Dikter

 

Det går inte att försörja sig på att skriva dikter, inte om man har familj, inte om man vill ha centralvärme, tvättmaskin och telefon. Poeterna är få.

  Så det har blivit väldig lite poesi.

  Ibland landar dock en dikt på min axel. Då blir jag alldeles stel och vågar inte röra mig, med risk för att skrämma bort den.

  Sedan gäller det att få tag i första bästa penna och teckna ner denna nåd.

  Ofta väller det första ut på en tidning som råkar ligga framme, i marginalerna och mellan rubrikerna.

  När det värsta har lagt sig vågar jag gå efter ett block för att kunna följa diktens fortsatta färd. Oftast har jag ingen aning om vart den är på väg, jag bara känner dess obeveklighet, att jag måste teckna ner den.

 

Jag har aldrig försökt åstadkomma en diktsamling. Diktskrivandet skiljer sig så markant från prosan. En arbetsdag som prosaförfattare är lätt att beskriva: tystnad tagning timme ut och timme in vid min maskin, på så sätt kommer jag framåt i texten.

  På det sättet skulle jag inte kunna få fram en diktsamling. Dikterna beter sig som oberäkneliga småflugor, sådana där som bor i blomkrukor, jag vet aldrig var jag har dem.

  Något har det ändå blivit.

  Jag har valt att skilja ut mina arbetsplatsrelaterade dikter och kallat dem

Dikter av plåt, bara för att visa vilken skörhet som arbetar med allt detta stål.

  Den andra gruppen kallar jag Dikter mitt i livet eftersom dikterna förgäves frågar fast de vet att där inte finns några svar. Livet, den blixtrande gnistan som man äger, som man faktiskt har. Som ingen kommer undan fast man vet att dödligheten är hundraprocentig. Som ingen kan förklara. Och ändå frågar vi precis hela tiden. Och ändå svarar vi. Precis hela tiden.

 

  Dikter av plåt

 Dikter mitt i livet