Varför deckare?

 

Sedan ett par år skriver jag deckare. Boken Ytspänning gav mig tillträde till krimförfattarnas soffa och här har jag blivit sittande ty sitsen är mycket angenäm. Efter att Om hjärtat ännu slår fick Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman är jag ohjälpligt fast och Gud må förlåta mig somliga rader, eller hur man nu ska uttrycka det. För visst tar jag ut svängarna och visst vill jag ha många läsare men samtidigt vill jag ju inte svika mig själv.

  Varför köps det så mycket deckare? Vid första anblicken verkar det som om folk är förhäxade av mord men är det verkligen så enkelt? Personligen tror jag att förklaringen är betydligt mer prosaisk. Man vill få en bra historia berättad för sig. När det gäller kriminallitteraturen vet man att någon form av intrig garanterat kommer att presenteras, man kommer att få sig en spännande historia till livs – väl eller illa berättad – men framåtrörelse och oväntade vändpunkter ingår i själva genren. Man köper sig helt enkelt ett kvitto på att man får det man vill ha. När det gäller övrig litteratur kan man aldrig så noga veta, spännvidden är stor, baksidestexter är lögnaktiga – vem vågar köpa ett experiment för trehundra kronor när pocketdeckarna går för en femtilapp? Marknadskrafternas obönhörliga logik.

  Men, detta är dessvärre bara en del av sanningen. Ty vi är faktiskt fascinerade av mord, också, inte tu tal om saken och vi tycker om att vara med om mord och till och med att själva utföra dem – så länge det sker i fiktionens värld. Var kommer dessa dubiösa böjelser ifrån, borde vi inte skämmas?

  Kanske det. Precis som så mycket annat vi borde skämmas för, vi människor. Att känna skam är dock ingen unik mänsklig egenskap, ej heller att döda individer av sin egen art även om människan slår alla rekord.

  Det otänkbara, det skrämmande, detta vill vi läsa om. Varför? Kanske som besvärjelser. I ursamhället besjöngs och tillbads de vilda djuren eftersom vi var rädda för dem och beroende av dem. Numera har vi behov av gestaltningar av rovdjuren inom oss själva, de vi fruktar mest och ändå är så beroende av.

  Vi läser ju om mord varje dag. I något hörn av världen pågår alltid systematisk terror mot civilbefolkning innefattande våld, tortyr, mord och våldtäkter. På hemmaplan sker regelbundet enstaka mord från knivdråp i fyllan och villan till överlagda avrättningar av förlupna hustrur eller folk med misshaglig hudfärg. Hur kan folk göra så mot varandra?

  Denna fråga kräver ständigt ett svar men vi får inget svar, det bara händer, gång på gång.

I sagans underbara värld däremot ligger saker på sina rätta platser och vi kan finna frid. I deckarnas återspeglingar av verkligheten får vi veta saker som inte står i tidningarna, där får vi pröva på att själva smyga på en människa bakifrån och bryta nacken av henne men också det motsatta. I deckarnas trygga värld slåss vi på liv och död och vi flyr för vårt liv och vi hinner knappt vända sida för att fly i en bil med strypmördaren hack i häl. I deckarens underbara värld slåss alltid det goda mot det onda.

  Författaren är en besvärjare och försångare. Att påstå detta är inte att förhäva sig. Hur väl eller illa vi än skriver penetrerar vi om och om igen den skrämmande och frustrerande tillvaron som för vår del här i Sverige oftast är en idyll men med insprängda avgrunder och med ett oroande mörker vid horisonten.

  Dödligheten är hundraprocentig. Hur ska vi överleva fram till dess?

  Att skriva en deckare är som att komponera ett stycke musik eller en trerätters måltid. Känslor ska levas ut och efterträdas av någon form av tillfredsställelse. Vilken tillfredsställelse? Räcker det med att mördaren åker fast och gåtan får sin lösning eller krävs det tyngre ammunition för att man ska bli riktigt mätt?

  Mördaren ska vara avslöjad, visst. Men helst vill jag också ha kommit ett my närmare den stora gåtans lösning – svaret på allt detta våld, allt detta hat. Jag vill betvinga det och kämpa ner det och även i sagans värld vill jag se en lösning som inte är falsk, en möjlig öppning.

  Att skriva sådana deckare är svårt, kanske omöjligt. Ändå ligger ribban just där.

 

-                     

SEKO-magasinet