Starkare än döden

 

 

Marketta var min diametrala motsats. När hon klev ut från flygplatsens VIP-lounge var hennes uppenbarelse helt enkelt bländande. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern men närmade sig i själva verket de femtio fick jag senare veta, när vi blivit bekanta.

  Hennes man hade ordnat så att hon fått åka business class, det var därför vi inte hade hunnit hälsa förrän nu, när våra respektive män mötte oss på flygplatsen utanför São Paulo. Markettas handslag var fast, hon utstrålade energi och målmedvetenhet och jag kände mig som en grå liten mus i min hästsvans och jämförelsevis enkla klädsel. Markettas hår gnistrade, hennes dräkt såg ut att vara sydd i Paris och hennes sminkning var utstuderad och mycket elegant.

   Men Patrik såg bara mig! Jag snurrade runt i hans famn, vi skrattade, lyckan var fullständig. I ögonvrån såg jag hur en man i femtioårsåldern försiktigt kysste sin hustru – Marketta – på kinden. Plötsligt ropade han till. Vi avbröt vår omfamning, vad är det, undrade Patrik. Hon nyps, svarade mannen och skrattade. Ett nyp, det är vad man får när man inte sett sin fru på en månad.

  Skratten blev besvärande. Allmän presentationsrunda vidtog och sedan gick vi ut till taxin som skulle föra oss till våra respektive lägenheter.

Jag var nyförlovad och kär och hade tagit tjänstledigt för att kunna finnas vid min fästmans sida när han under ett par månader monterade en ny kokare på ett pappersbruk i Brasilien. Visst skulle han arbeta mycket men på fritiden skulle vi vara tillsammans och göra utflykter som vore det en vanlig semester. Så var det tänkt. Lyckliga och tysta satt vi och tryckte varandras händer.

  Gösta, Markettas make var jovialisk och vänlig. Han berättade underhållande om trakten vi reste igenom. Marketta satt tyst. Hon var smal och välvårdad. Hennes man var något överviktig, svettpärlor glänste på hans överläpp. Nu ska vi verkligen ha det trevligt tillsammans, eller hur Patrik? Min fästman nickade nöjd. Det skulle säkert bli bra.

 

Nästa förmiddag ringde det på dörren. Det var Marketta. Jag bjöd henne att stiga på och ta en kopp kaffe vilket verkade vara precis vad hon önskade. Jag tänkte att det är lika bra att vi gör oss bekanta, sa hon frankt. För våra män lär vi inte se mycket av.

  Ett par timmar senare visste jag det mesta om hennes liv och om hennes predikament.  Jag tror dock inte att hon visste så särskilt mycket om mig. Hon var uppfylld av motstridiga känslor och emotionella eruptioner och där fanns inte plats för någon utomstående.

  Fast jag lyssnade gärna. Jag förstod att jag enbart var bollplank och sällskap i brist på bättre men det störde mig inte.

  De hade varit gifta i tjugotre år. Barnen studerade nu på annan ort, Marketta kunde äntligen följa med på makens resor. Och han reste mycket i tjänsten, han hade tvåhundra resdagar per år och så hade det alltid varit. Det är ett under att vi fortfarande är gifta, sa hon. Men det är först nu, när de svåra åren är över, som jag har kommit underfund med vad jag gått miste om. Tidigare tog omsorgen om barnen all min energi, jag hade fullt upp med att ensam ro skutan och de gångerna han var hemma ville jag inte bråka, det var ju då vi äntligen skulle vara som en riktig familj. Vi levde i ett sjömansäktenskap, han uppvaktade med parfymer och blommor och jag hade köpt hummer och varit hos frissan. Det var fest i ett par veckor, sedan stack han igen. Den grå vardagen tog vid, den som jag ensam skötte. Sju ensamma kvällar – gånger sjuttiosju, rekordhållerskan - hon sitter här!

  Marketta var bitter. Nu krävde hon mer av livet. Hon ville ha kärlek och full upprättelse och hennes man hade lovat att nu skulle allt bli annorlunda, nu när hon kunde följa med på hans resor.

  Annorlunda? hon fnös. Bolaget skickar inte sina medarbetare till fjärran länder för att de ska vara romantiska utan för att de ska arbeta, tretton timmar om dygnet. Men nu har jag ställt ultimatum. Och han har lovat. Den här resan är vändpunkten. Han har så många övertidstimmar att ta ut att nu finns inga undanflykter längre. Så han ska bara jobba kontorstid, resten av tiden är min.

  Är det inte underbart att ändå kunna befinna sig på samma plats och att få dela säng varje natt, undrade jag naivt. Hennes blick till svar var medlidsam. Så där var jag också, svarade hon. Men han utnyttjade det bara. Var är nu min egen karriär? Våra gemensamma minnen? Mina barns far? Alla kyssar jag skulle ha fått om vi istället hade levt ett helt vanligt svensson-liv? Istället fick jag fick ensamhet, ensamhet, ensamhet.

 

Första kvällen kom Patrik hem halv tolv och det bådade inte gott. Gösta hade jobbat lika länge.

På dagarna kom Marketta och hälsade på. Jag fick henne med mig ut på promenader men jag märkte att hon egentligen bara ville sitta på balkongen med en Martini och älta sitt förfelade äktenskap med mig som lojal lyssnerska. Det intressanta land vi befann oss i brydde hon sig inte om. Egentligen hade jag föredragit ensamheten med strövtåg och ibland en god bok men jag ville inte verka oartig. Vänta tills ni får barn, kunde hon säga. Då slår fällan igen. Jag trodde henne inte, och för övrigt  hade Gösta och Patrik lovat oss en utflykt till de gamla stadsdelarna, det var hög tid att ta på sig lite läppstift och lämpliga skor.

   Men när mörkret föll hade de ännu inte dykt upp och deras mobiler var avstängda vilket tydde på att de var kvar på fabriken. Vi väntade och väntade.

  Jag ville visa Marketta hur jag såg på saken och föreslog att vi istället skulle ge oss iväg på egen hand. Vad var det som sa att vi måste ha karlarna med oss? Hon mumlade något men protesterade inte när jag drog med henne ut på gatan och stoppade en taxi.

 

  En promenad i gamla stan var dock ingen bra idé vid denna tid på dygnet. Gränderna var alltför trånga och alltför mörka, det fanns ingenting att se. Och denna icke särdeles ljuvliga utflyktskväll gick snabbt mot sin final när tre unga killar kom emot oss och tog upp hela gatan. De pratade och skränade och plötsligt grep en av dem tag i Markettas handväska och ryckte till så att hon föll. Hon tappade taget om väskan och ynglingarna sprang jublande därifrån.

  Hon hade skrapat upp ena knäet och kjolen hade spruckit men hon var inte chockad utan rasande ty i hennes universum var allt detta Göstas fel. I väskan hade funnit hundra dollar och mobilen, kostar det så smakar det att svika den man påstår att man älskar. Hon var helt förblindad.

  Men nästa dag var tonen mildare. Hon var prydligt tejpad, Gösta hade följt henne till sjukhuset på morgonen och hon var lite blidare. Ty nästa gång – och det var redan dagen därpå - så skulle allting bli perfekt, vi skulle alla fyra bjudas ut på stadens flottaste restaurang och det var de brasilianska värdarna som betalade som tack för hundraprocentig uppställning av Patrik och av Gösta när produktionen hade stannat upp. Nu flöt pappersmassan åter som den skulle och kvällen skulle flöda av vin och romantik, det var ett löfte.

  Jag gladde mig. Jag ville helst av allt få sitta så och se min blivande make i ögonen och dricka dyr champagne och känna den sydamerikanska värmen smeka mina bara axlar.

   Men det blev inget äventyr som i Tusen och en natt utan tusen och en tryckdiffusör och blekmedelsgivare och switchar och omrörare – fackuttrycken flög som papperssvalor över bordet ty de brasilianska cheferna hade även bjudit med sig själva och de var tio stycken, alla män.

  Hur natten slutade hos Marketta och Gösta kunde jag bara ana och nästa dag så kom hon inte. Jag läste och försökte njuta av ensamheten men jag var ju inte ensam utan djupt och alltför mycket engagerad i Markettas kamp och detta fast vi i egentlig mening inte var så särskilt nära vänner. Inte som väninnor som man ringer varje dag. Jag var nog mest som en papperskorg för de livsritningar som inte ville hålla måttet.

 

På tredje dagen efter denna katastrof-middag kom hon åter för att hälsa på. Hon svor en inledande ramsa över manssläktet i allmänhet och sin egen man i synnerhet men sedan log hon ljuvt för en gångs skull och sa att hon gett honom en sista chans. Och det skulle inte misslyckas. Samma restaurang men blott de två – en romantiskt middag med en överraskning hade han lovat henne redan denna kväll. Vad gör man inte, sa hon. Hoppet är det sista man vill mista och denna gång kan ingenting gå snett. Nu ska vi äntligen komma samman här i Brasilien, han och jag. Ikväll ska livet ändras, vi satsar allt på detta kort och kanske kan vi åter hitta hem till det som skulle varit.

  Patrik kom hem när jag redan hunnit somna. Jag vaknade av tyngden när han satte sig på sängkanten och tände lampan. Med bävan frågade jag om Gösta också jobbat lika länge men han bekräftade att Gösta slutat redan sex med siktet inställt på att bjuda sin fru på en afton som i ungdomens dagar, fast flottare.

  Jag andades ut. Markettas personlighet hade de senaste dagarna fått skrämmande skuggor och jag önskade av hela mitt hjärta att hon äntligen skulle slippa bli besviken, att hon skulle få den uppmärksamhet och ömhet hon så väl behövde.

  Fast efter en timme släppte en givare, fortsatte Patrik. Så då var vi tvungna att ringa efter honom.

   Och han hade telefonen på?

   Han har alltid telefonen på.

   Och han kom?

   Han kom. Han är där ännu.

  Jag ville inte höra mera. Jag la kudden över huvudet och kved, jag var rädd för att möta Marketta nästa dag.

 

Men hon var helt lugn. Inga problem, sa hon. Jag har inte ätit frukost, har du lite kaffe?

  Ja hon var häpnadsväckande samlad. Det är över, sa hon bara. Nu vet jag vad jag har att rätta mig efter, låt oss prata om något annat.

  Men hon var svårkonverserad, det märktes att hennes tankar hela tiden var någon annanstans.

  Nu vet jag, sa hon plötsligt. Kan inte Muhammed komma till berget så får väl vi komma till dom. Jag ska fixa ett studiebesök.

  Marketta var parant och tilldragande och på något sätt lyckades hon charma någon högre chef som lovade oss en rundvisning. Jag kände mig olustig. Samtidigt var jag nyfiken - och lite besviken. Varför hade inte min älskade Patrik kunnat ordna detta? Jag hade aldrig kommit på tanken, svarade han, så mycket som vi har att göra, jag hade aldrig trott att det skulle gå.

 

Någon sorts informationschef mötte oss i porten den dag och den tid vi kommit överens om. Våra män hade fått tillåtelse att eskortera oss. Fabriken omgav oss med sina enorma virkesupplag, sina gigantiska kokare, ledningar, byggnader, ljud och lukter och det var mördande hett. Som en enda stor matsmältningsprocess hade Patrik försökt förklara pappersmasseframställningens konst.

  Den artige informationschefen förklarade tålmodigt processen för oss på engelska och med stark brytning på spanska. Våra män sufflerade förstulet på svenska. Först skulle det inkomna virket finfördelas till flis som sedan skulle ligga och mogna i olika silos innan det medelst kemiska och mekaniska processer bröts ner och kokades tills man fick fram den lättflytande massa ur vilken man framställde papper.

  Vi kom in i en jättelik lokal där ett öronbedövande oväsen överröstade allt annat. Runt en sorts djup grav i mitten löpte ett räcke och långt därnere såg vi hur osannolikt stora och vässade knivar gjorde mos av stora stockar som vore de spaghetti, det blev bara flis kvar. Synen gjorde mig illamående och jag tog ett steg tillbaka. Flistuggen, skrek Patrik, coromantstål, tiotusen dollar per kniv.

  Informationschefen log belåtet åt våra imponerade miner. Marketta gick fram och med armen under Göstas. De stod länge tillsammans och tittade ner i flistuggens våldsamma inferno.

  Efter en stund gick vi andra vidare, det fanns så mycket kvar att titta på.

  Precis när jag vänder mig om ser jag – jag vägrar tro mina ögon! Vad gör de?! De kramas? Brottas? Klär av sig? Vad håller de på med?

  Vi står som förstenade alla tre. Det är väl passion – omfamningar?

  Sekunden senare springer vi tillbaka, våra rop dränks i bullret. Marketta och Gösta står ännu och försöker tippa varandra över räcket till de rasande knivarna därnere. Gösta är stark men Marketta är smidig och de är lika långa, utgången är långt ifrån given, hennes ansikte är vanställt av känslor och Göstas är rött som en tomat de kämpar på liv och på död och nu lyckas hon dra honom över räcket han kommer att falla det gäller sekunder.

  Patrik kastar sig över Göstas nu fritt dinglande ben samtidigt som informationschefen får tag i Marketta. Vars ansikte blivit grått som aska medan ögonen, röda och vansinniga, sprutar tårar och medan hennes spottande mun formulerar skymfer vi inte kan höra.

 

En halvtimme senare, i kontorets konferensrum, förnekade bägge ännu samstämt det vi andra tydligt hade sett. Nej det var inget sådant, på sin höjd en något hetsig känsla. De hade skojat och blivit lite… just det – passionerade.

  Nu satt de tätt tillsammans och höll varandras händer och visst fick vi ringa polisen vad nu det skulle vara bra för.

 

Jag gifte mig aldrig med Patrik. Vi skiljdes som vänner, kärleken tog slut.

  Nu är jag gift med Marcus, som aldrig skulle ta ett resjobb, och vi har nyss fått barn.

  I tidningen, på familjesidan, ser jag så en dag Markettas bild och Gösta finns än vid  hennes sida! De firar trettio år av lycka och har aldrig varit kärare än nu intygar de samfällt. Och inte kan man tro något annat när man ser dem le mot kameran så där.

  Jag tittar på min man. Och känner kraften, flistuggen och bråddjupet.

  Ryser.

  Kryper upp i soffan.

  Kryper i hans famn.

-