Varför Malung?

 

Jag bor i Malung i klimatzon sju och sju mil minst är det till närmaste tätort. Vad övrigt är är skog, skog, skog. Inflyttade drabbas regelmässigt av lappsjuka.

  Sedan är det också så att Malung inte anstränger sig. Biblioteket är inhyst i en gammal affär liksom det enda galleriet, eller vad man ska kalla det. Konsertlokal finns inte, naturligtvis inte heller teater, inte ens ett varuhus värt namnet. Den centrala byn som vuxit till Centrum saknar dessutom stads­planering och är skräm­mande ful.

 

Fult är det även i övrigt. Redan Maximiliam Axelsson konstaterade i sin resa i Sverige år 1853 "att kunna bjuda ens på ett stycke naturmålning av någorlunda intagande art faller sig temligen svårt. Malungs natur är lika tråkig som fattig."

  Också språket är fult och nästan obegripligt för utom­stående, ett muller av takade ö:n spetsade med aggressiva stz-anhopningar. Bland barnen är det dock en minoritet som talar malungsmål, även om föräldrarna gör det. Det är tv:s förtjänst. Alla har tv, många även parabol och video. Därmed hänger man med i svängen och vet vad som rör sig ute i världen.

  Här rör det sig å andra sidan inte särskilt mycket. Arbetslöshet, såklart. Snö respektive mygg hur mycket som helst. Tidens och livets skiftningar naturligtvis men annars är här inte mycket på gång.

 

Varför lever man alls här? Som författare har jag fått försöka förklara det mer än en gång ty nästan alla för­fattare bor ju i Stockholm. Hur är det över huvud taget möjligt att verka som författare på en så avsides ort? Min motfråga är då om inte just författare är de som har ett yrke man kan ta med sig precis vart man vill? Likt en snigel bär man ju med sig sitt inre rum och sina fantasier vart man än går.

  Det finns många orsaker till att folk bor i Malung - eller i Pajala. För mig är tystnaden en. När det är tyst är det verkligen tyst. Man hör kvillrandet i bäcken, och att någon samtalar på andra sidan älven en halv kilometer bort. På vintern är det så tyst att man reflekterar över de egna stegens olika ljudnyanser beroende på vilken temperatur det är. Snön knäcker en gren långt inne i skogen och man hoppar till. Hit har ljudnedsmutsningen ännu inte kommit.

 

Ljuset är en annan orsak. Vårvinterljuset, sommarljuset, vintermörkret - blåvitt och lilasvart - , allt är intensivt. Liksom kölden. Jag älskar den inte men den stämmer mig till ödmjukhet. Naturen är full av temperament, hårdhänt och ömsint och vacker som en kungadotter dold i trasor. Ja naturen är vacker om man använder alla sina sinnen och i vårt grova folkmål finns också en skygg men säregen poesi invävd. Få är nu förunnade att njuta av den och om ytter­ligare en generation är den borta.

  Jag är varken sentimental eller nostalgisk. Jag är förtjust över den moderna teknologien och det händer att jag gör någon tjurrusning till Staden för att på kort tid avnjuta så mycket teater, film och utställningar som bara är möjligt.

 

Men sedan vill jag tillbaka till centrum, ledan griper mig liksom ytan, att allt är yta.

  Undertexten i de centralt tagna politiska besluten är: skyll er själva. Om ni bara flyttar söderut kan ni få allt ni begär. 

  Det är inte sant. Vi kan inte få tystnaden.

  Och sådant som det egentligen inte går att tala om.

  Det är svårt att få tag i sådant därborta i periferin.

 

-

 

SEKO-magasinet