För nästan två år sedan skrev jag för första gången i min blogg, häpen och förvånad! Då var också min hemsida helt ny, och jag skulle sköta den själv. Jag var alldeles i gasen av allt nytt, det kändes värre än om jag hade köpt mig en häst eller öppnat en kalkonfarm.
  Det här är min trehundrafemtioförsta bloggtext och nu tar jag en paus. Sommaren är här. Livet väntar därute. Det är roligt att blogga men det drar uppmärksamheten från fokus och kan i värsta fall tas som intäkt för att inte göra jobbet, själva jobbet, det svåra.
  Fast inte är det så svårt att fira midsommar, det är enklare än både jul och påsk. Midsommaren är det något särskilt med, och särskilt den i Dalarna och Malung. Det bland annat, försöker jag gestalta i den kommande romanen Hjärtblad som sannolikt finns ute redan den 2 augusti.
  Kära kända och okända bloggläsare! Jag hoppas ni får tillfälle att ta tillvara den unika svenska sommaren! Själv ska jag även försöka ta tillvara lite av den norska.
Jag kommer att sakna er. Men till hösten ses vi igen. Och gör vi inte det så beror det på att dator och Aino är i full färd med att flytta från Enköping till Stockholm.
  Samtidigt ber jag att få tacka för uppmärksamheten på bokcirklar.se, detta trevliga ställe som jag inte kände till förrän jag blev inbjuden. Det har varit en ära att få vara månadens gästbloggare hos er. Vi ses, kanske på bokmässan!

Sommarsolstånd och årets längsta dag!
  Men också Enckes komet med svansen Betatauriderna som man ska kunna skymta vid midnatt i norr, ovanför den starkast lysande stjärnan Capella.
  Stjärnor är som katter. Vackra, humorbefriade och outgrundliga.

José Saramago sade: För att dö räcker det att man lever.
  José Saramago sade även: Har man ingenting att säga ska man vara tyst.
  Idag är en tyst dag.

Jag är en republikansk hycklare. Igår vandrade mellan min tråkiga datorskärm och galan på tv-skärmen, jag borde ha haft stegmätaren på mig. Då hade det åtminstone funnits något att vara stolt över. Vilken tur att jag inte hade en webb-kamera installerad härhemma. Det hade Lars Ohly. Hur tänkte han när han gick med på det där? Om han åtminstone hade druckit öl och skrålat och tittat på fotboll och låtsas inte bry sig. Men han verkade ju bara ha tråkigt? Fast jag såg faktiskt inte allt. Möjligen klämde han i med Internationalen när fyra präster drog igång sin besvärjelser. Ja kära min värld, principer är en sak, en vacker brudklänning däremot, kan få den bäste att sälja ut sin egen mor.
  Hyckleriet stannar inte därvid. Jag är dessutom en del av en författarmyt. Och visst står och sitter jag framför datorn i stort sett alla dagar i veckan. Men gör vad? Administrerar. Jag leder ett företag med en anställd, jag själv, och det tar en förfärlig massa tid. Konsten är inte att skriva. Konsten är att sälja skiten, som en försäljningschef sa. Detta är författaren numera extremt indragen i, gör hon det inte kan hon snart få komma att se sig om efter ett annat jobb.
  De där drömmarna som författare in spe har. De har även jag. Även jag drömmer om att stänga av allt och bara ge mig hän åt en ny berättelse. Eller att åtminstone läsa en. Men inget av detta händer. Ändå arbetar jag med ord, ord, ord. När jag till sist får gå och lägga mig är jag så trött på det talade och skrivna språket att jag famlar efter mitt sudoku, min drog och verklighetsflykt, detta främmande element som kollrar bort mig och får alla oskrivna historier att för tillfället hålla käften.

Om jag hade ambitionen att göra en akademisk karriär skulle jag nu skriva en essä med titeln Förutsätter litterär kreativitet bristande logiskt tänkande?
Jag kan räkna. Nätt och jämt. Sedan finns det angränsande discipliner som gör mig fullständigt utmattad.
  Min granne i Malung har en vakthund. Helt ofarlig, ja faktiskt lite feg, men som  skäller så fort någon kommer i närheten. Hans matte ville stärka hans självkänsla genom att höja hans kompetens, och tog därför med honom på en spårkurs. En hel dag tvingades han i obanad terräng försöka hitta, och följa, ett glest utlagt blodspår. Han jobbade som en galning och var alldeles tyst, letade, stundtals förgäves, men sedan var han åter på spåret, meter för meter arbetade han sig fram.
  Jag borde kanske inte berätta det här. Men det där spårandet tröttade ut hans stackars hjärna till den milda grad att när kvällen kom. Och en främmande karl knackade på dörren. Så sov denne vovve så tungt och så sött att han inte vaknade, än mindre gav skall, trots tunga stövlars tramp i farstun.
  Så trött i huvudet blir även jag av logik och av siffror. Jag vet varför jag aldrig läser böcker numera. Det beror på att överst i läshögen ligger ett sudoku. Och det där sudokut lyckas jag aldrig lösa, det är alldeles tummat nu. Jag ligger där och stirrar och stirrar. Egentligen är det väl alldeles tyst men jag tycker att siffrorna stökar och lever rövare. Min hjärna går i kors, jag somnar inom kort – med det mesta av världslitteraturen ännu oläst.
  En del liggandes i en stapel under sudokut vid sängen.

Enköping ligger som en liten prick mitt i ett urgammalt kulturlandskap, det är promenadavstånd överallt till rena rama landsbygden. Naturen är vänare än i Malung och jag känner historien under mina fötter vart jag än går. Folk har levt här i relativt stor mängd under flera tusen år, alldeles säkert sedan förra istiden.
  Där står en skylt om fornminne! Jag spejar förtjust och förgäves, travar runt och river mig på stickiga buskar och bränner mig på brännässlor. Var är det där fornminnet egentligen? Jag kommer plötsligt att tänka på Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson. Påstår man att det finns ett fornminne så står alla där och tittar, rätt ut i spenaten.
  Men, sticker där inte upp en stav? Att det tvåkilometertjocka istäcket, och även ismassorna under förrförra istiden pressat fram denna p-stav. Fast den är numera nästan ofarlig, det är ju snart hundratusen år sedan våra förfäder grävde ner den. Och det kommer vi ju så väl ihåg.
  Jag vandrar vidare och börjar sedan tänka på Jan Fridegård och hans trilogi om trälen Holme: Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök. Här hämtade Jan Fridegård sin näring, han bodde i Yttergran, bara några kilometer härifrån. Varför skrivs det inte sådana häftiga böcker nuförtiden? Dåförtiden var det bara tvåtusen år kvar av de där hundratusen.
  Trots att träden jag vandrar under inte kan vara mer än tvåhundra år känner jag ändå något i atmosfären. Mycket riktigt. En ny skylt: ett nytt fornminne. Det ligger i en sluttning. Kan det vara en hel stenåldersby?
  Så förnuftigt isåfall att de la den en bit ifrån motorvägen.

Jag måste korsa den, motorvägen, för att ta mig hem. Upplandsleden har en egen liten gångbro.
  Och plötsligt är jag mitt i ett drama i en möjlig kommande roman. Två till synes vanliga män närmar sig från andra sidan. När vi möts mitt på bron och eftermiddagstrafiken dånar tung och tät inunder oss. Griper de plötsligt tag i mig och kastar henne över räcket. Trafiken dånar så tät att ljudet av hennes skrik drunknar. Hon dunkar rätt i taket på en långtradare, far sedan av bakom den och blir överkörd av en liten personbil och sedan börjar de efterföljande bilarna att gira och tvärnita och krocka.
  Hon överlever märkligt nog men ligger i koma.
  Nej det är inte bra. Det där har jag säkert sett på tv. Ingen bra idé alls. Fattas bara att de två juvelerna sedan försöker ha ihjäl henne på sjukhuset. Då har jag vips ställt till det med ett av de vanligaste felen en författare in spe gör nämligen härmning. We´ve seen it before. Och det var dåligt redan då.
  Betydligt häftigare med p-stavar, men hur väver man in dem i en roman?

Jag gick på promenad för att rensa hjärnan men kom hem mer stressad än förut. Ty jag kom på att de hade saboterat bron på något vis. De behövde inte ens vara där. Jag föll ner alldeles själv när bron lossnade från det ena fundamentet, jag fick järnräcket i nacken och sedan gjorde långtradarna resten. Nu är jag alldeles slut. Och ändå har jag inte lyckat få till det där med stavarna.
  Det är plågsamt med för mycket fantasi.

Jag anstränger mig för att inte gnälla. Men kanske borde jag sammanfatta en del gnäll i rent terapeutiskt syfte? Jag har aldrig behövt gå i terapi just därför att jag skriver, trollen spricker när de kläs av i ord. Därför kommer här följande gnäll:
1. matprogrammen i tv. Även insmugna i till synes oskyldiga program. Överallt ska det lagas mat, smakas och smackas och vi ska titta på. Extremt långtråkigt. Denna trend går igen i bokbranschen. Blev jag inte själv överflyttad från Prisma till Norstedts just därför att jag inte längre fick plats bland alla kokböcker? Stillbilder på mat, så att smaken nästan kan kännas. Hela samhället är matfixerat, kokböckerna är nutidens pornografi. Och detta är bara inträdet till mitt gnäll, här kommer mer:
2. modeprogram i radio, på P1 till och med! Av någon som pratar barnspråk och har utläggningar i halvtimmar om solglasögonbågar! Så vansinnigt tråkigt. Hur kan man komma på något sådant?
3. konstprogram i radio. Jaså du säger det Mats Arvidsson, kul för dig som kan se den där tavlan, du smackar och smakar på allt det goda du medan jag i det här fallet inte ens får titta på.
3. Mona. Tyvärr, jag avskyr att jag känner så här. Men jag är rädd att hon likt den värsta Carl-Henric Svanberg ska få Sverige att rodna när hon ska ut på den internationella arenan med Merkel, Obama och andra. Tänk om hon kan lika skruttig engelska som jag? Och på en femöring ska formulera något fiffigt? Kanske till och med i skrift? 
 
Men det kommer väl inte att hända? Hon har väl medarbetare som viskar? Jag känner mig dock långtifrån säker när det gäller henne. Partidebatten igår, den sista före semestern, ingav föga hopp. Jag upprepar att jag avskyr att känna så här. Hon fick dock in en sinkadus flera gånger genom att påpeka att hotellstäderskorna betalar fem gånger så mycket i a-kasseavgift som läkarna. Det är verkligen graverande och Alliansen kunde inte svara. Men annars tog de hem de flesta poängen och fick oppositionen att framstå som oansvarig. Och det skriver jag trots fattigdomsseminariets jag var på i tisdags om ökande klyftor och att klassamhället förstärks.
 
Vad mer skall jag gnälla om? Jo den här ställtiden, att jag nu ska vända supertankern och få den att bege sig åt ett helt annat håll. Separationen från Hjärtblad. Kommer det att gå bra? Hur ska hon klara sig ute i världen när jag inte längre finns med och kan skydda? Det blåser en vind som är hård och snål och som slår ut det icke marknadsmässiga, det icke lönsamma. Hur ska Huldakullan i Hjärtblad ta sig helskinnad igenom detta korsdrag? Hon är en enkel själ från Malung som ska tampas med räknenissarna i bokhandelskedjor och bokförlag. Hundra blommor får förvisso blomma, många kallar sig numera författare, men det är allt färre utgivna texter som förmår försörja sina trädgårdsmästare. Polarisering, även i denna sfär.
  Morgondagens böcker kommer inte att vara av papper. Gud förbjude att kokböckerna då innehåller smakprover, matpornografi IRL! Pappersdamerna förvandlade till 3D, levande! Det kommer att ta död på all övrig bokproduktion.

Kokböckerna hugger nya marknadsandelar. Morgondagens roman är en biff, en ragu, en krokan, och läsaren går nästan ner i spagat innan han kommer till sista sidan och äntligen får äta upp den.

Igår begav jag mig åter till järnvägsstationen här i Enköping för att även denna dag bege mig till Stockholm och guess what! Den här gången kommer tåget FÖR TIDIGT!? Jag som alltid är ute i god tid, ändå fick jag springa! För att nätt och jämt hinna. Och för att sedan informeras om att detta tåg verkligen inte var för tidigt utan två timmar för sent: Hålögda resenärer i fönstren, utmattade och hungriga.
  Jag backar. Det far. Och mitt eget tåg anländer strax därefter.
  Sedan blir vi som vanligt stående i Bro för det där signalfelet man inte får missa, det är nästan som ett husdjur nu. Vi får även veta att en hel kö med tåg ligger framför oss.

Jag kommer ändå i tid till det seminarium jag ämnar bevista emedan SJ har uppfostrat mig till att inte ta någonting för givet. Vara ute i extremt god tid.
  En gång i forntiden skrev jag en roman som heter Socialsvängen. Det var min debut. Läs förordet i nyutgåvan här, där jag även berättar om hur jag blev författare: http://www.lindelows.se/documents/sample/1889.pdf. 
  Denna roman var anledningen, förmodar jag, till att tidskriften Socionomen bad mig skriva årets sommarnovell, “Om kärlek är allt”. Numret utkommer i slutet av juni. Som följd av detta fick jag även bevista det fattigdomsseminarium som gick av stapeln igår. Tre professorer i socialt arbete höll föredrag om den moderna fattigdomen plus Susanna Alakoski och en hjälparbetare från Svenska kyrkan. Alla talade bra och jag antecknade som en galning men bloggen lämpar sig inte för en utförligare rapport, den skulle bli alldeles för lång. Jag kan dock rekommendera senaste numret av Socionomen med genomarbetade artiklar om forskning kring fattigdomen i Europa och Sverige idag. Numret innehåller även ett berörande fotoreportage från Rumänien. Efter att ha hört fotografen berätta om bildernas tillkomst förstår jag åtminstone delvis hur det kan komma sig att det finns tiggare på gatorna i Sverige. Vad som helst måste vara bättre än att riskera att bokstavligen hamna på en soptipp i Bukarest med en obehandlad cancer, med ett småbarn på höften och ännu ett barn vid vaden som man inte förmår värna mot kyla och vanvård. Jag hade också gjort allt för att komma därifrån, särskilt om jag vore rom. Ty romerna är fullständigt stigmatiserade.
  Det som slog mig mest under seminariet var, tyvärr, att ingenting verkar ha blivit bättre för de sämst ställda. Allt verkar vara på precis samma vis som när jag gjorde mitt korta gästspel i socialsvängen för 36 år sedan. De flesta människor i Sverige har fått det bättre, men de som faller mellan maskorna har svårare än någonsin att ta sig tillbaka. På min tid var tröskeln ut i arbetslivet närmast obefintlig, nu är den skyhög. Dessutom är tröskeln hög för att ta sig in i de etablerade försäkringssystemen. Endast hälften av alla arbetslösa, som i övrigt uppfyller alla villkor, är berättigade till a-kassa, till exempel. Synen på människan har också förändrats. Förr var det generell välfärd som gällde. Nu kan man vräka barnfamiljer. Över sexhundra barn vräktes förra året och över tvåtusen riskerade vräkning. Skolorna segregeras och utflykter och sportutrustningar kostar. De barn vars föräldrar inte kan betala hamnar utanför. Alla är inte superkompetenta. De måste få leva ändå. Samhället måste kunna skydda barnen i dessa familjer. Alla borde ha någorlunda samma chans i livets start. BVC och dagis är ovärderligt.
  En infekterad sak är vårdnadsbidraget. Tänk en somalisk kvinna med egna och andras somaliska barn. Ingen talar svenska när de börjar skolan, med flera utestängande effekter för kvinnan och barnen. Vårdnadsbidrag för vad?
 
Socialhjälpen är den sista instansen. Lika stigmatiserande nu som på min tid. Den är också ett slagfält. Trots att det handlar om summor i storleksordningen det som befolkningen köper blommor för, är socialhjälpen som ett kliande sår. Socialhjälpstagarnas viktigaste funktion är att visa på, att verka avskräckande. Socialhjälpen är bra för alla utom för socialhjälpstagarna. Det finns 18.000 hemlösa i Sverige, tre miljoner i hela EU. De trycker på. De visar och bevisar. De fattigaste och mest utsatta skyfflas hit och dit och gropen de fallit ner i blir allt djupare och svårare att ta sig upp ur.

SJ fraktade mig skadeslös hem, odjuret i Bro hade gått och lagt sig. Jag tittade på min biljett: etthundrasju kronor. Mycket pengar, nu såg jag summan. I fattigdomsnumret av Socionomen ger Helene följande tips till dig som har blivit utförsäkrad: ”Ät inte så mycket protein, det är dyrt. Grönsaker är också dyrt. Ät kolhydrater. Träna inte för mycket, det blir man hungrig av. Plocka pant. Kolla alltid grovsoprummet. Gå till kyrkan och tigg.”
  I nådens år tjugohundratio.

Går det så går det. I det här fallet gick det inte. Och ingen beredskapsplan fanns för detta scenario. Om det skulle hända.
  Jamen det kunde ju inte hända.
  Ändå gjorde det så. En mardröm.
  Och att ingen beredskap alls fanns? Om det hade blivit jordbävning, hade man inte haft någon beredskap då heller? Hur kan man vara så säker, när man opererar på de djup dit en människa aldrig kan komma? Där betingelserna även i övrigt är extrema, trycket, mörkret, sikten finns inte, kletig olja. Kan ens den mest avancerade robot ta sig fram?
  När jag reserchade inför Offshore och senare Ytspänning samt pjäsen Dyk, lärde jag mig hur oerhört svårt det är att utvinna gas och olja till havs, över huvud taget. Rov-farkoster med griparmar, som styrs med joysticks från dykerifartyg, används så långt det är möjligt. Men förr eller senare uppstår det ett problem, som bara en levande människa kan åtgärda. Så var det i varje fall när jag skrev de där böckerna men det är ju ett tag sedan nu. Jag blev förvånad att de skulle borra i Barents hav, där det är så djupt, men jag tänkte att tekniken går väl framåt. På den tiden kunde djuphavsdykarna som mest gå ner till trehundra meter, men då var det farligt. De kan inte komma djupare nu. I kontrollerade experimentdyk lyckades man komma ner till femhundrafemtio meter. Då låg dykarna mest i en tryckkammare och andades. 
  Man lyckades få får att överleva på tusen meters djup, alltså trycksatta i en tryckkammare till det djupet, inte i vatten. Dessvärre fick de inte tillfälle att ge någon intervju efteråt eftersom dekompressionstiden var nära två veckor. Det hade man inte råd med. Så det blev fårfärs av alltihop.
  Numera verkar det som om man har skippat tanken på att människor ska kunna ta sig ner så djupt. Man inser att riskerna är för stora och man anar att trycket kan ge skador på sikt, även om man minutiöst följer dekompressionstabellerna. Rättegångarna mot Statoil i Norge ger syn för sägen, många självmord och psykiska problem bland gamla djuphavsdykare.
  Men att borra därnere med en vattenpelare på över en kilometer över källan går tydligen bra ändå. Borde gå bra. Framförallt kan man tjäna så otroligt mycket pengar!
  Nu ska någon sanera, dra i sig oljeångorna och många ska få cancer och lungsjukdomar.
  Men det blir väl mest aktieägare förstås, direktörer och finansmän som ska slita med kletet. Förlåt vi gjorde fel, det ska inte hända igen. Nu ska vi städa upp efter oss, om ett halvår är kusten som ny igen och pelikaner och sköldpaddor kan åter lägga ägg, fiskarna ge sig ut till havs för nya fångster och kustbefolkningen äntligen andas ut.
  Det känns kluvet att nämna mina böcker i detta sammanhang, men nu har jag ju redan gjort det. Och då kan jag lika gärna lämna denna länk till ljudboken Ytspänning och Jakob Eklunds utmärkta inläsning, man får höra inledningen om man klickar på Provlyssna:
http://www.storyside.se/ljudboecker/view?id=24B0D31D-B206-8667-BF8F4C54D2B32318

Jag kom hem sent igår kväll, igår natt. Så sent att jag började tänka på döden. Endast SJ vet varför. I anständig tid stod jag där på perrongen i Stockholm, tåget skulle avgå tjugotvå noll sju och detta var vattentätt eftersom det var ett tåg som bara vänder. Ett gäng resenärer var således på ingående till Stockholm.
  Det var bara det att tåget aldrig kom. Tre gånger meddelade högtalarrösten nya avgångstider. Centralen tömdes sakta på folk. Till sist kom sista beställningen innan utroparen själv skulle gå hem, nämligen att tåget nyss hade lämnat terminalen i vardetnuvar. Jamen det där som skulle komma från Enköping då?
  Det bara försvann. Var är dom idag, dessa vilseförda själar? Tuffar dom ännu omkring på någon bangård i Bålsta, Västerås eller Sundbyberg?
  Denna bloggtext skulle inte alls handla om stockholmsresan i sig, utan ärendet. Jag var nämligen på Stadsteatern och såg Gengångare av Ibsen med Gerhard Hoberstofer och Helena Bergström i titelrollerna. Det var en lysande föreställning. Ingenting går upp mot teater, när den är bra. Och detta var verkligen bra. För några år sedan såg jag Helena Bergström i Ett dockhem, även då var hon väldigt bra. Hon har fått en oförtjänt nimbus som lättviktig tack vare diverse filmroller. Är man gift så är man. Det är på teatern hennes begåvning och tyngd lyfts fram. Teatern kan inte fejka, det måste vara äkta annars rasar alltihop ihop. Jag tror på fru Alving, hon är en äkta människa.   Pastorn är ett kräk som inte tar emot hennes kärlek på grund av konventionerna, ändå förstår jag hennes kärlek, även Hoberstorfer var mycket bra. Stundtals en hjärtskärande laddning på scenen mellan de två. Den där sonen brydde jag mig däremot inte om trots att han var dödssjuk. Det var Bergström och Hoberstorfer.
  Tågeländet var peanuts, värst är ända att aldrig nå fram.