig i din övertygelse att skrivandet – det är bara för proffsen. Man ska inte kvacka med sådant man inte begriper sig på. Lätt skulle jag kunna få tyst på dig med en sådan argumentation.

  Och du är verkligen mycket tyst. SEKO:s medlemmar gör inget väsen av sig trots de omvälvande strukturförändringar som just nu sker ute på arbetsplatserna.

   Jag syftar inte bara på insändare, pamfletter, reportage, brandtal. Jag syftar framförallt på dina egna berättelser, skrivna på ditt eget, oefterhärmliga språk - det där språket som du tror inte duger. Och de där berättelserna som du heller inte tror är något. För du har väl ingenting att berätta om? Din verklighet är väl inte intressant?

  Allt spännande finns hos arbetarklassen, sa Ivar Lo Johansson. Han skulle ha fyllt hundra år i år om han hade levat. Och han skulle ha haft fullt upp, med att fylla i den litterära kartans vita fläckar. För ett samhälle där stora befolkningsgrupper inte syns är inte upplyst och har svårt att fungera på ett demokratiskt sätt.

  Alla tycker inte om att skriva. Men du som skulle vilja – och jag stöter på dig hela tiden faktiskt – att du inte tar och gör det? Det är faktiskt inte förbjudet. Man använder samma material som när man ropar på ungarna eller läser tv-programmen: ord. Man fogar det ena ordet till det andra. Precis som när man sätter fötterna efter varandra när man går. Man behöver inte kunna stava och interpunktera. Man behöver bara berätta. Världen hungrar efter berättelser.

  Papper och penna är det enda som krävs. En fredad stund, till exempel när de andra ser på tv. Men glöm det där med inspiration. Transpiration däremot. Envishet och att stå ut – precis som på jobbet. Inspirationen får du kanske som lön, sedan, när du ser att det blev något. Det blev en berättelse. Eller en insändare. Eller ett kärleksbrev.

  Du som vill skriva kan skriva. För prata kan du väl? Uthållighet har också viss betydelse. Begåvning behövs inte men är inte i vägen, skrev Ivar Lo anspråkslöst.

  Men vad du gör, skicka inte dina texter till mig! Jag är ingen redaktör. Skicka dem till bokförlagen eller till tidningarna. Ta talarutrymme. Ta plats. Var med och rita i den offentliga bilden.

Räta på ryggen och tänk på Ivar Lo.

  Du är spännande. Världen väntar på dina berättelser.                 

 

-

SEKO-magasinet