Som från ingenstans

 

De såg henne utan att se henne när de steg på tåget i Stockholm, hur hennes mamma följde med henne ombord och hjälpte henne att komma tillrätta. Själva hade de inga platsbiljetter nej faktiskt inga biljetter över huvud taget, man kunde kanske häcka på muggen eller gå i motsatt riktning när konduktören kom, det skulle säkert ordna sig. De skulle hälsa på kompisar i Borlänge och humöret var på topp.

  Ja de såg henne som i ögonvrån och de pejlade även in de andra passagerarna. Det skadade inte, man visste aldrig vad som kunde dyka upp och de jobbade bra i par. Behövde kanske inte komma tomhänta till Borlänge. Nåja tomhänta var de ju inte även om de redan hunnit dra i sig en del av färdkosten. De skrattade när tågkupén plötsligt började krumbukta sig i rosa och orange i samma stund för dem bägge två – var det på riktigt eller var det bara hjärnans reaktion på den konstgjorda kemin?

   Hon kom att sitta mitt emot dem och när tåget startade reste hon sig till hälften och vinkade intensivt mot mamman som stod på perrongen utanför. Sedan satte hon sig igen och såg allvarligt rakt framför sig. Nedanför på golvet stod hennes ryggsäck.

  De såg den samtidigt bägge två. Man stjäl väl inte godis från ett barn, viskade den ene skrattande. Inte då, svarade den andre, aldrig i livet, så taskig är man bara inte. Inte godis nejdå.

  Absolut inte godis, de höll på att krampa ihop av skratt.

  Och vad heter du då?

  Hon såg avvaktande på honom.

  Inga-Lena.

  Jaha. Och vart ska du då?

  Det syntes att hon inte visste om hon skulle svara eller inte fast de var så glada.

 

En kort kamp utspelades i hennes inre, endera svara impulsivt att jag ska hälsa på pappa i Mora och det här är första gången jag åker tåg alldeles ensam och jag är jättenervös fast mamma säger att jag kan inte hamna fel och han väntar på mig på perrongen och det är ingen fara och jag har massäck och freestyle och pennor och ritpapper i ryggan så att resan kommer att gå som ett vips säger pappa, jag kan ringa honom när jag vill. Och mamma också. Fast dom ringer inte gärna varandra förstås.

  Så vill hon svara utom det sista, men hon vet också att främlingar ska man inte prata med. Å andra sidan är det fullt av folk i kupén och ingenting ont kan väl hända så hon svarar: Mora.

  Jaså du ska till Mora du, hälsa till Gustav då, svarar den andre och ger sin kompis ett tecken, Gustav Vasa du vet. Och vi ska väl knalla vidare vi?

  Inne på toaletten synar de mobiltelefonen. Det är inte någon häftig modell. Men de ska inte komma tomhänta till sina polare i alla fall. Nu gäller det bara att hålla undan från konduktören fram till Borlänge.

 

Hon tyckte det var skönt när de två killarna reste sig och försvann. De var för stora för att leka med men för unga för att känna någon trygghet hos och strax blev deras platser upptagna av en tant och hennes man som verkade stressade bägge två. Mannen slog upp en dator och tanten började rota runt i sin väska och fick efter ett tag upp en bok som hon genast började läsa i. De såg inte en enda gång på varandra och naturligtvis inte heller på henne, Inga-Lena, de hade nog av sig själva.

 Allt hade gått som det var tänkt. Hon var inte alls orolig utan upprymd, hon hade aldrig förut gjort något så märkvärdigt på egen hand. Hon reste helt själv från Stockholm till Mora, till pappas nya hemort. Det var jättejättespännande. Hon var en egen person, som gjorde saker utan att vuxna behövde vara med. Mamma hade sagt att hon skulle ringa om hon kände sig osäker men det tänkte hon sannerligen inte göra och hon hoppades att mamma inte skulle ringa till henne heller. Det skulle kännas som fusk. Det här ville hon klara av själv.

  Att lyssna på freestyle eller rita var inte att tänka på, hon hade fullt upp med själva resandet, att se sig omkring och att titta ut. Det var mycket folk på tåget eftersom det snart var jul och utanför försvann Stockholms ljus bakåt, bakåt. Det var mörkt fast hon kom direkt från Fritids, ja det var vinter och i Dalarna var det kanske snö sa mamma. I ryggan låg allt hon behövde och i Mora skulle hon hälsa på sin pappa som hade träffat en flickvän som hon Inga-Lena skulle få träffa för första gången och en ny flicka också, flickvännens. Det skulle nog gå bra hade pappa sagt, ni är ju nästan lika gamla.

 

Therese hette hon, flickan, hon som skulle bo hos pappa. Eller som pappa skulle bo hos rättare sagt. Fast det var ju inte för flickans skull utan för flickvännens, pappas flickvän som hette Marie. Pappas flickvän och flickvännens flicka som hette Therese, som fick träffa honom varje dag. Som redan bodde med honom faktiskt.

  Nu var det alldeles svart utanför fönstret, tåget åkte i en tunnel. Arlanda sa någon i högtalaren. Än var det långt kvar och det kändes som om den där Therese satt och viskade jobbiga saker i henne öra. Hon som fick träffa honom varje dag och varje kväll och varje morgon och mitt i natten om hon ville om hon vaknade. Fast det skulle ju gå bra hade pappa sagt, ni är ju i nästan samma ålder.

  Ja det var just det. Om de åtminstone inte varit flickor bägge två. Och i samma ålder. Hon visste att pappa hoppades att de skulle bli kompisar, kanske till och med som syskon, som systrar. Men Pernilla hade inga syskon, inte ett enda, hon hade alltid varit ensamt barn i familjen.

 Hon öppnade ryggan och tog fram freestylen, hon ville lyssna på musik nu och inte fortsätta tänka på den där flickan.

  Om jag lyssnar på freestylen kan jag inte höra om det ringer, hejdade hon sig. Men sedan tänkte hon att hon bett mamma att inte ringa och att hon sagt till pappa att hon skulle ge honom mobiltelefonnumret men sedan glömt bort att göra det. Fast han kunde ju ringa mamma och fråga.

  Det skulle han nog inte göra om det inte var nödvändigt.

  Musiken var fin. Hon tänkte på discot de hade haft på Fritids, det hade varit så roligt. Hon tänkte på Marcus. Så snäll han var. Han var jämt snäll. Och han hade delat popcorn med henne. Alla  hade sett det. Hon tyckte om att tänka på Marcus.

  Nu pratade den stressade farbrorn och tanten med varandra. Det såg lustigt ut. De rörde sina munnar som fiskarna i ett akvarium, som om de snappade efter fiskmat. Hon kvävde ett fniss.

  Tankarna for omkring och hon for liksom själv in i musiken.

  Plötsligt spratt hon till, dom sa nåt i högtalaren, ..sala?

 

Sala. Hon måste ha somnat. Så mycket cyklar det fanns i Sala, ett helt cykelhav, och så mycket folk. Mest ungdomar. Fanns det inga mammor och pappor i Sala?

  Det var skönt att lyssna på musiken och att luta sig in mot hörnet och drömma sig bort. Tanten och farbrorn satt nu åter försjunkna i datorn och boken. Det verkade tråkigt att vara vuxen.

Plötsligt spratt hon till, hade hon sovit? Hon slet av sig freestylelurarna och hörde precis ordet mora. Hjärtat slog, herregud hon var redan framme det var precis som mamma hade sagt att hon var extratrött för att det var fredag och spänningen och allting.

  Världens snabbaste! Jackan i ena handen och ryggan i den andra, hon rusade mot utgången och där stod en snäll farbror tack och lov som hjälpte henne nerför de höga trappstegen ja det var snö i Dalarna, mamma hade haft rätt igen. Perrongen var vitpudrad som en prinsesstårta och i allt det där pudret hade folk gått så att man såg fotspår och stigar.

 

Pang. Dörren bakom henne stängdes och ljudlöst gled tåget iväg. Oj då. Pappa hade sagt att tåget inte skulle längre, att Mora var slutstationen men det skulle kanske bara åka och parkera någonstans.

 Dröjande följde hon fotspåren i det vita pudret. Hon såg inte pappa någonstans. Han skulle ju stå på perrongen hade han sagt? Men han skulle nog komma snart. Hon var så glad för allt det vita och det kom mera snö, stora flingor singlade ner från himlen.

  Hon hade trott att stationen skulle vara större. Plötsligt befann hon sig på en gata. Hon visste inte hur det hade gått till.

  Hon hade i alla fall hunnit av i tid. Han var försenad förstås, typiskt pappa. Stationshuset ligger alldeles vid Siljan hade han sagt, en stor sjö. Nu skulle hon bara leta reda på den där sjön så skulle säkert pappa dyka upp. Mörkt var det också och nu såg hon inte längre en människa.

  Hon gick och gick. Höga träd skuggade gatlyktorna. Det var lite otäckt.

  Hon var ju framme. Så det var inget fusk om hon ringde mamma, hon hade gjort som hon sagt, rest hela vägen alldeles själv. Men nu hittade hon inte tillbaka till stationen längre. Hon hade gått så långt så att hon kommit vilse. Hon ställde ner ryggan på den hala trottoaren men hittade inte mobilen i ytterfacket där den skulle ligga. Hon fick börja rota inne i själva ryggsäcken, det var för mörkt för att hon skulle se något, hon fick känna med handen.

 

Kan jag hjälpa dej på nåt vis? hördes en röst. Men det var inte pappas röst. Hon tittade upp.

  Inte ska du stå här alldeles ensam, var har du dina föräldrar? Säg var dom är så ska jag följa dig dit.

  Vad svarar man då?

  Hon svarade ingenting. Mumlade bara och pekade lite vagt åt det håll hon trodde stationen låg. Det passar bra, sa farbrorn, jag ska ändå åt det hållet, kom med här. Bara han inte bjuder på godis, tänkte Pernilla, eller säger att han ska visa sina kattungar eller kaniner, då är det klippt har mamma sagt. Men den här verkar snäll.

  Utan ett ord lyfte hon upp ryggan och följde med den främmande mannen. Han log och tog henne om axeln precis som pappa brukade göra.

 

På perrongen i Mora stod en något spänd pappa och väntade. Han hade överlagt med sig själv om han skulle ta med Marie och hennes flicka Therese men slutligen kommit fram till att det var bäst att först möta Inga-Lena på egen hand så skulle det inte bli lika dramatiskt sedan, mötet med de nya familjemedlemmarna. Han var glad för snön, han trodde att Inga-Lena skulle tycka om den, att hon skulle slappna av och visa sig från sin gulliga sida. Ty hon hade även en annan, situationen var inte helt bekväm.

  Tåget susade in på stationen, dörrarna öppnades och passagerarna steg ur, den ena efter den andra.

  Men ingen Inga-Lena.

  Han gick utefter tåget och spanade in i kupé efter kupé. Till sist var hela tåget tömt. Han tog upp sin mobil, hejdade sig och slog sedan numret till sin exfru.

  Det hördes att hon hade gråtit. Inga-Lena hade inte svarat på hela resan utan haft telefonen avstängd så det var ingen idé att han ringde men hon skulle ju vara framme nu, var tåget försenat till råga på allt elände?

  Nej, det var det inte.

  Hennes skrik hade kunnat pulvrisera hans mobil och den våg av tillmälen, uppmaningar och beskyllningar som sedan följde var så hett av hat att hela Siljan hade kunnat koka bort. Han såg ut i mörkret mot den svagt lysande nyisen. Han önskade att nuet inte hade funnits. Jag ringer tillbaka så fort jag kan, sa han och knäppte av.

  Tågmästaren erinrade sig en flicka, en ganska ung, kanske åtta, nio år? Röd jacka? Ja det var hon. Men hon hade inte varit med så här långt inte, nej hon steg av mycket tidigare. Kanske redan i Avesta? Eller möjligen Säter? Det var ju så mycket folk, fullsatt, men han mindes henne just för att hon verkade resa ensam. Han hade blick för sådant ja.

  Men om du klippte hennes biljett?

  Tågmästaren ryckte till. Det var så sant. Hon skulle till Mora och han hade haft koll på det där om inte ett stökigt gäng Sälen-resenärer hade gjort livet surt för samtliga i vagn tio. Till yttermera visso hade han haft ett par fripassagerare än framför sig och än bakom sig tills hans slutligen fått tag i dem och med hjälp av sin kollega kastade av dem i Hedemora.

  Pappan fick ett raseriutbrott. Tågmästaren tog tåligt emot. Pappan blev tyst. Tågets övriga personal hade nu samlats kring dem, de gick in i stationshuset och tågmästaren började ringa stationerna utefter linjen, Uppsala, Sala, Avesta-Krylbo, Hedemora, Säter. Men personalen hade redan slutat för dagen, det fanns ingen att rådfråga, ingen att be om upplysningar från.

Den lokala polisen var snabbt på plats. En poliskvinna höll mamman underrättad på en telefonlinje och två andra lyckades få tågmästaren att erinra sig av- och påstigande, hur hade det varit nu, hade hon stigit av redan i Sala? Nej, svarade han, nej det var nog för tidigt.

  Pappan satt med ansiktet i händerna. Skulle han ta bilen och planlöst åka söderöver för att leta? Nej det bästa var naturligtvis som de alla sa att låta polisen sköta letandet. Han genomlevde helvetets alla fasor och han lovad att aldrig svika sin flicka igen bara han fick henne välbehållen tillbaka. De ska hitta henne, upprepade han gång på gång, det är polisens jobb, de är rutinerade, de kommer att hitta henne.

  I Borlänge var hon i varje fall inte längre med, erinrade sig tågmästaren. Det var dom där slynglarnas fel, annars hade jag haft koll på henne. Fast vad gör man om en unge bara kliver av? Man kan ju inte vara i alla vagnar samtidigt, föräldrarna skickar sina telningar på egen risk.

  Pappans tårar brände, han förbannade sig själv och hela världen. En polisman satt vid hans sida, ställde lugna men effektiva frågor.

 

Jag heter Johan, sa farbrorn, och jag har alltid önskat mig en liten flicka som du.

  Har du kattungar eller kaniner? undrade Inga-Lena. Han skakade på huvudet.

  Har du nåt godis då?

  Nej. Man ska inte äta godis. Men du kan få en frukt om du vill när vi kommer hem till mej.

  Inga-Lena var nöjd. Han lät precis som mamma. Vi ska väl inte hem till dej, svarade hon.

  Bara om vi inte hittar dina föräldrar. Jag bor alldeles här i närheten. Vad var det din pappa hette sa du?

 

Dom jävla slynglarna, upprepade tågmästaren. Vagn tio var värre än karnevalen i Rio, övriga resenärer uppskattar inte ett sådant busliv. Dessutom rökte dom fast det är förbjudet. För att inte tala om dom där djupingarna jag kastade av i Hedemora, där satt inte många skruvar fast, dom satt på toaletten och rökte hasch när jag tog dom.

  Pappan ryckte till. Hedemora? Kunde hon ha hört fel? Hon kan ha hört fel! ropade han. Hon klev av i Hedemora!  Lugn! svarade polismannen vid hans sida. Vi hittar henne, ta det bara lugnt, ge oss lite tid, bli inte hysterisk, tänk på ditt barn.

 

Hon tittade upp mot himlen. Det hade slutat snöa. Istället syntes månen mellan träden. Jag skulle precis ringa min mamma, sa hon. När du kom. Då gör vi det hos mej, svarade han, ringer. Det blir billigare så.

  Var är Siljan? frågade hon. Åh, svarade han, det är en bit. Jaså du kom med tåget du och trodde att du redan var i Mora.

  Hjälper du mej då, frågade hon, så att jag kommer till pappa?

  Det är klart, svarade han. Jag ska hjälpa dej på alla sätt. Jag är så glad. Jag gick omkring och var så ensam och så vips kommer du som från ingenstans.

  Jag kommer från Stockholm, svarade hon, det är väl från någonstans.

  Jag menar bara att du är som från ingenstans just nu. Några timmar innan dom har hittat dej. Ingen vet var du är, eller hur? Är inte det lite spännande?

  Nej. Varför skulle det vara spännande? Även om han inte pratade om kaniner eller kattungar så var han kanske konstig ändå och nu ville hon inte följa med honom längre.

  Det är inte långt kvar, sa  han. Ser du porten där borta? Där bor jag.

 

Mamman hade kastat sig i en lånad bil och närmade sig redan Sala. Poliskvinnan ringde henne regelbundet så som det var överenskommet. Jag kan inte ändra på någonting just nu, tänkte mamman. Jag måste koncentrera mig på körningen, jag måste ta mig fram utan att sinkas, jag måste komma fram levande så att jag finns där när hon behöver mej. När – inte om – hon behöver sin mamma.

  Från andra hållet färdades pappan i en polisbil. Han grät öppet där han satt ensam i baksätet. Ändå vågade han inte tänka det värsta.

 

Hon hade vägrat följa med honom upp i lägenheten men lovat att vänta på honom i porten medan han hämtade bilnycklarna. Han hade lovat att köra henne till Mora. Han var nog snäll ändå.     Medan hon väntade rotade hon runt i ryggan efter mobilen. Hon hittade den inte, inte någonstans. Det verkade som om hon hade tappat den.

  Hon kunde inte förstå varför hon grät när hon inte alls var ledsen. Fast hon var väl trött, det skulle mamma ha sagt. Så fort hon tänkte på mamma kom det fler tårar. Men nu kom Johan tillbaka igen. Han kom tillbaka och viftade med bilnycklarna så som han sagt. Han var väl snäll? Vad skulle hon annars ta sig till? Inte en människa syntes och hon visste inte var hon var. Dessutom var telefonen borta.

  Bilen stod på en mörk parkering bakom hyreshuset. Hon hoppade in i baksätet så fort han låst upp, hon ville inte sitta där fram, hos honom.

  Plötsligt hörde hon springande steg. Två mörka gestalter sprang fram till Johan och gormade något om bilnycklarna. Hon hukade sig ner så att de inte skulle se henne, de verkade arga. Sedan hörde hon ett kvävt skrik och en duns och plötsligt var de i framsätet, de flåsade och svor och slamrade med bilnycklarna, bilen startade, strålkastarna slogs på och de bägge killarna körde flabbande iväg. Med henne Inga-Lena i baksätet!

  Nu snyftade hon högt. Bilen tvärnitade. Fan det är en UNGE i baksätet! Helvetes jävlar!!!

Plötsligt kände hon igen dem, det var killarna från tåget, de som suttit mitt emot henne i början. De stirrade på henne och sedan på varandra: Helvete vilken noja! Ser du henne också? Visst är det hon? Men du skulle ju till Mora!

  Vi kör henne till stationen, beslutade de när hon inte svarade eftersom hon inte kunde för all gråt.

  Sagt och gjort, och fort gick det. Men - var kommer alla snutar ifrån?

  Runt järnvägsstationen stod flera polisbilar med vispande blåljus.

  De girade in på en tvärgata och stannade med ett ryck. Ge dej iväg unge, uppmanade de henne, raska på.

  Hon fumlade med ryggan, hon såg nästan ingenting för alla tårar och hon snyftade högt.

  Fy fan vad snutar, fräste den ene stressad. Äsch ge henne mobilen vi får ändå inget för den, skulle vara på ett museum då. 

 

Hemvärnet hade kallat till skallgång och dess gruppchef hade ställt sig på en materialbox för att höras när han instruerade sina mannar. Mamman och pappan hade precis anlänt och Hedemoras krishanteringsgrupp var på fötter. Alla hade samlats vid järnvägsstationen där de förmodade att hon klivit av innan hon försvann.            

  Mamman hade brutit samman så snart hon klivit ur bilen och hon togs nu omhand inne i en ambulans. Med uppbjudandet av sina sista krafter lyfte hon åter sin lånade mobil och slog numret till sin lilla flickas mobil, den som egentligen var hennes egen. Hon slog numret fast hon visste Det går tyvärr inte att nå den du söker för närvarande….

  Då svarade hon!

  Jag ser dej mamma, du sitter i en skåpbil.  

  En liten flicka i röd jacka och med ryggan i handen strosade tvekande in i virrvarret av bilar och folk.

  Bara jag inte behöver träffa den där Therese, hann hon tänka innan mamman rusade emot henne och slöt henne i sin famn.

-