Socialsvängen

 

Baksidan, originalupplagan:

Socialsvängen skildrar livet på en socialbyrå i en större stad på västkusten. Huvudpersonen Elisabeth, nybliven socialassistent, för en ojämn kamp i sina försök att uträtta ett meningsfullt arbete. Mängden ärenden hopar sig på hennes bord. Hon hinner aldrig arbeta långsiktigt utan får mest agera städgumma. Inom henne växer tvivlet över meningen med arbetet och socialvårdens uppgifter.

  Socialsvängen skildrar på en rak och enkel prosa en verklighet bortom alla vackra honnörsord och utredningar. Boken kan också läsas som ett inlägg i den svenska socialdebatten.
Aino Trosell, 29-årig varvsarbetare i Göteborg, gör med romanen Socialsvängen sin debut som skönlitterär författare. Aino Trosell har tidigare arbetat som socialassistent och romanen bygger delvis på egna erfarenheter. Hon började skriva på lediga stunder för några år sedan och har bl. a medverkat med noveller i Metallarbetaren och Folket i Bild/Kulturfront.

 

 

 

 

Pressröster:

 

Mottagandet 1978 var mycket positivt.

Bland annat skrev Bernt Eklund i Göteborg Posten:

 

”Aino Trosell heter en 29-årig varvsarbetare i Göteborg, som debuterar med romanen Socialsvängen (Ordfront 40 kr). Hon har varit socialassistent och skriver med en illusionslös, mörk sakkunnighet. Det är en mycket stark bok. Jag är rädd för överord, men här kan jag inte låta bli att ta i. ´Socialarbetarna har fått sin Sara Lidman´, antecknar jag.

  Kan jag stå för det? Ja, när det gäller den rasande vreden och perspektivet, underifrån, detaljskärpan och den goda partiskheten så är dessa båda norrländskor släkt. Trosell är givetvis inte lika stilistiskt lysande som Lidman, men hon har en butter kraft, en frän humor och en nyansrikedom i människoskildringen som gör denna debut till något anmärkningsvärt.

  Läsaren kan undra varför jag kommer dragandes med en fixstjärna som Sara Lidman i det här fallet; är det inte ett utslag av samhällets allmänna konkurrensmentalitet? Jag vill snarare antyda en riktning, ett närmevärde. Aino Trosell klarar sig utan superlativa jämförelser. Hon står stadigt på egna ben”. 

 

 

Bibliotekstjänst anmälde boken med bl.a. följande ord av Kristina Lugn:
”Trosells bok är uppskakande, lärorik och mycket trovärdig. Jag hoppas att den kommer att läsas och diskuteras av många människor”.

 

 

En annan nutida akademiledamot nämligen Torgny Lindgren, beskrev i Sydsvenska Dagbladet hur han träffade några gubbar på bänken framför rådhuset:

”- Jag läste just en bok som heter ”Socialsvängen”, sade jag.

-  Det är ett bra ord. Förr var man i byggsvängen. Sen blev det snösvängen. Och nu socialsvängen. Varför har du läst den?

-   Jag ska skriva om den.

-   Och vad tänker du skriva?

-   Att jag tyckte om den och att jag tror att det kan vara en nyttig bok. Särskilt för sådana som tror att sociala problem kan lösas med enkla och schematiska metoder. Mänskliga problem bör jag kanske skriva, inte sociala. Att det är en bok som innehåller mycket värme och kärlek och klarsyn. Och att Aino Trosell skriver lätt och enkelt och klart. Jag tror att jag också ska säga att blivande socialarbetare borde läsa Socialsvängen. Som någon sorts andlig skyddsympning.”

 

 

Socionomförbundets Tidskrift nr 15/78, Ilse Wetter, socialinspektör,:

”Det är en rak – och troligen helt sanningsenlig – berättelse, om några människor på en socialbyrå belägen i Göteborg.

  Denna bok är den första jag har läst under de senaste 25 åren, där man kan säga, att socialvårdens kris från socialassistentens sida blir enkelt och klart belyst, utan onödiga åthävor och utan de floskler som gör den sedvanliga debattlitteraturen om socialvårdens kris så krånglig och abstrakt.”

 

 

Folket, 26 april 1978:

"Författaren till denna fina, realistiska roman heter Aino Trosell. Trots att hon ännu inte är 30 år gammal, skriver hon moget, övertygande och stilistiskt drivet. En skönlitterär debutant som förefaller långt mer övertygande än många av dagens modeförfattare."

 

 

...................................................................................................................................................................

 

 

Nyutgåvan 2005 mottogs på följande sätt:

 

”Det är nu tjugosju år sedan Aino Trosell debuterade med romanen Socialsvängen och vänsterförlaget Lindelöws i Göeborg har fått den goda idén att utsända ut en ny upplaga. När jag på nytt läser romanen efter alla dessa år finner jag en välformulerad och spännande text. 

  Redan 1978 då boken först utkom fick författaren beröm av recensenter för att hon skrev ´moget, övertygande och stilistiskt drivet´. Allra viktigast är förstås att personteckningen är så trovärdig och nyanserad. Aino Trosell visar, hur socialassistenters och klienters öden inte sällan vävs ihop till ett samlevnadstillstånd, rentav utvecklas till ett slags symbiotiskt förhållande.

  Till den nya upplagan har hon lämnat ett ypperligt förord och efter att ha läst det förstår man bättre, hur Socialsvängen kunde bli en så dramatiskt laddad bok."

Prof. em. Lars Furuland i Dalademokraten   

 

 

”Nog är den tidstypisk, Aino Trosells debutroman Socialsvängen som nu föreligger i snyggt inbundet och lätt reviderat skick. Både Torgny Lindgren och Kristina Lugn skrev uppskattande om den vid publiceringen 1978.

  Så hamnar det tidstypiska successivt i skymundan för en tonsäker och tidlös skildring av makt och maktlöshet, klass och kontroll. 

Kristianstadsbladet

 

 

-----

 

 

 

 

Förordet i nyutgåvan:

 

Problemet är att verkligheten och verklighetens folk inte uppför sig enligt regelboken. Människan är komplicerad, det blir fel ibland, i kroppen eller i hjärnan – misshandla en hund från det den är valp, slå den när den får mat, smek den när den bitit någon, låt den frysa ibland och ge den värme när den minst anar det och du får ett monster, en hangarhund som ingen kan komma i närheten av.

  Det finns hangarhundar bland människor också, och av båda könen. Våldta och förnedra tillräckligt länge och du uppnår ett självmord eller ett drogmissbruk och om hon eller han får barn: en ny fosterhemsplacering och en potentiell ny klient i sinom tid.

  Människan behöver ömhet och trygghet.

 

Jag läser en bok som heter Socialsvängen som någon med mitt namn en gång skrev. En rysk docka som bor trettio år inuti mig själv skrev den här boken.

  Jag minns allt som en saga. Skammen, att inte räcka till, att inte kunna hålla distans, att inte kunna vara professionell och att ingenting förmå leverera som motprestation mot den lön jag fick av samhället.

  Och detta trots att jag hade lärt mig ett nytt språk, ett instrumentellt och byråkratiskt vårdspråk för att kunna operera i denna spretiga verklighet.

  Jag minns arbetsmängden, den groteska arbetsmängden och blandningen – ena kvarten en gammal fiskare utifrån öarna vars kåk brunnit upp och han stod utan försäkring: ja, jag kunde hjälpa honom - med matpengar. Till en femtonårig knarkande rånare: ja, jag kunde hjälpa honom - med ungdomsvård.

  Fast jag formulerade mig inte så, nej jag hotade. Att ungdomsvården var en chans trodde jag inte ens själv på.

  Jag minns även vreden, som riktade sig åt alla håll. Mot det anonyma samhällets utslagning och mot klienterna som inte kunde hushålla eller sköta ett jobb eller sluta supa och mot de övervakade barnens föräldrar, vad höll dom egentligen på med, såg dom inte att ungen for illa!

  Ja, varför gjorde ingen som jag sa?

  Jag minns torftigheten i mångas liv, bristen på innehåll av annat slag än destruktiva beteenden, bekantingar, berusningar.

  Jag minns mammor vars enda brott var att de var ensamstående och inte klarade ekonomin.

  Jag minns pappor också. Och ruskiga vårdnadstvister. Och folk som hängde sig. Och folk som hade svårt för sig rent allmänt och som jag hade behövt flytta hem till.

 

De var så många. Och det tog aldrig slut. Och det fanns ingen tillförlitlig manual för detta arbete. Vad skulle jag egentligen leverera? Jo, inga socialutgifter mera och inga missbrukare längre och inga strulungdomar någonstans och inga vanvårdade barn. Detta skulle jag leverera och det fixade jag inte. Därför gick jag, kan man säga.

  Idag hade jag kanske klarat det. Jag hade inte tagit misslyckandena så personligt. Jag hade inte tyckt så förtvivlat synd om allesammans. Jag hade inte tagit med mig jobbet hem. Ty jag är förhärdad numera och dessutom långt kommen från min utgångspunkt i livet.

Den gången var jag bara några år ifrån min egen högst personliga socialsväng där barnavårdsnämnden i Malung fick gripa in och betala så att jag slapp komma hem igen - jag ville aldrig mera komma hem! Och sedan dog mamma, nästan som om jag hade beställt det fastän falluckan öppnade sig.

  Göteborg fick upp mig på nio. Ja, Göteborg och det svenska folkhemmet gav mig allt. Från ett anonymt samhällssystem strålade en lugn och sval omsorg emot mig. Det måste ha varit en sorts kärlek som gav mig allt detta: psykvård, skola, utbildning, förlåtelse för allt och en ny chans.

  Samma samhällssystem som jag sedan själv satte mig att administrera. Men då gick det plötsligt inte alls.

 

Jag minns euforin, när jag sluppit undan.

  Ett annat system slöt mig i sin famn så länge jag kunde leverera. Och det kunde jag verkligen, mitt arbete på varvet gav synliga resultat varenda dag.

  I röken och bullret och i svetsskärmens avskärmning började jag skriva denna bok - Socialsvängen. Fast det visste jag inte då. Jag bara tänkte och tänkte så att jag till sist var tvungen att klottra ner några rader på en lapp, jag ville komma ihåg det till kvällen.

  Utrymme för eftertanke och reflexion, det var detta jag fick där i timmarna och månaderna och åren bakom svetsskärmen. Jag åtnjöt förmånen av att få tänka färdigt – vilken lyx.

    Det blev en påhittad berättelse som svävade tätt ovanför den där verkligheten - en novell såg det ut som? Jag skickade den till Metallarbetaren, som tog in den!

  Den euforin går inte att beskriva.

  Och jag hade ju mer att berätta. Novellen fläkte sig och svällde upp till något som såg ut som – en roman?

  Men för att få ut en roman behövdes det tur, redan på den tiden. Förutom något att berätta och en viss språkkänsla så behöver den blivande författaren tur. Och det hade jag. Jag hade turen att komma till det lilla progressiva förlaget Ordfront – just för att de tyckte att jag hade något att berätta.  Och jag hade turen att få Tom Carlson som redaktör och han trixade och baxade denna valhänta berätterska framför sig tills hon levererade en fungerande text. Som tur var låg hon i, hon var synnerligen motiverad.

 

Ja jag skrev mig rakt igenom alltihop, och sedan var jag fri.

  Till min förvåning kände folk igen sig. Boken användes till och med i undervisningen på Socialhögskolan där jag själv en gång hade gått.

  Och jag som trott mig vara ensam! Nu vet jag att den här värken känner människor i socialsvängen och vårdsvängen. Även lärare kan stundom gå på knäna i denna vanmaktskänsla när hjälpbehoven vältrar sig över dem. Ja till och med poliser, och även plitar, lider av att inte hinna lindra interners, brottsoffers och allmänt tilltufsade individers våndor eftersom de är så många, hjälparna så få.

 

Berättelsen har många år på nacken. Att den kommer ut igen är underligt, det är som om den ställer fram en spegel.

  Inte för att vi ska se oss själva.

  Utan för att den vill se ifall att alls vi lever mera.

  Visst blir det trots allt lite imma där på glaset?

                                                                                                    Aino Trosell 

 

-

 

Ordfront 1978

Lindelöws 2005