Vintergatan

 

Det är den tolfte december och Liv har liftat med en långtradare. Ingen hälsar henne välkommen hem trots att år har gått. Hennes trygghet är Shell dit hon beger sig för att arbeta.

 

I lucianatten klättrar den unge älskaren högt ovan staden, ska han frysa ihjäl och släppa taget?

När morgonen gryr har precis allting hänt i denna trakt men intet hänt ändå.

Människornas öden är bloss i sammetskappans svarta veck. Vintergatan en svensk vinterblues fylld av smärta, svärta, hjärta. Som en skimrande snäcka. Mot det kalla vintermörkret.

 

 

 

 

Pressröster:

 

Sydsvenska Dagbladet:
”Människorna lever i nuet, nakna, utan bakgrundshistorier. Deras berättelser ryms i repliker och handlingar. Det är en luftig scenografi som inte kräver tungfotad förankring för att bli trovärdig. Med små medel förmår Aino Trosell skapa en intrig, ett bärkraftigt nätverk.

  Hennes språk är tydligt men aldrig förenklat.
  Hon brukar kallas arbetarförfattare och är otvivelaktigt en av de främsta företrädarna för genren. Samtidigt tycker jag nog att det är en beteckning som alltför snävt begränsar giltigheten av hennes författarskap.

  Med stor självklarhet och tillgänglighet gestaltar hon det svenska samhället i det sena 1900-talets brytningstid. Hon gör det med djupa insikter, mild humor och en medkänsla som ger textens gestalter liv.”

 

 

Expressen:
”Det är hotfullt och sorgligt, Ahlin möter Tove Ditlevsen, dagisbarnen politiken, och ändå en förtröstan i att hur illa det än är ställt, kan det vridas rätt.

  Om ni frågar mig var den nya nutidsberättelsen finns, lägger jag huttrande fram I Vintergatan.”

 

 

-----

 

Nyutgåva Anderson Pocket 2008

Tidens förlag, LO:s medlemsbok 1997

Originalutgåva Prisma 1997