Tvångströjan

 

”Kärleken söker bara sitt. Den är inte mild och inte rättvis. Kärleken är blind och dödar i skymundan. Kärleken är döv och saknar musikalitet, den rasar över dig och bryr sig inte om ifall du faller. Kärleken tar vad den vill ha och lämnar dig helt övergiven att på egen hand få sammanhang bland damm och spillror”.

Siv Dahlin, som vi tidigare mött i Om hjärtat ännu slår och Se dem inte i ögonen är tillbaka i en stark berättelse om passion, besatthet och kärlek som går över gränserna. I Tvångströjan lever hon ett lugnt liv med arbetskamrater och vårdtagare inom hemtjänsten. 

  Att folk känner varandra i en trakt som denna är helt naturligt. Men finns det ändå inte lite väl många sammanträffanden denna stämningsmättade fjälldag när ett banalt och tragiskt vådaskott ändrar hela händelseförloppet?

  Siv vill inte dras in i intrigen kring den för tidiga älgjakten som slutar med att en ung pojke mister livet. Dock tvingas hon inse att det troligtvis rör sig om mord.

  Men ingen tror henne.

  Vad vill hon och vad kan hon bevisa?

 

 

Pressröster:

Deckardrottningen Trosell sitter säkert.
De långa insprängda arbetsplatsreportagen är minst lika spännande som kriminalintrigen.  
  Trosell skriver utifrån ett kombinerat klass- och könsperspektiv som är ovanligt i sin självklarhet och föredömligt i sin kritiska skärpa. Under långa perioder ligger huvudintrigen på is, eller skymtar bara fram glimtvis, ungefär som i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”, med vilken romanen har flera likheter. Liksom hos Ekman är den förmodade motsättningen mellan deckargenren och ett seriöst innehåll fullständigt bortopererad. Vad som är kvar är helt enkelt en berättelse, virtuost förmedlad och oupphörligt spännande - också när den är som allra långsammast.
  Trosell befäster med denna roman förvisso sin topposition i den svenska deckareliten. Men viktigare är kanske att det nu står helt klart att vi står inför en berättare i yppersta klass, fullt jämförbar med de riktigt stora namnen.

Svenska Dagbladet

Aino Trosell har som alltid ett eget perspektiv och ett mycket personligt sätt att skildra både människor och skeenden på. 

  De suggestiva och mörka känslor som Aino Trosell frammanar i sin nya bok fångar läsaren ända in i den dramatiska upplösningen.

Uppsala Nya Tidning

Tvångströjan handlar om passionen, livet och döden. Och arbetet nånstans däremellan. Tvångströjan är en suverän kriminalroman med en hemtjänstkäring i huvudrollen.

LO-tidningen

Få svenska författare rör sig så friktionsfritt mellan genrer som Aino Trosell. 

  Tvåhundrafemtio sidor senare har Aino Trosell gett oss en stark berättelse med den underliggande frågan: Vad vet man om en människa? Egentligen. Vem är han/hon under masken? Och jag själv?

  Siv Dahlins ((alias Aino Trosell?) frustration och bitande sarkasm över åldringsvården känns äkta och ger romanen extra sting.
  Detta nämnda patos, och viljan att dissekera kärlekens många sidor gör Tvångströjan till en högst läsvärd roman.

Flamman

Redan upptakten med stämningen i bussen, spelet mellan ungdomarna och dimman på myren är lysande. Aino Trosell har visat tidigare att hon är bra på att skildra arbetsplatser och denna gång har hon överträffat sig själv.

VI

Här finns en ömsinthet och en respekt för både människor och landskap som för tankarna till Kerstin Ekman och ´Vargskinnet´”.
Länstidningen Östersund

 

Visst vilar något av Stig Dagermans Att döda ett barn över den ödesmättade bussresan som utgör upptakten till Aino Trosells nya roman Tvångströjan. 

  Trosell besitter ett klart och spänstigt språk som styr bort från både sentimentalitet, ansträngd konstnärlighet och det hårdkokta men syrefattiga språk, som så ofta utgör en tvångströja i kriminalromanerna. 
  Själva intrigen förblir länge sidoordnad, men när spelet går loss visar sig Trosell kunna spinna minst lika bra som namnkunnigare manliga kollegor i branschen.

  Vad som i mina ögon gör boken så läsvärd är ytterst Trosells förmåga att balansera de ofrånkomliga spänningsmomenten med ett solidariskt underifrånperspektiv.
Västerbotten-kuriren

 
Det är ett praktfullt panorama hon inleder med i sin nya kriminalroman, fjäll och skog, mycket folk, detaljerat, språket mättat och infallsrikt.
  Jag njuter av läsningen när Trosell avlyssnar jobbsnacket och gör fina porträtt av arbetskamrater och vårdtagare under en vanlig arbetsdag.
  Samhällsanalysen finns i Sivs tysta monologer, ofta mitt i prick och laddade med en lågmäld, drastisk humor. Jag vill jämföra henne med författare som Ulf Lundell eller Stig Claesson i det avseendet, de har en förmåga att formulera folkvett, en moral framslipad ur folkdjupen, som dagens giriga vinnar- och roffarmentalitet hotar att försänka i glömska. 
  Själva kriminalintrigen är proffsigt ihopfogad. Det finns lysande vändningar (Bränd Sven och blomkrukan!) och Trosell har lagt ut villospåren fyndigt. Men upplösningen känns överdramatiserad.
  Summa summarum: Tvångtröjan är spännande läsning, det märks att Trosell släpper loss och har roligt men jag tycker att spänningskravet hämmar hennes fulla kapacitet. Som ni märker ställer jag höga – kanske orättvist höga – krav på Aino Trosell.
  Jag gör det för att hon är en engagerad och skicklig författare, som jag tror kan hitta en lösning på problemet.

Dalademokraten

Det gör den extra rafflande – vid sidan av det kriminella blir den också litterärt spännande. Likt en P D James kliver sedan Aino Trosell än in, än ut ur kriminalformeln.

  Inte minst är det en glesbygdsroman.

  Det är också en kvinnoroman.

  Det är också en arbetarroman.
  Det är skickligt berättat, på ett språk med stilistiska språng man sällan eller aldrig hittar i deckarhyllorna. Det finns en poesi i Trosells prosa, rytmisk och skön, fastän ibland medvetet orytmisk och oskön då den följer Sivs sinnesstämning och låter kommatecken och punkter få till fjälls.  Den klockrena person- och miljöskildringen ges större plats än själva kriminalintrigen, men spänningen stiger i takt med sidantalet och trissas sakta upp till thrillernivå när läsaren före Siv börjar ana hur ugglorna i mossen ser ut.
Falu Kuriren

Aino Trosell är en mästarinna på att beskriva personligheter, särskilt kvinnor.  

  Aino Trosell är också lysande när det gäller att beskriva miljöerna.

  Tvångströjan är läsvärd för personernas och miljöernas skull. Att det sedan även finns en mördare med i bilden får man ta som en ganska betydelselös bonus.

Värmlands Folkblad

Det som händer är inte alltför orimligt. Och miljöerna omkring är synnerligen realistiskt skildrade. 

  Utöver att vara en metodiskt uppbyggd, accelererande, nervkittlande kriminalhistoria är detta en bok med insprängda resonemang, existentiella och vardagspolitiska, som för ett gott stycke utöver genrens gränser.

Nerikes Allehanda

Trosell skriver en svallande prosa.
  Det går fort, de nästan bubblande meningarna rinner över bokens sidor. Med exakthet tecknar hon bilden av ett Sverige som känns här och nu. 
  Samtidigt som Siv nystar i skottets orsaker så tecknas en angelägen historia om kärlek och besatthet.

Västerbottens Folkblad

Aino Trosell är Sveriges mest konsekventa författare. Hon tvekar inte om perspektivet. 
  ´Tvångströjan´ liknar inte så mycket mordgåta som ett ode till förlorarna. Framfört nästan som på vers: ett rytmiskt missnöjessprängt flöde ur den kropp som är Sivs.

Arbetarbladet

Jag blir glatt överraskad av Aino Trosell. Den här kriminalromanen är inte lik någon annan.

  Tvångströjan känns sann. Personerna är av kött och blod, som du och jag, inga schablontyper, inga undermänniskor eller riktiga skurkar.  

  Det blir en levande detaljrik skildring utan att vara överbelastad. Här finns en del vass samhällskritik, inte utan ironi.

Örnsköldsviks Allehanda

Siv Dahlin är en av mina absoluta favoritet bland deckarhjältarna. Denna nyfikna, orädda och ibland obetänksamma medelålders kvinna.
  Hon gör det med humor, empati och patos, människor och miljöer kommer nära, engagemanget är starkt utan att förfalla till gnäll. Och en berättelse som handlar om passion som går över gränsen till besatthet passar väl in i det karga klimatet.
Hallands Nyheter

 

Trosell har ett målande jordnära språk som leder tankarna till Kerstin Ekman så också när det gäller de dialektala. 
  Trosell roar i all sin vardagsrealism, hon skriver intressant, engagerande och får ofta till pricksäkra formuleringar som man inte annat kan än sitta och humma instämmande till. Intrigen är inte heller dålig, inte var det den man trodde från början... Även den som inte gillar deckare har mycket att hämta ur den här mångfacetterade berättelsen.”

Kristianstadbladet

 

-

 

Prisma 2004